Jag har haft relationsproblem hela mitt liv

Tack för de snälla orden och alla lyckönskningar till dig.

Jag tycker det borde funka bättre att vara en bra lyssnare, att vara intressserad, kanske ställa följdfrågor, visa att du kommer ihåg det hon har berättad och sånt. Sånt känns tryggt. Och vara rolig/trevlig/intressant på sitt sätt. Imitera inte andra. 

Jag tror inte riktigt du förstår vad jag menar, jag har inte dejtat 10-30 stycken under 1 år. Det är ungefär så många jag försökt söka kontakt med som direkt bara ger mig ett nej. Jag har dejtat 0 personer under de senaste 4 åren (ofrivilligt). Det är väldigt stor skillnad på att träffa någon och faktiskt ge de en chans, kontra att bara ge någon ett rakt nej direkt vilket är det som konstant händer mig. Jag vet att det är svårt för alla människor att hitta någon man kan ha ett förhållande med så det är inte riktigt det jag är bekymrad över, men att bara dejta ska ju inte vara omöjligt - du själv nämner att du träffat 100 män under något år. Det är 98 personer mer än vad jag har dejtat under hela mitt liv som du dejtade under 1 år. 

Sen så har du rätt i att man inte bör försöka med kvinnor som inte visar intresse först, egentligen är det ett slöseri på tid men ingen visar mig intresse. 

Jo, jag har förstått dig helt rätt. Jag säger just att det är normalt att 20 eller 30 stycken kan vara ointresserade, på ett år - definitivt. Jag har själv, även som kvinna nästan aldrig lyckats med just de killarna som jag var intresserad av och där jag tog initiativet. Visserligen har det ändå funnits några som var intresserade, men det var ju då såna som inte själva verkade förstå att vi inte passade ihop. Det är lite så det brukar vara - kvinnor får visserligen intressenter, men oftast helt olämpliga. 

Jo, jag förstår. Jag har i alla fall dejtat. Det bara inte blev något. Men samtidigt så tänker jag - det är inte (bara) en tävling, mot andra intressenter. Det är också en fråga om man matchar överhuvudtaget. Om jag har sagt nej ganska snabbt till någon, så handlade det ju inte alltid om att han inte dög. I minst hälften av fallen var det så att det bara inte matchade. Exempel: En var mycket mer social än vad jag är, en var inte van vid barn, helt olika intressen, osv. Nu ska vi inte ens prata om de som var 20 år äldre eller 15 år yngre än jag. 

Jag läste igen nyss, att man i någon undersökning hade funnit att de flesta relationer uppstår via vänskap. Alltså konkret att man är vänner i början. Jag har faktiskt haft en fördel av att jag har hållit på med kampsport - det är fler män där än kvinnor. Även om det är länge sen jag har träffat någon via sporten. Hitta något hobby, där du träffar kvinnor! Men kom ihåg att vara vän i början. 

En sak som definitivt är viktig - det spelar stor roll vad man utstrålar. Jag har märkt själv att när jag VILLE hitta en ny partner var det ganska hopplöst. Däremot - i perioder där jag just var nykär eller allmänt helt nöjd med livet och inte letade efter någon - då var de plötsligt intresserade. Om det inte funkar bra på krogen, så bör du åtminstone ta en paus. Fritidsaktiviteter ger egentligen bra chanser att träffa folk, även att träffa en partner. Kanske bör du ta en titt vad som finns. Viktigt är att du inte bara är där för att spana efter kvinnor. Det märks förstås.  Ännu bättre kan det vara om man kan dra igång någon aktivitet. Då är du ju i centrum, om det är du som leder det. Plus att det är något som du är expert på. 

Jag förstår inte riktigt hur man direkt bara kan tänka att "man inte matchar"? Om jag kommer fram till dig och säger hej, så bör väl inte din första tanke vara "vi matchar inte hejdå"?

Enligt många forskningsrapporter så stämmer det - de bästa relationerna uppstår när man är vänner i början. Man har även kommit fram till att längd och utseende har noll korrelation med hur lyckat förhållandet blir. Men det är svårt att tro att dessa parametrar inte har någon betydelse när det är det enda jag har sett, blivit dissad direkt flera gånger på grund av min längd (då får du tänka att jag inte ens är kort utan är 175, längre än de flesta tjejerna men kortare än de flesta killarna). Nu kan jag ju inte göra något åt min längd så det är helt oviktigt att tänka på det, syftar bara på det här med att man träffar ju inte folk och tänker direkt "vi matchar, vi matchar inte" eller är jag tokig?

Visserligen, om man inte ens har pratat, utan bara vill börja prata med någon - då finns det inte lika mycket man kan ha upptäckt redan, som inte matchar. Samtidigt .... jo, det finns en del. Klädstil, och även hur man är, där i rummet där man står. Är man i ett gäng vänner eller ensam? Ser man obekväm ut, uttråkad, eller annat? 

