Hur påverkas barn av mammas självmord?

Som tillägg. 

Jag har egna barn i tonåren nu. Har kanske överkompenserat litet då de vuxit upp men jag har verkligen tänkt att jag ska finnas där till varje pris. Barnen och vi/ familjen mot världen. Min syster är också så och vi har pratat om det. 

Jag slås av, då man ser sin egna barndom i ljuset av deras, hur ung och skör man är under uppväxten. Hur lätt det kan gå fel och hur mycket föräldrarna betyder för att det inte ska göra det.

Min pappa försökte begå självmord när jag var tonåring. 
Lyckades som tur var inte, men ja det har påverkat mig och påverkar mig fortfarande nu 30 år senare. 

Har stora problem i relationer, har alltid brutit kontakten med alla vänner då jag inte klarar av att upprätthålla. Är oerhört rädd att bli lämnad både av vänner och i kärleksrelationer. 

För att inte tala om när jag fortfarande var barn, hade panik när jag hörde sirener i min lilla stad jag växte upp i. Trodde att någon av mina föräldrar hade råkat ut för något, rädd när föräldrarna var på resa (rädd för bilolycka), eller om de bara var ute på middag en kväll. Kunde aldrig sova förrän jag visste att de var hemma. 

Mår själv riktigt dåligt i perioder och har haft likande tankar själv, men har sedan jag fick barn alltid varit det som fått mig på andra tankar. 

Vet att någon natt när jag var helt förstörd och inte visste hur jag skulle överleva vände mig hit om råd för stöd. Fick en länk till jourhavande präst som svarade direkt och fick mig att lugna ner mig. 

Du är dina barns allt och de älskar dig villkorslöst, oavsett vad du har gjort. Glöm aldrig det!

Lever du i destruktivt förhållande?

Det är större risk att barn till föräldrar som begått självmord själva försöker som vuxna. Sök hjälp 

Dina barn behöver dig ts.
Ingen kan ersätta dig.
Sök hjälp och stöd. Det behöver alla göra någon gång i livet. Vi ska hjälpa varandra.

Min mamma tog livet av sig för fem veckor sedan och jag kämpar fortfarande efter luft trots att jag är vuxen.

Jag hade gjort vad som helst för att ha min fina mamma kvar!

Inget är så illa att självmord är ett rimligt alternativ, jag lovar dig! Allt går att lösa!

Ring 90101 (självmordslinjen) för stöd.  

Det blir bättre!! ❤️

Ring självmordslinjen. Vanligt är nog att man i olika grad klandrar pappa för mammas självmord. Att han på något sätt indirekt orsakat det eller skulle kunnat förhindra det. Det oavsett om det ligger något i det eller ej. 

Tack för alla svar!
Tyvärr tror jag inte att det här går att lösa.
Jag kan inte gå in på alla detaljer här bland annat för mina barns skull .. men mina barn är placerade hos släktingar. Jag får bo hos farmor med de två yngsta och jag är väldigt tacksam för det .. men jag är livrädd för att bli av med barnen helt .. och jag har blivit av med så mycket annat. Mitt liv , mitt hem.. relationen med mitt äldsta barn. 

Det var problem innan också men det här började med att jag blev utsatt för något av mitt ex men sen blev allt total katastrof ..med socialtjänst , polis osv. Och alla anklagar mig.. mitt ex, mitt äldsta barn, min mamma.. mitt äldsta barns släkt. Min egen familj och äldsta barnets familj har sagt helt fruktansvärda saker om mig. Det är såna bråk i familjen på min sida så jag vill nästan bara att de yngre barnen ska slippa mig och min familj .. Jag dricker inte en droppe eller tar något annat men jag har haft förlossningsdepression efter mellanbarnet och haft en diagnos tidigare.. Jättemycket som kan användas emot mig. Har varit med om mycket hemskt tidigare i mitt liv också.. misshandel ,våldtäkt , prostitution.. det känns som att det kanske är dags att mitt sorgliga misslyckade liv ändligen får ett slut och att mitt förflutna och min dysfunktionella familj inte får förstöra för barnen. 

Allt känns väldigt hopplöst just nu. Men jag litar på att mitt yngsta barns farmor skulle älska och ta hand om de yngre barnen om jag var borta.. 

