Varför är många så likriktade i Sverige?

Censuren handhavs av varje redaktion och den eldas på av den rådande ideologin: att konsensus ska råda och att vetenskapen står enad och fast. 

En vetenskap som står enad och fast är inte längre vetenskap. 

För att alla ska följa det rätta spåret så undertrycks impulser att publicera sådant som kan underminera fasta övertygelser.

För att inte skapa tveksamheter kring olika övertygelser låter man man bli att undersöka saker; man tar till exempel inte fram statistik som hade kunnat klargöra, och man ger inte anslag till forskning där det finns risk att den rådande vetenskapen ifrågasätts. 

Förr i tiden skulle människor lyssna på prästerna och inte ifrågasätta. Nu ska den vanliga människan lyssna på myndigheternas experter. Dessa experter är så eniga på grund av att experter av en annan uppfattning inte släpps fram, man förlorar i anseende om de inte följer det narrativ som gäller, man förlorar sina positioner i samhället. 

Jag har redan förklarat vad risken med peer review är. Det handlar om konsensus.  

Att jorden inte är universums centrum var en farlig tanke en gång i tiden, som garanterat ledde till att man förlorade heder och anseende som vetenskapsman. Det kunde till och med leda till döden att tro att jorden roterade i en bana kring solen. Vetenskapen var enad. 

Åderlåtning var medicinsk konsensus på 1500-talet. I 2500 år tömdes de sjuka på blod som främsta behandling. Att säga att åderlåtning var kvacksalveri eller inte fungerade särskilt bra var närmast otänkbart. 

I modern tid finns också gott om exempel på sådant som varit självklart och svårt att ifrågasätta. Man har under en tid rutinmässigt sprayat småbarn med DDT för att döda eventuella löss, man har givit mediciner som har dödat patienterna (aspirin gavs rutinmässigt i dödliga doser under spanska sjukan) eller orsakat allvarliga skador (neurosedynskandalen). Att cigaretter var helt ofarliga var självklart under lång tid och det var oerhört svårt att föra fram en annan åsikt. 

Men länge förstod vi att vetenskap inte handlade om konsensus. Vi förstod att nya idéer skulle debatteras, inte tryckas undan. Vi sa att demokratier kräver yttrandefrihet. 

Nu har dessa tankar ersatts med tankar om att den dumma befolkningen ska skyddas från farliga tankar. Och att ändamålen helgar medlen. 

Intressant att du har lagt innehållet i självhjälpsböckerna på minnet och praktiserar det i efterhand. 

Jag har inte varit rädd om mig i livet. Min process just nu går ut på att bryta med det. Jag trodde att jag hade en rolig ungdom, men det var i själva verket en mardröm. 

Nu är mitt ideala liv motsatsen till vad du vill uppnå. Helst av allt skulle jag vilja ha en ny och pålitlig vän som också upplevt livet utanför norm och har relativt små anspråk på livet. Promenader, kaffe någon gång per vecka. Det känns som ett väldigt udda önskemål på Familjeliv. Jag hittar ingen. Men den som känner sig manad att skriva till mig är välkommen. Jag påminner om att jag har höga krav på ömsesidighet, att båda lyssnar på varandra, som jag meddelat tidigare. 

Är inget som jag sett något direkt av. Tycker mycket utveckling, framsteg, startup, kultur tvärt om visar på att man ligger i framkant.
Men det som skapar en speciell attityd i mindre samhällen, är ju att problem måste lösas.När man måste lösa problem, så blir man också problemorienterad, som övergår i lösningar.
Men i mer större samhällen är det alltid någon "annan" som löser problemet, och man kan fokusera på sin del. Och då behöver man sällan ta i det svåra.

Jag har alltid haft små anspråk på livet och ofta satt mig själv i 7:e hand, har aldrig varit den som velat störa folk i onödan och har velat hjälpa dem som mått dåligt, ofta utan att ens ha fått så mycket som ett tack. Jag har levt ett skitliv som en loser på det stora, och därför vill jag nu äntligen försöka ändra på det.

Det är inte roligt att bli sedd som den där f.d. alkisen, som någon luffartyp som mest levt på bidrag och supit ner sig. Jag restaurerar därför mig själv och försöker se mer proper och ung ut, försöker framstå som en människa med ambitioner och som vill något med sitt liv. Jag tar revansch på mitt sätt, och jag anser mig ha rätt till det, efter att ha blivit sedd ner på och utdömd av folk hela livet.

Jag håller inte alls med dig. Jag tycker det är spridda åsikter idag. Det är ett utav problemen i Sverige idag att vi håller på att bli för olika och det är allt för polariserat i olika frågor. Det riskerar att slå sönder ett land med tiden.  

Att det ska finnas en svensk avundsjuka vill jag påstå är en ren myt. Att alla känner alla är väl inte så konstigt på små ställen, det tror jag inte är annorlunda i andra länder heller. 

Den politiska polariseringen har blivit starkare sedan SD:s inträde i riksdagen, helt klart. Men om du ser på debattanter från vänster till höger, så använder bägge sidorna ofta samma tröttsamma retorik om de alltid kört med. Det är samma argument som blivit uttjatade i det oändliga. Den svenska avundsjukan har jag själv varit utsatt för hela mitt liv. Så fort jag velat resa mig upp och bli nykter och skötsam har jag tryckts tillbaka av personer som verkar ha varit rädda för att jag ska börja klättra uppåt. Den här gången tänker jag dock inte ge mig, oavsett hur personer i min omgivning försöker motarbeta mig, eftersom jag nu har en mycket starkare tro på mig själv och mina möjligheter.