Jag lutar ju mot att säga - man bör inte utsätta sig för såna situationer om det inte brukar fungera. Då är det fel omgivning för dig. Krogen är ju inte det enda stället att träffa någon. Vad gör du då förresten, när du blir nobbat? Försöker du prata med dem bara, eller vad gör du exakt?

Jag har själv två vuxna söner och de har inte lätt med allt detta heller, trots lagom längd och relativt svenskt utseende. 

Hej TS! 
Jag är inte bra på att linda in saker i skrift, så jag ber om ursäkt för om det här låter hårt.

Tjejer vill inte ha badboys som behandlar dem illa, hur mycket incels än vill få dig att tro det. Jag har inte en enda kompis som lever med ett arsle, tvärtom, alla mina vänner lever med "snälla killar" som du inte vänder dig om efter på gatan.

Du låter i ärlighetens namn rätt oskön, och också rätt osäker. Du definierar dig själv från din utbildning "jag är ingenjör och tjejer vill hellre ha missbrukare än mig". Realitycheck här nu, ALLA tjejer vill ha en ingenjör före en missbrukare. De vill bara inte ha dig. De ville inte ha dig när du var tjock, och de vill inte ha dig när du är smal. Då kanske det INTE handlar om utseende utan snarare om vad du säger eller vad du utstrålar.

Jag har dejtat och haft långa relationer med flera män som inte anses vara snygga, för jag har fallit för dem som person. Så tror jag att de absolut flesta långvariga relationer ser ut.   

Vem är DU som person? Vad är dina bästa personliga egenskaper? Hur vill du vara och vad vill du representera hos andra? Jag tror du behöver hitta dig själv för att hitta en relation. 

Då är det externa du syftar på - inte så jätte mycket med personligheten att göra. En ensam person behöver inte vara tråkig för att denne är ensam, men jag förstår poängen av att andra kanske tror det.

Sen så brukar jag inte reagera om jag blir nobbad, jag har blivit det så många gånger nu att det inte ens känns längre. Går bara vidare med mitt liv som ingenting har hänt, ibland slutar jag prata med de ibland fortsätter jag prata beroende på situation.

Här gör du extremt mycket antaganden - jag har aldrig identifierat mig som en ingenjör. Jag lyssnar inte heller på incels eller vad du nu tror, jag utgår från det JAG har upplevt. Flera gånger har det hänt att tjejer som direkt dissat mig sprungit efter missbrukare, jag hade kunnat berätta om exakt varje situation i detalj men det är oviktigt eftersom som du själv säger så vill de inte bara ha mig. Det jag inte förstår är hur så många tjejer ser den här snubben, som tar extremt mycket droger offentligt och tänker "vi borde bli tillsammans". Du är inte hård på något sätt, däremot är du extremt dömande för du har absolut ingen aning om vem jag är eller vad jag har för tankar.

Att du är en person som lyckats falla för personlighet betyder inte att alla andra är det - jag har aldrig sätt en tjej gå för en kille för att han har en bra personlighet. Det jag har sett är däremot, tjejer snackar väldigt mycket skit om en snubbe och kommenterar hur konstig och otrevlig han är för att sedan springa efter honom. Betyder det här att alla tjejer är såhär - såklart inte men det är det jag har upplevt.

Det jag försöker förstå är vad JAG gör för fel, jag kan ju säga det att tidigare (innan Corona) var det lätt för mig att skaffa vänner och jag hade ett aktivt socialt liv, nu när restriktionerna har lyfts har alla mina vänner skaffat förhållande och gått vidare i sina liv. Mitt dejtande var lika katastrof då som det är idag, men tror du jag hade lyckats skaffa vänner om jag var oskön? 

Som det redan nämnts är det väldigt viktigt du jobbar mot den där bitterheten, det är något som oftast väldigt mycket lyser igenom och får folk att rygga. Det är såklart inte lätt, men du skjuter verkligen dig själv i foten med det där om att inga tjejer går efter personligheten och att det skulle ha att göra med din icke svenska bakgrund eller att människor är avundsjuka etc. Självklart finns det tjejer som helt enkelt är skit och det finns säkert de som inte är intresserade pga din bakgrund men det är verkligen inte majoriteten och att snöa in på det kommer skicka ut "aura" som är väldigt oattraktiv. 

