Ni som fött barn vaginalt, hur känns det?
Jag ville inte alls föda barn. När jag ändå bestämde mig för att bli gravid så tånkte jag länge att jag ville ha kejsarsnitt. Det var inte att jag var rädd, men jag kunde bara absolut inte tånka mig en förlossning.
Någon gång i andra halvan av graviditeten inföll ett stort lugn. Jag fick en djup, inre tro att det här är fillkomligt självklart, att min kropp och min bebis kommer att veta exakt vad de ska göra. Jag gick inte på någon förberedande kurs eller något, jag tog reda på vad som händer i en förlossning, det var allt.
Jag är så otroligt lycklig att jag fick uppleva en vaginal förlossning! Känslan av wow, hur mycket min kropp klarar av och vilka superkraftee jag har sitter i fortfarande, sju år senare!
Visst gjorde det ont, ondare än vad som går att föreställa sig, men det var ingen farlig smärta. Jag visste ju att inget var fel, att det är en positiv smärta som är för att kroppen gör sig redo. Dessutom gick det i vågor så det var lätt att ta sig igenom. Jag hade lustgas och andades och räknade mig igenom värkarna. På ett började jag känna lite, på fyra gjorde det rejält on, på sex gick det inte att stå ut, på åtta var det redan ok, och på tio var det helt över. Det var bra att ha i huvudet, det var en rytm och handlade bara om några sekunder, sen var det över.
Själva utdrivningsskedet kände jag ingen värk, bara att det var fysiskt otroligt ansträngande att krysta. Jag fick värkflrstärkande dropp, men tyckte ända att det mest var ansträngande.
Jag fick en andra gradens sprickning, men det hade jag ingen aning om. Märkte det inte alls. De sydde mig med med bedövningssprej och jag var inte ett dugg besvärad, kändes som små stick, typ som att man petar sig alldeles lätt med en tandpetare.
Direkt efter kände jag mig så lätt, som att jag kunde flyga. Båda pga alla hormener och för att man inte längre har en tung graviditet att bära på. Har aldrig mått bättre, kommer jag ihåg att jag svarade barnmorskan.
Det värsta tyckte jag faktiskt var dagarna-veckorna efteråt, jag hade sträckt en muskel i lungan (!) och skadat svanskotan. Det kändes som någon sparkade mig i bröstkorgen när jag var uppe och gick, det gjorde väldigt ont att sitta, att gå på toaletten är en fruktansvärd plåga (tips - kissa stående i duschen och håll en emot mellangården när du bajsar). Sen mjölkstockning, sömnbrist, migrän och känslomässig berg- och dalbana. Jag hade bara tänkt på förlossningen, men det var så mycket svårare efteråt, och då finns ingen lustgas att ta till!
På efterkontrollen var jag helt läkt, det gick knappt för barnmorskan att känna stygnen och allt kändes och såg helt normalt ut igen.