Hur påverkas barn av mammas självmord?

Ja det är risk att de blir traumatiserade. De kan bli inbundna, osociala. Finns risk att de tar på sig skulden, älskade inte mamma mig?
De kommer alltid sakna sin mamma. 

Om nåt händer deras andra förälder har de ingen!

Vet inte vad du gjort eller vad du orsakat som är så hemskt men det låter ju väldigt sorgligt. Din relation till din tonåring kan bli bättre igen, ta en dag i taget. På sikt försöka närma dig och kanske prata ut med ditt barn. Dina barn älskar dig över allt annat, du är deras mamma, deras värld, trygghet, deras allt. De kommer definitivt bli traumatiserade för livet av att mista sin mamma 100%. Du ska INTE göra något sådant! Du ska tänka framåt, framtiden, dina barn. Det förflutna är passé, nu är nu och framtiden är din. Sök hjälp snälla. Det finns hjälp att få. Kontakta din vårdcentral och berätta precis hur illa det är med ditt mående. Du kan få samtal, medicin mm. Sök hjälp!!! Du ska inte må såhär och det kommer att bli bättre! Vet ju som sagt inte vad som hänt så kan inte ge konkreta råd utan ger råd utifrån det du beskriver och hoppas de gör nytta. Ta hand om dig, och dina barn

Mamma är alltid mamma tänk på det. Jag jobbar med barn och hade en gång en elev vars mamma tog livet av sig när barnet var ca 1år.pga depression. Barnet som var sex år pratade ofta om sin mamma och att hen saknade henne och var ledsen att mamman inte levde .

Vad menar du att du har orsakat problem som gjort att ditt liv är förstört? Finns barnens Pappa med i bilden ? Får du något stöd och avlastning  från din omgivning med barnen  ? Vad ör det för bråk ? Med pappan eller barnen ?

Det kan vara tufft att leva, men hur tror  du barnen kommer må pch känna om du begär självmord? Sen tonårsperioden är en tuff period.  Det tycker nog de flesta föräldrar.

Min mamma har i perioder mått väldigt psykiskt dåligt. Ibland när jag var liten hotade min mamma att hon skulle gå ut och aldrig komma hem igen .hon fick ut men kom alltid tillbaka som tur var. Vet inte hur jag skulle klara mig utan henne .men då blev kan ledsen och rädd. 

Tänker att du borde kunna få stöd någonstans gällande ditt mående. Det är också tungt i sig att vara förälder. Kan du prata med BVC? En stor kram till dig .

Traumatiserade för livet, ja. Sakna sin mamma, hur hon nu än var, för resten av livet, ja. Det är min erfarenhet av de som mist sin mamma tidigt. Självmord är alltid sämsta lösningen, allt annat är bättre. Sök hjälp i kväll för dina barns skull. 

Tänk ifall du sökte hjälp och sen mådde bättre, hur du skulle vara tacksam över att du inte gjorde något så definitivt. 
Det kommer traumatisera barnen på många olika plan. Tankar som jag hade fått är: älskade hon inte mig tillräckligt för att söka hjälp? Är jag inte tillräcklig för att orka leva eller söka hjälp? Var jag jobbig, kunde jag ha gjort något annat så hon skulle leva idag? Massvis med tänk om tankar. Ångesten hade jag mått så dåligt över. Hade känt mig bortvald och oviktig, oälskad. Vem vet vad det leder till? Självdestruktion, depression, aggressivitet..en sorg som man alltid kommer bära med sig

Du älskar dina barn, även om det gör ont med tex relationen till tonåringen, annars hade du inte frågat. Ta den kärleken och ovissheten om framtiden (det finns hopp i ovissheten, den kan vara bättre än idag)och hjälp dig själv, och dina barn. Det finns ingen skam att söka hjälp, ta den! För ditt framtida jag.
Önskar dig all lycka till, du klarar de! Ett litet tips, tänk på 1 sak som du är tacksam för varje dag, med tiden kan du kanske se 2 saker. Ett leende du fick, en kram, en mysig amningsstund tex. Dina problem kan du söka hjälp för men det finns hopp för framtiden och små positiva saker var dag du kan unna dig att le över inombords. 
Du är viktigare för dina barn än vad du tror och att söka hjälp kommer de att se upp till dig för. Du är värd det, jag lovar <3

Min man tog livet av sig för två år sedan. Våra barn var då 6, 13 och 15 år gamla. Trots att jag är stark och trygg i mig själv, och de alltså har en stabil förälder kvar, så har det påverkat dem mycket och kommer att göra resten av livet.

Den äldsta försökte ta på sig en föräldra-roll för sina syskon. Hen tog extremt mycket ansvar första halvåret och visade knappt några känslor. Hen orkade naturligtvis inte med pressen hen la på sig själv, och blev destruktiv, hamnade i skit. Jag har fått kämpa för att få hjälp från BUP. Nu mår hen lite bättre, men det är skört. Hen kommer nog att krascha många gånger i livet, t ex när hen får egna barn.

