Challenger skrev 2024-06-16 00:06:00 följande:
Knappast fel att terrorklassa ANC då de gjorde sig skyldiga till ett flertal terrorbrott under under 60, 70- och 80-talet. Sprängningar, skjutningar m.m med dödsoffer. Även kvinnor och barn. Hur socialdemokraterna kunde stödja den formen av aktivitet var väl egentligen det enda som var märkligt.
Fast det var å andra sidan inte det enda som sossarna och Olof Palme stödde. Det förekom ju även kontakter med såväl Nordkorea som Kuba under den här tiden. Det var ju tom så illa att USA kallade hem ambassadören från Sverige.
Vad gäller NMR känner jag inte till att de skulle ägnat sig åt någon terrorism som lämnat efter sig en massa dödsoffer. Sen att det finns eller funnits medlemmar som gjort sig skyldiga till olika former av brott är en sak. Däremot känner jag inte till att det på något vis skulle varit sanktionerat av ledningen hos NMR.
Om du vidhåller att ANC ska kategoriseras som terrorister så är du antingen helt historielös eller så är du en rasist som inte såg något fel med apartheidregimen.
ANC var en viktig politisk organisation och rörelse som spelade en central roll i kampen mot apartheidregimen. ANC jobbade för att bekämpa rasdiskriminering och för att förbättra rättigheterna och levnadsförhållandena för den svarta befolkningen. Det var först efter Sharpevillemassakern 1960, där 69 fredliga demonstranter dödades av polisen som ANC beslöt att väpnat motstånd var nödvändigt.
Du kan jämföra ANC med de motståndsrörelser som fanns i Frankrike, Danmark och Norge under andra världskriget och som bekämpade den tyska ockupationsmakten och dessa ska självklart inte betraktas som terroristorganisationer utan som befrielserörelser.
Under apartheidregimen i Sydafrika utsattes svarta fram till år 1994 för omfattande och systematiska diskriminering. Denna diskriminering gällde det mesta i de svartas liv:
Bostadssegregation - svarta människor tvingades flytta till specifika områden, ofta till de sämsta delarna av staden eller till så kallade "townships" med mycket dåliga levnadsförhållanden.
Arbetsdiskriminering - svarta arbetare fick generellt sett mycket lägre löner än vita för samma arbete.
Arbetsförbud - svarta människor fick inte ha vissa jobb som var reserverade för vita.
Utbildningsdiskriminering - de resurser och den utbildningskvalitet som tilldelades svarta skolor var mycket sämre än de som gavs till vita skolor.
Rörelsebegränsningar - svarta människor var tvungna att bära passböcker (dompass) som specificerade var de fick bo och arbeta. Utan dessa pass kunde de arresteras och fängslas.
Politisk exkludering - svarta människor hade ingen rösträtt i nationella val och hade mycket begränsad representation i lokala myndigheter.
Juridisk diskriminering - svarta människor fick inte samma juridiska rättigheter som vita. Rättegångar var ofta partiska och domarna hårdare för svarta.
Social diskriminering - offentliga utrymmen som parker, stränder, restauranger, och till och med bänkar var segregerade. Svarta människor fick endast använda de anläggningar som var avsedda för dem, vilka oftast var sämre.
Våld och förtryck - svarta människor utsattes ofta för polisbrutalitet och våld. Fredliga protester mot apartheidregimen möttes ofta med våldsamma motåtgärder, som Sharpeville-massakern 1960 där 69 fredliga demonstranter dödades.
Ekonomisk marginalisering - genom lagar som Land Act (1913) förlorade svarta människor sina traditionella marker och tvingades in i små, överbefolkade reservat.