All respekt för ditt lidande och att du verkar vara i en otroligt svår situation på alla sätt. Jag beklagar verkligen att du fått utstå så utomordentligt mycket skit i livet. Men med det sagt, om du har flera barn, placerade eller inte, försök iaf ta hjälp! Prova! Ring självmordslinjen! Eftersom du skriver här och ber om råd betyder det att det finns en liten del av dig själv som vill söka kontakt med någon. Ring bara och säg "jag funderar på att ta mitt liv". Sen förstår jag att man kan aldrig leva helt för andras skull. Jag tror att du kan hitta ett syfte så att du kan leva för dig och därmed också vara en mamma till dina barn. Snälla prova iaf! 90101 är numret till självmordslinjen. Prova!! Eftersom du verkar bry dig om dina barn, vill du inte göra allt du kan?

Du krossar dina barn. Dina små barn där du har mycket tid att ordna upp allt som gott åt helvete. Du säger att ditt ex utsatte dig för något= hur kan allt vara ditt fel? Ska han då få vinna med vad jag kan tänka mig är något jävligt vidrigt? 

Anklagar du dig själv? Alltså tycker du de som anklagar dig har rätt i sina anklagelser?

Även om så många verkar vara emot dig och du verkar sakna ett "supportsystem", så betyder det inte att du förtjänar det. Man är inte en dålig människa för att man mår dåligt. Ibland kan det kännas så, ibland kan till och med andra få en att känna så, men det är inte så. Ibland får man fråga sig själv vad man har gjort som verkar förtjäna så mycket hat från andra.

Jag hade en väldigt ohälsosam relation till min syster under en stor del av mitt liv. Jag var deprimerad, jag var övertygad om att jag bara var en börda för alla i mitt liv. Att alla skulle tjäna på att bli av med mig. Jag hatade mig själv och ville ofta bara dö. Men efter alldeles för lång tid insåg jag att de tankarna jag hade om mig själv, egentligen kom utifrån. Min syster hade lämnat de tankarna hos mig, varje gång vi hade ett bråk och hon yttrade exakt dessa saker. "Ingen orkar med dig", "Du förtjänar att misshandlas", "Du förtjänar att dö", "Mamma och pappa är trötta på dig", "Du har inget liv", "Du har inga vänner", ja listan kan bli lång.

Våra bråk tog aldrig slut. Eller ja, inte förrän jag en dag ställde mig frågan "Fast varför?"

"Varför förtjänar jag att dö?"
"Varför är jag en börda?"
"Vad är det värsta jag har gjort?"
"Jag har ju inte mördat någon..."
"Jag har aldrig skadat någon."
"Den enda jag har skadat är mig själv."
"Mitt största brått är att jag har mått dåligt, så länge."

Därför vill jag ställa dig ungefär samma fråga. Men du behöver inte gå in på detaljer om det blir jobbigt. För när jag insåg detta, startade min resa till mental hälsa. Jag började konfrontera min syster, men tyvärr utan resultat. Hon tog inte åt sig när jag stod upp för mig själv. Hon höll aldrig med om att det inte var okej att yttra sig så. Därför fick jag avsluta kontakten, för mitt eget bästa.

Jag vet inte hur ditt liv ser ut eller var du har gjort. Men om du har en såpass god (kanske rent av överdriven?) självinsikt, självkritik och empati, att du tycker att du förtjänar att dö, så är du säkert inte en så dålig människa som du tror att du är.

Ge inte upp på ditt liv. Ge inte upp dig själv. Du har potential. Du kan en dag bli bättre, och må bättre. Du förtjänar hjälp, så sök den. Kontakta psykiatrin. Snälla! Om inte för dig själv eller för dina bar, gör det för min skull. Jag tror på dig!

Tack för era svar!

Jag är inte ung heller .. närmare 40 än 30. Så det känns som att om det är så här nu så kommer det inte bli bättre. Jag var så glad när jag fick mitt tredje barn.. jag hade varit ensamstående länge innan och jag trodde att jag äntligen hade en familj. Mina äldre barn var så glada. Sen blev allt katastrof. Jag kunde gjort slut med pappan innan det blev så här. Eller låtit bli att starta bråk mellan oss så att han till slut gick för långt.. Låtit bli att kontakta polisen eller berätta för min familj eftersom allt bara slog tillbaks mot mig och en massa från mitt förflutna drogs upp.