Yngsta har en ständig rädsla att något ska hända mig. Små barn är mycket mer beroende av vuxna. I vanliga fall är det nog inget som barn tänker på, men sexåringen insåg väldigt tydligt att hen bara har en förälder kvar, och i hens värld kan vem som helst välja att döda sig själv. Det hjälper inte att jag lovar att jag aldrig kommer att döda mig själv, hen vill ändå vem hen ska kontakta, var hen ska bo osv ifall jag ändå skulle ta livet av mig. Sjukdomar och olyckor är hen inte riktigt lika orolig för, eftersom hen har förstått att vården eller annan myndighet då har ett ansvar för att kontakta anhöriga.

Det gör så ont i mig att ett så litet barn ska behöva leva med beredskap på att vem som helst, även den viktigaste personen i ens liv, kan gå utom synhåll och välja en väg som gör fortsatt kontakt omöjlig för all framtid. Om en förälder sticker, men ändå finns kvar i världen nånstans, finns i alla fall hoppet kvar.

Det fanns behandlingsmetoder kvar som min man inte hade testat än. Jag är övertygad om att du inte heller har testat allt än.

Snälla du, gör det inte! Dina barn kommer ha det svårt resten av livet och alltid undra om de inte var värda mer för dig.

Jag förstår att du är desperat och depression är verkligen dödligt om den inte behandlas.

Om jag var du hade jag ringt psykakuten genast, prata och rådgör med dem. Jag har själv gjort det, och även varit inlagd när depressionen var som värst. Då ammade jag fortfarande, men pappan fick mata med flaska och de hälsade på varje dag. 

Jag fick medicin och rätsida på mitt mående och nu är allt bra.

Det man oroar sig och är ledsen över tenderar att bli mindre jobbigt om man delar med sig av det till någon. 

Om du inte vill ringa psykakuten direkt så kan du kontakta självmordslinjen genom att ringa 90101, eller chatta med dem om du inte orkar prata i telefon.

Snälla hör av dig här och bekräfta att du sökt hjälp.

Att en förälder tar sitt liv är något av det mest traumatiska ett barn drabbas av. Risken att de själva tar sitt liv fördubblas. Det är också en ökad rusk för depressionoch psykoser his dessa barn. Det är också en ökad ris attdessa barn begår brott ivuxen ålder.
https://nyheter.ki.se/foraldrars-sjalvmord-okar-risk-for-psykisk-ohalsa

Kära du, du har drabbats av en djup depression på grund av dina upplevelser. Det finns hjälp att få. Tag kontakt med vården och be om hjälp. Varför skulle det bli värre om du talar med någon? Vad skulle förvärras? För dig? För barnen? Det är din sjukdom som förstör för dig. Det är den som ger dig de mörka tankarna. 

Du kan kontakta Mind, en idiell förening om man har tankar på att ta sitt liv. Du kan kontakta dem anonymt för stöd och råd. 
https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/

Det finns även andra kontakter att ta anonymt.
https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/

Att bli övergiven av sin förälder är det värsta traumat ett barn kan uppleva. Det ger men för livet och en evig rädsla för att bli lämnad, inte vara värd att älska, kunna känna trygghet och tillit. Går du i sådana tankar ber jag dig att söka hjälp. Världen blir INTE en bättre plats utan dig, tvärtom. Kram

Jag har inte erfarenhet av självmord i familjen men däremot av att min mamma dog av allvarlig sjukdom då jag gick på lågstadiet. Jag hade en jättebra pappa och många släktingar som jag träffade regelbundet men ingen nära relation till en mamma. Jag anser att en bra mamma är oersättlig, kan inte kompenseras av en bra pappa då mamma/ pappa ofta är bra på olika saker. På samma sätt som vi kvinnor bygger relationer till våra väninnor hela livet, pratar känslor, så gör vi det med våra barn. De flesta män bygger inte relationer så. 

Att förlora sin mamma tidigt gör att tryggheten tas ifrån en, man tror ( som någon skrev ovan) att det kan hända igen, att livet är så. Man vet ju inget annat. I tonåren så finns ingen som kan fånga upp en om man mår dåligt och det gör alla ibland, livet är ju så. Saker får för stora proportioner då ingen fångar upp en känslomässigt.
  
Saker jag var med om som ung hade jag kunnat gå vidare efter, inte fastna i med rätt stöd. Det hade inte behövt vara så! Nu har jag mått dåligt under många år, fast man inte tror det då man ser mitt liv från utsidan. 

Om du mår dåligt nu så sök hjälp. Då man får barn så KAN man inte ta livet av sig, det tåget har gått. Det ingår i ? kontraktet?så att säga. 

Du är oersättlig för dem. Oavsett vad som hänt så är du deras mamma. Du skadar dem om du avslutar nu, de behöver dig. Livet går upp och ner, sök hjälp för deras skull!