De är inte heller någon större idé att försöka med de där som är "pickup artists" - vissa människor har "det" och för dessa är det lätt och har inte alls med att göra med de råd de ger, för andra är det svårare och de kommer inte lyckas bättre för de försöker härma de som har det lätt då det snarare är subtila förmågor att läsa av andra och att se när det är läge i kombination med ett avslappnat självförtroende. Naturligtvis kan även människor som inte riktigt har det där ha det lätt om de är ovanligt fysiskt attraktiva, men de där som har "det" behöver verkligen inte något imponerande yttre för att charma både män och kvinnor - känner själv en vindögd snednäsad, inte särskilt lång eller vältränad datanörd som alltid drar till sig människor - både män och kvinnor dras till honom och vill umgås. Han själv fattar inte vad grejen är, men han är vänlig, rolig, hjälpsam och tar inte sig själv på särskilt stort allvar. Dessutom är han en trygg ledargestalt, men det finns verkligen inget kaxigt med det. Blir han nobbad bryr han sig inte särskilt om det (numera är han gift så inte aktuellt längre, men varit många kvinnor innan det). 

Hade även på universitetet en klasskamrat som också i viss mån hade "det" även om det inte var lika tydligt och han hade inte massor med kvinnor på det sättet, men som helt enkelt fick alla omkring att må bra, som ledigt flörtigt pratade med kassapersonalen på ica utan att det var något försök att faktiskt flörta utan han var bara trevlig och fick dem att le och skratta. Snäll och vänlig och omtänksam han också, lite överviktig och också datanörd (läste datavetenskap). Hade jag varit singel hade jag absolut tagit chansen när han försökte lite, istället var vi vänner och det fanns aldrig någon hint om någon knepighet mellan oss bara för att jag inte besvarade intresset (han var verkligen genuint ok med det, sett många killar som låtsas och hoppas och det är oftast rätt tydligt - inte heller ändrades något mellan oss när han skaffade flickvän). 

Sen fanns det de där som aldrig riktigt lyckades få till det och gemensamt för dessa var oftast bland annat just det där med att läsa av timingen, de var de som gick fram vid helt fel tillfälle och fick allt att bli konstigt och obehagligt, ska man "ragga" behöver man vara riktigt riktigt bra på att läsa av det och ha mycket charm. Vi har inte så mycket tradition av det i Sverige att "ragga på främlingar" (det är därför det kan gå bättre med mängdraggande taktik som ofta föreslås av datingurus från andra länder medans det inte är särskilt framkomlig väg för de flesta här om man inte verkligen har "det"). 

Så - läste alltså datavetenskap så vi var väl 3 tjejer totalt i klassen och resten killar, de flesta nördiga och blyga och nog majoriteten oskulder när de började oavsett ålder. De allra allra flesta fick ändå till det förr eller senare om de inte drog sig undan det sociala. Det du verkligen ska utnyttja är att du läser på högskola/universitet och att ge dig in i kårliv och liknande även om du inte känner att det är "din grej", ångrar själv att jag inte tvingade mig själv mer in där. Då spelar det inte så stor roll att det inte är så många tjejer i klassen, du kommer stöta på folk från andra program också och i alla fall då var faktiskt datakillarna rätt populära bland tjejerna på de tjejdominerande programmen. Det är också en jättebra väg att få mer vänner och kontakter generellt då du säger du tappat kontakten med många. Tyvärr kan det vara lite halvt måste med ett visst mått av alkohol i de sammanhangen - det tenderar att krävas lite mer personlighet för att "komma in i gänget" om man helt avstår. 
Men det är absolut ett av de lättaste tillfällena i livet att knyta nya vänner samt kontakter med det motsatta könet, så sikta på att involvera dig så mycket det bara är möjligt i alla möjliga sammanhang i studentlivet. Att man lever lite annat liv än t ex i korridor/studentområde gör det ju lite svårare, man får lägga manken till lite mer för att involvera sig. I din situation är det nog det som kan ge allra mest "payoff". Se dock till att du har en allmänsocial attityd till det - tjejer måste vara bonus, fokus ska vara att umgås och lära känna så många människor som möjligt. Genom lokala dataklubben började en del av de blygaste spela ihop och så var det någon som kände någon som bjudit in till pokerkväll och så blev det plötsligt utgång, eller kåren där de lärde känna fler som råkade ha någon syster som de lärde känna som hade någon kompis där intresse uppstod etc. 
Allra lättast är naturligtvis genom att haka på "allt" i samband med insparken men det låter som du läst ett tag och då får man leta mer aktivt för att hitta vägar in. 

Lycka till!

Varför skulle man tro att någon som är ensam är tråkig? Men det kanske säger något om om personen kan ta för sig något själv och inte bara i flock. Jag skulle snarare se det positivt. Någon som är väldigt social kanske ser det mer negativt, jag vet inte.  Jo, vissa yttre attribut kan man ju dra slutsatser av. Om någon är klädd som en hippie eller jätte-konservativt. Även där skulle jag föredrar hippien. Men jag är ju betydligt äldre. Det där är inget att oroa sig över. Däremot - om du "klär upp" dig i kläder som du inte trivs med - det ska du låta bli. Då ser det onaturligt ut och folk får vibbar att något är fel.

