Ni som fött barn vaginalt, hur känns det?

Det gör så helvetes jävla ont så man kan inte ens beskriva eller ens tänka sig smärtan. när mina värkar började så var det 1 min mellan värkarna. Jag blev igångsatt och det gick ganska snabbt direkt. När jag låg inne på förlossningen med värkarna tänkte jag: ALDRIG MER!!!

När krystarna kommer känns det som hela innanmätet i magen ska tryckas ut på en. Barnmorskan och sköterskorna försöker att minska riskerna för att man spricker genom att hålla tillbaks bebisen så den inte kommer ut för snabbt. 

det är en ren jävla pina att föda. Men det är där och då. När bebisen kommer i famnen glömmer man bort allt och det är så jävla värt det. 

jag bajsade ner mig då jag födde men inget jag reagerade på. Jag pruttade sköterskan i ansiktet.. det var jobbigt men vad gör man. Dom har nog sett allt under en förlossning och många har själv fött barn.

lustgasen hjälpte mig inte mer än att fokusera på andningen. epiduralen fick jag för långt in i förlossningen så den hjälpte inte. 

när ungen kommit ut tänkte man att allt var klart.. men då ska man föda ut moderkakan. Dom ska stoppa upp fingrar i röv och slida och känna ifall musklerna tagit skada. Sen ska man sys. Jag sprack typ inget så fick bara nåt styng. 

och sen!!! Ska man blöda som fan i flera dagar. Inte ens världens största binda håller blodet från att läka ut. 

jag kunde kissa och bajsa normalt efteråt. Enda var att jag inte kunde hålla mig då jag var bajsnödig. Fick gå på toan jävlat direkt. men bajsade aldrig ner mig. men det är inget problem nu typ 3 år efter. Har inte fått några men efter förlossningen utan allt har läkt som det ska. Kan nysa utan att det kommer kiss i trosan. Hålla mig om jag är bajsnödig. 

skulle jag göra om det? JA! Att föda barn är det mäktigaste upplevelsen jag varit med om. Så sjukt jävla häftig kroppen är alltså. Skulle inte ta epidural utan köra en naturlig förlossning om det gick.

För mig var Latensfasen det enda som gjorde ont, en väldigt vidrig smärta.. kändes som att någon drog isär min livmoder eller som mensvärk fast tusen gånger värre. Själva krystandet gjorde inte ont alls utan var mest jobbig! Sjukt jobbigt faktiskt, höll på i ca 4 timmar, man känner verkligen hur hela kroppen arbetar för att få ut barnet, det är en rejäl kraft som jag faktiskt inte kan beskriva! Kroppen pushar liksom av sig själv och man har inget annat val än att haka på😅 det var jag verkligen inte beredd på.
Det gjorde inte heller ont när barnet kom ut, fick 2 grad sprickning men kände varken av det eller när dem sydde, efteråt känns det som en tyngd känsla och att de svider när man kissar men utöver det så läkte det fint :) 
Trots smärta och hur jobbigt det var så var det en häftig upplevelse.. ska föda mitt andra barn vilken vecka som helst nu!😁

Värkarna var jobbiga men jag hade inte dem så många timmar innan det var dags att krysta. Det var ingen lek för mig. Kändes som en evighet men var nog strax under en timme egentligen. Trodde inte att det skulle gå vägen ens en gång. Väl ute är det ganska fort bortglömt, så som alla säger.
Inga direkta men efteråt (förutom att man har ont då), blev sydd med ganska många stygn. 

Ondast gjorde det under värkarna, innan det var tillräckligt öppet för att barnet skulle kunna komma ut. När man väl kommit till kryststadiet är det liksom bara att köra, då går det undan. 

Jag ville inte alls föda barn. När jag ändå bestämde mig för att bli gravid så tånkte jag länge att jag ville ha kejsarsnitt. Det var inte att jag var rädd, men jag kunde bara absolut inte tånka mig en förlossning. 

Någon gång i andra halvan av graviditeten inföll ett stort lugn. Jag fick en djup, inre tro att det här är fillkomligt självklart, att min kropp och min bebis kommer att veta exakt vad de ska göra. Jag gick inte på någon förberedande kurs eller något, jag tog reda på vad som händer i en förlossning, det var allt. 

Jag är så otroligt lycklig att jag fick uppleva en vaginal förlossning! Känslan av wow, hur mycket min kropp klarar av och vilka superkraftee jag har sitter i fortfarande, sju år senare! 

Visst gjorde det ont, ondare än vad som går att föreställa sig, men det var ingen farlig smärta. Jag visste ju att inget var fel, att det är en positiv smärta som är för att kroppen gör sig redo. Dessutom gick det i vågor så det var lätt att ta sig igenom. Jag hade lustgas och andades och räknade mig igenom värkarna. På ett började jag känna lite, på fyra gjorde det rejält on, på sex gick det inte att stå ut, på åtta var det redan ok, och på tio var det helt över. Det var bra att ha i huvudet, det var en rytm och handlade bara om några sekunder, sen var det över. 

Själva utdrivningsskedet kände jag ingen värk, bara att det var fysiskt otroligt ansträngande att krysta. Jag fick värkflrstärkande dropp, men tyckte ända att det mest var ansträngande. 

Jag fick en andra gradens sprickning, men det hade jag ingen aning om. Märkte det inte alls. De sydde mig med med bedövningssprej och jag var inte ett dugg besvärad, kändes som små stick, typ som att man petar sig alldeles lätt med en tandpetare. 