Jag var brådmogen/ lillgammal som barn och ung och mina jämnåriga blev ofta så avundsjuka på mig för att jag så lätt kunde prata med vuxna, som mina lärare t.ex. De menade att jag "försökte ställa mig in" hos lärarna, när jag ju faktiskt bara var mig själv.

Hela livet har jag blivit utsatt för folks avundsjuka och försök att trycka tillbaka mig, så jag om någon borde veta. Sedan drabbas såklart inte alla av den på samma sätt.

Jag förstår dig verkligen, så som du beskriver det. För mig har det inte varit på samma sätt. Ingen har sagt direkt till mig att de ser mig som en loser, men ett konto här skrev till exempel "Ditt liv framstår som allt mindre avundsvärt". Det gjorde väldigt ont att höra att jag uppfattas så.

När jag försöker vara så uppriktig jag kan om hur livet sett ut för mig och hur det påverkat de riktningar livet tagit så önskar jag naturligtvis att bli sedd i det. Jag vill alltid välja vad och när jag berättar, aldrig tillfredsställa svar som andra kräver.

Jag behöver inga reflektioner kring att det inte är ett avundsvärt liv jag levt för att förstå - nej, vem vill kämpa för att få en plats i tillvaron nära nog nonstop i tjugo år - det är inte det jag är ute efter, utan att dela med mig av erfarenheterna för att de ska bli synliga. Jag berättar då och då bitar ur mitt liv där jag tycker att det passar ämnet, men upplever ofta att det inte tas emot. Erfarenheter av förlust avfärdas som något man inte behöver ta ställning till, man själv är inte där.

Jag ser mig inte som en loser eftersom jag fått många nya möjligheter: det hade varit värre att inte få några möjligheter alls under 20 år, men jag är inte heller född i en familj där man kan hoppa av gymnasiet och ändå bli programledare på Sveriges största litteraturprogram och använda delar av tv-tiden till att läsa upp bitar av min dagbok från ungdomen. 

www.expressen.se/amelia/premium/hjartat-ar-inte-stangt-bara-for-att-man-har-en-karlek/

Din bok kommer kanske att bli läst, kanske inte. Mina böcker kommer kanske att bli lästa, enligt alla odds troligen inte. Men vi ska båda göra vad vårt inre säger, även om det är svårare att bli hörd för den som exempelvis blir sedd som en alkis eller loser. Människor vet så lite. Om de visste mer tror jag inte att de skulle bete sig som de gör. Jag vill inte tro det. Det måste finnas något mänskligt i alla, som kan komma fram. 

Först så vill jag verkligen beklaga för vad du verkar ha fått utstå. Det är inte min avsikt att på nåt sätt försvara det du verkar ha drabbats av. 

Ja just retoriken är väldigt sliten och uttjatad det håller jag med om men det är inte bara i Sverige. Jag tycker allt att det är slitna argument som dyker upp i allehanda demokratiska länder numera.

Nu har jag inte så mycket erfarenhet utav andra länder men är avundsjukan verkligen så extrem i Sverige. Jag är skeptisk till det. 

Vill bara säga att Alex Schulman är trött på Zlatan. Han känner sig udda! Ensam i Sverige! Men vi är två, och sen dom som vandaliserade guldstatyn av Zlatan, dom utgör en inte obetydlig del av det svenska folket

www.dn.se/sverige/alex-schulman-jag-har-fatt-nog-av-zlatan/

Ett typexempel på hur vissa på FL försöker trycka ner andra. Skulle tro att flera på detta forum har liv som inte är så avundsvärda, enligt deras egna mått mätt. Det handlar om att trycka ner eller nedklassa någon för att själv få känna sig bättre för stunden. Självklart vill man bli sedd om man haft en jobbig livsresa, men har börjat inse att man nog får lära sig leva med att många inte förstår eller kan relatera till det man gått igenom. Jag märker t.ex. att många "svenssons" (jag väljer den benämningen för att förenkla lite) tar så mycket i sina liv för givet. Själv har jag fått vara glad bara jag haft tak över huvudet och mat för dagen. Jag undrar också hur folk idag skulle klara sig utan sina smartphones och all annan teknik de har som underlättar så mycket för dem. Jag vet att jag skulle klara att vara utan vissa saker. Jag skaffade inte internet förrän 2007, när de flesta redan hade haft det sen länge. Det gjorde att jag var sen på bollen och såg det som helt fantastiskt att jag äntligen kunde surfa på nätet hemma, som "alla andra", därför kanske mitt internetberoende blev lite starkare än många andras, något jag försöker komma tillrätta med nu.

Det var på en väldigt seg äldre dator med Windows 98 (när andra hade gått över till Windows XP eller Vista. Det tog ibland en otrolig tid för sidor att ladda klart (hade bredband via kabel i lägenheten), och folk undrade hur jag kunde sitta med en så seg och utdaterad dator. Svaret var förstås att det mesta av pengarna gick till alkohol så jag ansåg mig inte "ha råd".

Håller du också på och skriver en bok? Kul, den hade jag gärna läst och tagit del av. Du verkar vara en tänkande och reflekterande människa precis som jag och jag läser dina kommentarer med behållning. Förr kanske jag hade anledningar att ofta inte vara ärlig och uppriktig (pga saker man ville dölja för omgivningen). Idag har jag inget att förlora på att vara ärlig och uppriktig,och människor som inte har något att förlora (som redan förlorat det mesta) brukar folk bli skrämda av, då deras uppriktighet ofta är lite "för mycket" för dem att kunna ta.