Nej, du missförstod, jag menade inte vad du gör EFTER att de har nobbat dig. Jag menade på vilket sätt och i vilket syfte tar du kontakt. Säger du bara typ "hej, är du här ofta?" eller "vill du dansa med mig"? eller vad? Och vad förväntar du dig att tjejen ska göra? Och vilka tjejer pratar du ändå med senare? Jag menar - då är det inte första kontakt heller?

Hej, tack för ditt svar!

Jag har försökt engagera mig i lite kår/universitets grejer. Det är dock väldigt svårt att träffa både nya vänner och tjejer för den delen då det knappt finns några tjejer på den skolan jag går på och majoriteten av folket som går på denna skola är det som klassas för "datornördar". Det är inget fel på dessa människor, vi klickar bara inte. Jag gillar inte datorspel, de flesta gör det, jag gillar sport (fotboll och hockey), de flesta gör inte det. Det är därför jag är lite utanför i skolan.

Men som du nämnde där i början - bitterheten måste bort och jag vet det. Jag får lista ut hur jag skall jobba på det bara men det är svårt att göra det utan positiv feedback (dvs. det är svårt att tro att det finns tjejer som tycker om dig när ingen gör det).

Då missförstod jag dig väldigt starkt, ber om ursäkt!

Jag kan berätta om en situation som nyligen hände, genom en grupp i skolan skulle vi anordna ett evenemang nyligen och då fick vi träffa en rad olika människor. Eftersom jag hade en ledande roll var jag öppen och trevlig mot alla där på exakt samma sätt då vi skulle jobba med varandra kändes det lämpligt att alla trivdes med mig som "chef". I min grupp var det en tjej som jag tyckte var väldigt trevlig, hon var öppen, rolig och hade liknande intressen som mig. Vi pratade en hel del när vi sågs för att anordna evenemanget. Jag gick inte in med inställningen först av att jag skulle försöka med henne, men jag tyckte vi klickade så bra då vi skratta med varandra och pratade om massa olika grejer. Efter detta evenemang var slut var det en match jag skulle gå på, eftersom jag hade en biljett ledig frågade jag då via sociala medier om hon ville gå med (jag tror jag nämnde detta tidigare) då hon också har intresse för sporten. Fick dock ett snabbt nej och bara "jag har inte tid jag har xxx att göra". Jag svarade med att jag förstår att det var tidskrävande och önskade henne lycka till med det hon gjorde.

Det här är något som också brukar hända, hade hon varit intresserad av att lära känna mig kanske hon hade kunnat föreslå en annan tid eller något men det var direkt nej.

Sen såklart, går jag fram till någon främling och bara frågar efter hennes nummer kan jag inte förvänta mig mycket.

Appar får jag inte noll matchningar, utan noll likes.

Ja man kan ha vänner fast man är oskön, partner är svårare att hitta. Mina fördomar, om det är det du vill kalla det, är att du identifierar dig efter ditt yrke och karriär, för det är det enda du använder för att beskriva dig själv. Du kan inte heller förstå varför någon vill ha någon utan karriär (de vill hellre ha någon som är missbrukare). Alltså är det förmodligen viktigt för dig. 

Du skriver på samma sätt som incels gör, att vi tjejer är någon slags homogen grupp som fattar beslut på samma sätt. Vi väljer missbrukaren före ingenjören för att vi är dumma, inte för att det är fel på dig. 

Du hoppade också över delen där jag skrev att min observation är att alla mina vänner/bekanta lever med snälla killar? Vi är också alla över 35. Du är 25 vilket fortfarande är ungt, och jag misstänker att de flesta erfarenheter du har är från folk som är i din ålder och yngre. I den åldern fattar man inte alltid helt genomtänkta beslut. Men i "the long run" lovar jag att det är de snälla människorna som vinner.  

Det du gör fel är att du gör saker så som du _tror_ att du ska göra saker. Det fungerar uppenbarligen inte. Alltså behöver du hitta en ny approach till hur du ska träffa en partner. Fundera lite på det jag skrev innan, vem vill du vara för en partner? Och vad vill du ha av en partner? Ex "jag vill att min partner ska känna att den alltid kan lita på mig, och jag vill ha en partner som får mig att skratta". Hur visar jag för en framtida partner att jag är pålitlig? Vad gör jag om personen jag går på dejt med inte får mig att skratta. Det kan låta fånigt, men dels lär man sig mycket om sig själv (vem är jag? hur framstår jag? hur gör jag så att folk får den bilden av mig som jag vill förmedla?) men också vad som är viktigt för en (Ex jag vill träffa en person som gör mig glad, men är det viktigare än att hon är trygg i sig själv? Vad kan jag leva med och vad kan jag inte leva med?).