Direkt efter kände jag mig så lätt, som att jag kunde flyga. Båda pga alla hormener och för att man inte längre har en tung graviditet att bära på. Har aldrig mått bättre, kommer jag ihåg att jag svarade barnmorskan. 

Det värsta tyckte jag faktiskt var dagarna-veckorna efteråt, jag hade sträckt en muskel i lungan (!) och skadat svanskotan. Det kändes som någon sparkade mig i bröstkorgen när jag var uppe och gick, det gjorde väldigt ont att sitta, att gå på toaletten är en fruktansvärd plåga (tips - kissa stående i duschen och håll en emot mellangården när du bajsar). Sen mjölkstockning, sömnbrist, migrän och känslomässig berg- och dalbana. Jag hade bara tänkt på förlossningen, men det var så mycket svårare efteråt, och då finns ingen lustgas att ta till! 

På efterkontrollen var jag helt läkt, det gick knappt för barnmorskan att känna stygnen och allt kändes och såg helt normalt ut igen.

Ja man känner sig som värsta superhero!
otroligt mäktig upplevelse.

visst gör det ont. Men det glömmer man bort, annars hade ju inga barn haft syskon..😉

jag tyckte det var värst när de la kateter för att hjälpa mig kissa, samt att min moderkaka tog tid att få ut, jävlar vad vi slet med den. Akupunktur och sprutor och tryck på magen. Till slut tryckte jag ut den när jag hörde att de skulle ropa in en läkare.

Ring of fire kändes också, jag förstod verkligen varför det kallas så...😅
Krystvärkarna var bättre än de innan, de gav mer och kroppen jobbade lite mer av sig själv då.

blev klippt och sydd, grad 2. Det såg hemskt ut efteråt men de kollade det noga veckorna efteråt och det läkte mycket bättre än jag trodde det skulle göra så har inte varit något problem.

Lycka till!!

Att föda första barnet var som att springa ett maratonlopp och sen gå utan lunch och gå en mil till... Och avsluta med att "bajsa ut" en fotboll ur fittan... Massa kräkningar och framför allt en matthet som inte är av denna värld....

Andra barnet var något helt annat, tydliga sammandragningar, möjlighet att andas, slappna av och låta kroppen sköta jobbet, för att sen knysta ut ett barn typ 40 minuter efter vi kom in till BB. Jag fick typ säga till barnmorskan att inte lämna rummet eftersom jag hade koll på att barnet var på väg. 

Eftersom du är pappa, så tänker jag att jag också vill skicka med dig att en förlossning är en rätt lång process där du som medförälder kanske kommer vara uttråkad, känna dig vilsen eller faktiskt själv plågas. PRATA med en annan PAPPA! För du måste också vara beredd!

Gjorde inte så ont. Var beredd på att det skulle vara hemskt men man blir rätt självbedövad så det var den minst jobbigaste delen. värkarna var det jobbiga.

Nej, vid förlossning nr 2 körde jag helt utan bedövning och gick super. 

var riktigt portad att föda vaginalt. Riktigt skraj. Men i onödan

Jag har tre barn. Ett föddes med kejsarsnitt och två vaginalt, varav det ena helt utan smärtlindring. Med andra ord så har jag testat lite olika varianter.

Det gör ont att föda vaginalt. Väldigt ont. För mig var det jobbigaste att det verkade ta så oändligt lång tid, eller kanske att jag fick en sådan skev tidsuppfattning. Smärtlindring, i form av ryggmärgsbedövning (jag bara kräks av lustgas), var för mig mycket effektivt och när den väl hade lagts så var smärtan inget som besvärade mig. Jag kunde ta en liten tupplur (jag var helt utmattad) och sedan föda med tillräcklig energi och mental närvaro.

Förlossningen utan smärtlindring var helt perfekt från början till slut. Jag var stark, frisk och utvilad. Jag hade en barnmorska som jag älskade och ett lugnt och tryggt födelserum. Ca två timmar värkarbete låg jag och lyssnade på min favoritmusik innan pappan anlände och sedan var dottern ute på en halvtimme. Visst gjorde det ont, men jag hade kontroll och lugn.

Kejsarsnittet (jag vet att du inte frågade om det, men ta det för vad det är värt) var med mitt första barn. Jag var rädd och sonen låg fel. Allt gick väldigt fort och jag kände mig vilsen. Efter ryggmärgsbedövningen (som faktiskt gjorde riktigt ont!) så var smärta inget problem. Jag fick sonen på bröstet så fort - de höll fortfarande på att sy ihop mig - och anknytning var inget problem (något jag var orolig för).

Alla 3 barn olika! Fruktansvärt på första. Trodde jag skulle dö. Men det kan gå jättesnabbt. Tvåan var ute på 10 min från jag kom in. Hade en enda fruktansvärd värk och allt öppnades. Drömförlossning! Trean slutade i kejsarsnitt. Man kan aldrig veta. Det är olika för alla. Jag var livrädd, speciellt för att spricka och sy efteråt. ondast gör när huvudet ska ut. Känns som hela underlivet sprängs. Men ändå gick jag tydligen dit flera gånger.
Det går alltid tillslut. Ut kommer bebisen på ett eller annat vis. Man klarar det, man glömmer smärtan.  Barnet är värt allt!!