Psykisk ohälsa, hur jag har försörjt mig, att jag varit utsatt för våld förut så att jag antagligen är för traumatiserad för att ta hand om mina barn eftersom studier visar att det blir så om man har varit våldsutsatt länge. 

Nu känns det som att jag kanske aldrig kommer få mitt liv tillbaks eller få flytta hem med mina barn.. 
Min mamma och mitt äldsta barns familj har sagt riktigt riktigt hemska saker om mig .. en sak är så fruktansvärd så jag vill inte ens skriva det. Helt påhittad och antagligen från mitt äldsta barns familj , hens pappa blev dömd för grov kvinnofridskränkning mot mig för 15 år sen och det har varit infekterat till och från sen dess. 

Jag har funderat på att låta mina yngre barn bo kvar hos yngsta barnets farmor utan mig sen men när jag tänker mig att leva utan barnen så vill jag verkligen inte det, då vill jag hellre inte leva alls. 

Hur mörkt och nattsvart allt än känns så finns en framtid för dig och dina barn, ditt liv är inte färdigskrivet på länge. Spelar ingen roll va du gjort eller vad som hänt ditt liv är guld värt att rädda och ordna. Du kan skriva en ny framtid för dig och dina barn och samtidigt få hjälp med att stänga ditt gamla kapitel i livet. Allt som hänt definierar inte dig som person. Du kan inte låta alla jävlar sänka dig.

Att vara 40 är LÅNGT ifrån gammalt. Snälla, stanna upp, ring självmordslinjen som många tipsar om, kontakta din vårdcentral och berätta för läkare hur otroligt jävla dåligt du mår. Du ska ha hjälp. Både av läkare och psykolog. Be dem skicka remiss till psykolog. Försök att sakta ta tag i en sak i taget i ditt liv. Börja din resa snart. Du är värd att leva, dina barn är värda att få ha sin mamma, du är stark som fan måste jag säga, du står fortfarande upp efter allt hemskt. Du är grym och ditt liv är lika mycket värt som alla andras!!!

Jag har sett rubriken så många gånger nu och triggas så mycket och mår dåligt att jag ignorerat den. Men nu måste jag flika in.

Det blir ett livslångt sår. De kommer sakna MAMMA, tänka på mamma, känna sig övergivna på födelsedagar, julaftnar, skolavslutningar. Vem ska klä dem i fina kläder, vem ska gratta dem och slå in och ge paket? Vem ska geåta när de flyttar hemifrån? Vem ska få dem att känna sig älskade? MAMMA.

Är så glad att du svarar TS, har gått in och läst varje gång jag sett att någon har skrivit och hoppats på ett svar ifrån dig. Låter helt jävla sjukt tragiskt i allt det du varit med om. Jag beklagar verkligen! Styrke kram

Som en annan skrev, att du är sjukt stark. Att du vänder dig hit, ventilerar, pratar med oss, att du kämpar det är starkt! 
De råden du har fått håller jag med om, kontakta det stödet du behöver och har rätt till. När man mår dåligt och är mitt i det tänker man inte som man brukar. När du kommit i kontakt med hjälp och stöd, och när det lugnar sig lite kan du ta fram en plan på hur du kan komma framåt - kanske tillsammans med hjälpen du då har. Du kanske behöver bryta kontakten helt med din sida av familjen, skriva ett brev till din dotter, studera, vad det nu må vara, när du landat lite.

Lite offtopic, mina föräldrar skilde sig när jag var liten. Min pappa har ingen familj i Sverige, kom till Sverige enbart för att vara med min mamma och stannade sen pga mig. Vi hade dock ingen kontakt i flera år jag och pappa pga stökig skilsmässa har jag fått höra. Jag kan bara tänka mig hur han mådde. Idag har vi kontakt där vi ses och han har rätt nyligen blivit morfar. Min poäng, (även om allas situationer är unika) är att även om dina barn inte skulle vara hos dig under ett tag, så säger det INGENTING om hur det komme bli sen när dom är äldre. 

Vi vet ingenting om framtiden, men nu behöver du hjälp fina du <3