Jag såg att du inte tyckte dejtingappar fungerade, hur har du gjort din profil? Jag känner jättemånga tinder/badoo-par och om det fungerar eller ej beror mycket på HUR man gör sin profil. Ex lägger man upp bilder på sin mage men inte på sitt ansikte får man kanske inte så många seriösa svar. Skriver man en lång kravlista men inget om vem man är kanske man inte heller får napp.

Jag träffade min partner via en dejtingapp och jag svajpade inte höger på någon som inte har bilder på sitt ansikte (och så många killar hade bara bilder med solglasögon, de valde jag inte) eller de som inte har bilder utan att det är 8 vänner med (vem av alla är du ?) eller på de som har en profil som är väldigt negativ eller som inte sa någonting om hur de är som person.

Det känns hopplöst nu, men jag är ganska säker på att även du kommer hitta någon. Det är som dina vänner säger, när du minst anar så händer det. Drygt, men väldigt sant.

Vad en person väljer att göra med sitt liv ger en väldigt bra bild på värderingar, en missbrukare tycker självskadebeteende är okej. Vill man vara runt en sån person? Att jag utbildar mig till ingenjör är egentligen helt oväsentligt - jag förstår dock bara inte hur jag kan bli bortvald för att tjejer istället vill ha missbrukare. Jag hade kunnat vara en servitör och fått ut samma resultat som jag får idag.

"Du skriver som incels" är en otroligt korkad kommentar, hur ofta får inte man höra hur tjejer gnäller på att det inte finns bra killar och att alla är bad boys (när det egentligen är tvärtom). Ska jag då börja kalla dessa tjejer för femcels? Självklart inte, deras erfarenheter har format deras världsbild precis som min, betyder inte att den alltid stämmer.

När det kommer till dejting appar har jag bara bilder på mig själv, mitt ansikte och hela min kropp (med kläder på mig då). Kanske några bilder med diverse vänner. Jag har aldrig skrivit en kravlista, kanske skriver något roligt eller något som jag är intresserad av. Jag har i princip kopierat "mallen" för hur mina vänners tinder profiler har sett ut då de alla har haft framgång på dessa appar, jag däremot får inga likes alls. Jag har inte heller någon biologisk deformation som gör att jag ser annorlunda ut på något sätt, utan jag är en helt normal kille (är dock mer vältränad än de flesta men jag har inte bilder på mig utan kläder). Den här typiska kommentaren "det kommer när det kommer" stämmer överens ifall man faktiskt håller på med tjejer, vilket jag inte gör.

Glömde att tillägga detta, men jag vill liksom inte vara den personen heller som tjejer "inte vill ha nu men vill ha sen". Det är en rätt så typisk grej i ett totalt misslyckat förhållande, ja det kanske blir lättare för mig när jag och tjejerna i min ålder blir äldre men lättare betyder inte bättre. Jag vill ha någon som vill ha mig, inte någon som söker efter "en stabil partner för att det är dags".

Fast min poäng var lite att du nog måste se saker som en allmänsocial grej som ett mål i sig snarare än en perfekt match - bekanta som leder till andra bekanta osv för att helt enkelt öka mängden människor du kommer i kontakt med inte "en perfekt vän-match" heller. Det finns gott om dataspelsnördar som också är sportnördar (även om det är mer vanligt att titta än utöva, men finns både ock) - t ex han som nu är gift jag nämnde är helt galen supporter av ett specifikt fotbollslag - inget kommer emellan matcherna där inte. 
Det där med mer matchande intressen är viktigare om du ska hitta just vänner i klassen sammanhang men inte alls så viktigt för att hitta allmänsocialt umgänge via exempelvis kåren där umgänget är mer grejen. Du hakar på en sak som leder till att du kommer i kontakt med vissa människor som ger dig öppningen att haka på något annat (det kanske inte är något du tycker låter superintressant men haka på ändå! du har ingen aning om vilka det leder till att du träffar där som får med dig på något helt annat osv). Du målar in dig lite i samma hörn att "det inte klickar" som de där tjejerna som nobbar dig utan att ge en chans - det är inte exakt samma sak men lite samma princip - och i en situation som du beskriver att du är i något du verkligen förlorar chanser på. 
Finns det möjlighet att jobba i bar på kåren? Ta den i så fall så kommer du i kontakt med massor av människor, speciellt sociala människor som ofta känner många andra. Bartenders är kända för att få väldigt mycket erbjudanden, om det är för att de har jobbet eller om det är för det är mest utåtriktade människor som gillar att ha kontakt med främlingar som söker sig dit kan man debattera - men jag är rätt säker på att det är lite av båda, men just på kårer finns möjligheten att göra sådant i större mån då det är ofta är mer eller mindre idéellt. 

Det spelar heller inte så stor roll att det inte är särskilt mycket tjejer på själva skolan, vore det lättare om det vore så? jo lite grann kanske men poängen är att ju fler du umgås med desto fler andra människor kommer du i kontakt med för de känner i sin tur andra. Få är så sociala som festande studenter, rätt säker på att inte resten nöjer sig att festa bara med killar bara för att det inte är en massa tjejer som går där. Men är du inte med så finns aldrig chansen att bli bekant med den där bekantas bekanta som har en syster som har en kompis som etc.

Funkar inte nät och appdating alls för dig (och det inte är för att du har preferenser som råkar vara tjejer som du inte är rätt typ för) så är det ju inom sociala cirklar det måste ske och du har konstaterat att du inte har så stora sådana och de du har mycket låst in sig i tvåsamhet - alltså måste du vidga dessa. akta dig för det resonemanget, det är en jättefälla in i bitterhet. Människor förändras genom livet, de mognar, växer upp, lär sig av sina misstag eller bara ändrar smak. Visst finns det vissa som "söker en stabil partner för att det är dags" och där tar någon de egentligen inte vill ha eller nöjer sig eller vad som, men det behöver det inte alls vara frågan om bara för att man är kompatibel med olika personer vid olika tillfällen i livet. Mitt senaste ex hade jag inte tagit i med tång när han var ung. Varför? han var omogen och prioriterade mest att festa och droga (inte missbrukare men i samband med festande) vilket jag aldrig varit intresserad av och han hade säkert tyckt jag varit lite tråkig då. Istället möttes vi senare i livet när han växt upp och slutat med sådant och många av hans andra kvalitéer kommit fram. Varför skulle jag fixera mig vid att vi inte hade passat ihop tidigare i livet istället för att vi passade ihop nu? Tyvärr fick vi bryta av praktiska skäl, men vi hade underbart tillsammans och passade perfekt ihop i den fasen. 
Oavsett att du inte gillar att någon påpekade incel-resonemang ovan så är det här också lite del av det och det förutsätts ofta en sådan bild när det gäller om man är intresserad av en viss typ i olika delar av livet att det är tjejer som vill "knulla runt med häftiga typer och de bara ignorerar mig som är så bra och stabil" - det kan lika väl vara som med mitt ex. Det finns även de som startar livet super seriöst väldigt ungt och ändrar sig åt andra hållet senare. Det är ju ett faktum att de allra flesta i tidiga 20-års åldern inte är så väldigt intresserade av seriösa förbindelser utan mer gillar att festa och ha roligt - både tjejer och killar, är man då annorlunda från det så är man kanske inte så intressant som partner då. Då finns det helt enkelt lite färre att välja mellan och så får man fundera ut på hur man vill hantera det hela. Antingen att försöka göra sig lite mer attraktiv för den typen av personer (fast är man verkligen så intresserad på riktigt av någon som har helt andra värderingar och intressen och vad man vill göra än sig själv? eller är det mest ett FOMO som spökar?), eller så får man leta på andra platser/sammanhang, eller som det nämns lite ovan så kanske man också får inse att med tiden så finner det fler i samma ålder som man matchar med om man helt enkelt är lite "lillgammal". Många människor har olika "glansålder", är nog inte särskilt kul heller för de som är jättekul festar typen med massor av vänner och partners när man är väldigt ung och senare i livet får svårt istället - finns rätt många sådana också. 

Den andra killen som charmade kassörskorna? Han började senare bugga efter studenten när han börjat sitt datajobb och träffade sin blivande sambo där då han växte ifrån sin flickvän under studierna. 

Det är nog inte helt dumt att du försöker igen med samtalskontakt (det finns lite olika typer och de jobbar på olika sätt) för att ta dig ur vad som verkar vara lite låsta tankegångar om "hur det är", det kan vara svårt att ta sig ur dem själv och de brukar mest leda till bitterhet och en känsla av att vara förorättad och illa behandlad snarare än ett lyckligt liv. 

Man får prova på nya sätt om det man provat och inte fått fungera inte fungerar, det kommer aldrig hjälpa om man låter en slutsats av att "alla andra är dumma och fel på" - ibland kan det vara så att andra har varit det men det hjälper ändå inte då den enda man kan förändra är sig själv och låter man det definera sig och låta oförätter bita sig kvar låser man bara fast sina tankegångar och mår skit istället för att komma framåt. 

Sen alltså om nu en tjej var mer intresserad av en missbrukare än dig, vilken förlust är det då? Är det en tjej som du skulle vilja ha? Om du inte själv tycker att det där med mycket droger inte är någon big deal, och tycker du det så är det väl inte konstigt om hon inte tycker det heller? Han hade väl då något annat hon riktigt gillar som du inte har - inte särskilt troligt att det var själva missbrukandet som var det attraktiva, det var troligen bara ingen viktig grej. 

Hon du försökte bjuda med på en match, ja det är väl sånt som händer - kanske var hon upptagen med något (kanske familjeproblem som stressade eller vad som vilket är pågående och inte bara något inbokat just den tiden), eller så var hon inte intresserad av en eller annan anledning (precis börjat träffa någon annan, precis kommit ur ett förhållande och inte öppen för ett nytt eller helt enkelt inte intresserad av dig på det sättet), det händer ju. Självklart blir det stort hos en själv om man "aldrig får ja" - men som en isolerad händelse är det ju inte konstigt alls, de allra flesta är man inte intresserad av på det sättet även om man kanske trivs ihop inom ett projekt eller som vänner. Visst ska man titta efter tendenser och om det aldrig går försöka hitta en gemensam nämnare som man kanske kan ändra på, men det är farligt om man låter enstaka exempel bli jättestora, man måste fortfarande se dem som isolerade händelser - det är inte en slump att sannolikhetslära är svårt att helt förstå och ta in för de allra flesta då man instinktivt tror att det är annat som gäller. 

Jag tror förstår vad du menar med det sociala, du har inte fel där heller. Jag har aktivt försökt bli kompis med dessa i "datornördar" men det går liksom inte riktigt ihop, jag är för olik de i min klass. Bartender idéen har jag suttit på väldigt länge, men det är väldigt svårt att få de "positionerna" eftersom det är många som vill testa på det. Jag har dock sökt sommarjobb som bartender så får väl hoppas jag nappar på därifrån.

Varför jag inte vill vara "den som ingen vill ha nu men kanske sen" är eftersom jag har hört från flera tjejer i många år i princip samma kommentar, "om vi båda är singlar efter 30 kan vi inte bli tillsammans typ" precis innan de går och ligger med någon annan. Först såg jag detta som ett skämt men jag har märkt hur tjejer säger exakt samma "skämt" till mig efter att de lärt känna mig lite. För mig handlar det inte om mognad, det handlar om att jag vill veta att min partner är med mig för hon tycker om mig och inte för ekonomiska skäl (vilket är ett vanligt problem). 

Sen så är det jätte enkelt att själv slänga ur sig resonemanget "skulle du ens vilja vara med en tjej som väljer såna", såklart inte men när det är en trend och inte engångsfall det är då det börjar tära på mig. Precis som hon jag bjöd ut på matchen, jag stör mig inte på att just hon dissade mig utan att jag blev dissad igen när jag trodde det fanns något intresse. Det har funnits tjejer som har sagt till sina tjej kompisar att de är kära i mig, för att jag sen ska få reda på att det är fake (de gjorde det för att förbättra sin egna image) och en av dessa fick jag känslor för då. Det är inte engångsfallen som stör mig, utan det är de upprepade gångerna som tär på mig 

Jag har pratat med psykologer och kuratorer i flera år, men jag gav upp för några månader sen eftersom det inte ändrade nånting. De sa bara "hur kände du här och hur kände du där" det vara basically bara att man åter lever jobbiga känslor. Började tröttna på det efter ett tag då det inte gjorde någon förbättring så jag slutade gå. Att åter leva känslor kanske funkar på vissa men inte mig, jag behöver råd för hur jag skall ändra saker i mitt liv (är väldigt bra på att ta tag i saker men jag behöver mest vägledning). Min uppväxt var inte riktigt normal som de flesta i Sverige.

Försökte mest peka på att det är lättare att få till de kontakterna utanför just studiesituationerna och lättare när det är en situation mer inriktad på att ha roligt och umgås (som t ex kåren) där förutsätts man inte ha lika mycket gemensamt, alltså inte klasskompisarna (även om man såklart ska haka på om de bjuder in till sociala aktiviteter där också) utan andra student sammanhang, svårt att förklara om man inte själv sett skillnaden. Det kan vara steg på vägen till att få just de positionerna, man får engagera sig allmänt först. 

Det där med "om vi båda är singlar då" är ju dels ett skämt men det är framförallt inte allvarligt menat utan vad de gör är att försöka ge dig en komplimang samtidigt som de förklarar att de inte är intresserade. Det är ju såklart inte roligt att någon inte är intresserad, men vad de säger är att de tycker du är trevlig trots att de inte är attraherade. Såklart ska man inte senare bli ihop med just den personen senare om det inte är så att man är nära vänner som inte riktigt passar ihop av någon anledning. Det är dock normalt inte några ekonomiska motiv inblandade där, det är lite av en myt som sprids just inom vissa kretsar. Som sagt inte kul att någon inte är intresserad men jämför det med "nej fy fan dig vill jag inte ha något att göra med". Är man ändå bekymrad över att någon skulle ha ekonomiska motiv, ja då får man naturligtvis se till att den man slår sig ihop med har en egen stabil ekonomi, oavsett när i livet man träffas. En sådan "golddigger" är snarare så redan som ung och då hade du väl redan varit föremål för sådana tidigt med företag osv.? De allra flesta har snarare senare i livet egen ekonomi och mindre benägna att "leta försörjare" utöver att det är rätt naturligt att vilja att partnern har en ordnad ekonomi om man ska bilda familj. Däremot är det såklart så att olika kvalitéer är viktiga i en partner beroende på var man är i livet och vad man söker helt oavsett kön. Är man inte ute efter något seriöst och mest bara vill festa så är naturligtvis en kul typ som gillar att festa en attraktiv kvalitét. Letar man efter ett seriöst förhållande och att bilda familj så är någon som är trygg och pålitlig en attraktiv kvalitét medans en kul festar typ något negativt. Det gäller ju båda könen. I den tidiga 20-års åldern är majoriteten inte ute efter något seriöst, särskiljer man sig där så matchar man med färre. Människor förändrar sig genom livet helt enkelt. Det är såklart svårare att se om man hamnat lite utanför och bara haft ett utanför perspektiv genom delar av livet. Observera här att jag hör till de som inte heller varit "högvilt" för de som velat ha ihop det med en energisk kul festare, men är nästan 20 år äldre än dig så har hunnit få lite mer perspektiv på människors förändringar. Då är det lättare att se att det är helt kontraproduktivt att skylla på andra att de inte värderade mina kvalitéer högre när de var yngre och sökte något helt annat då, att det viktiga är hur vi passar ihop NU. 

Självklart är det jättejobbigt och svårt när det är en "trend" så att säga, men fortfarande viktigt att se till att se utanför det. Det låter verkligen skitkonstigt att någon påstår att de är kära i dig och att det är fake, var det omogna tonåringar? Annars bör du verkligen se över vilken slags människor du umgås med. Har aldrig någonsin stött på någon som skulle göra det. Förbättra sin image? va? Vad är det för konstigt resonemang? Hur skulle det förbättra någons image alls? Det närmsta jag kommit det resonemanget är unga tonårstjejer och killar som hävdar de är intresserade av samma som alla andra också är för att inte sticka ut med att ha annan smak än resten, men det låter ju inte relevant för din situation. 

De allra flesta psykologer och kuratorer idag är mer KBT fokuserade och inte så mycket på att dra upp gamla känslor, men däremot kan det vara viktigt att identifiera vad man kände som fick en att agera på ett visst sätt för att sätta strategier för att få en att agera på ett mer produktivt sätt nästa gång man känner så osv. Så speciellt i en inledande kontakt kan man behöva gå igenom det för att hitta nycklar framåt. Se till att du framför att du framförallt vill se framåt och ha ett praktiskt förhållningssätt snarare än att älta känslor i det förflutna. Hur man känner/känt i en viss situation är dock viktigt för att "hitta problemet" och arbeta på att förändra det. Hur du har känt i det förflutna påverkar ju verkligen hur du ser på din situation idag till exempel (med bitterhet och att enskilda situationer blir viktigare än de borde för att det blir en del av ett mönster pga tidigare erfarenheter), men fokus kan ju fortfarande vara på hur man ska komma vidare. En del behöver ju naturligtvis mest få ventilera saker, men det är ju inte fel att påpeka att det är inte vad man är ute efter. 

Jag förstår att det är ett skämt att säga så till någon, det är dock något jag har hört från rätt så många tjejer och även det där med att de låtsas vara kära i mig för att förbättra sin image. Tror absolut inte att detta är ett vanligt beteende bland tjejer, jag har dock aldrig hört om att någon av mina killkompisar har varit med om det i samma grad som mig. 

Människor förändras ju med åldern som du nämnde, ett scenario som jag tänker på är ju att tjejer som totalt dissar mig nu, går och håller på med massa killar för att sedan bli intresserade av mig när deras värderingar "ändras". Alltså, det tär på mig psykiskt när jag ser tjejer välja andra gång på gång på gång på grund av vilken anledning som helst. Förstår du varför det skulle vara ett slag i ansiktet ifall dessa då kommer och visar mig intresse i framtiden när deras värderingar ändrats? Mina vänner som lyckats dejta och träffa sin tjejer har gjort det främst genom tinder, de har träffat ett par tjejer och sedan lärt känna de. När de träffade sina tjejer var de i princip fattiga, vi är alla studenter så de kan ju sitta säkert med att deras partners faktiskt tycker om de.

Nu är det så att detta inte är någon princip för att träffa en bra partner, såklart man inte behöver vara fattig eller rik, ung eller gammal för att dejta. Det jag inte förstår bara är varför alla jag känner kan få dejta, har gjort det i flera år men jag skall behöva vänta tills jag är 30+? Om jag nu skulle mot all förmodan bara få en dejt, då är det i princip den enda chansen jag kommer få och det är extremt låg sannolikhet att man kommer vara kompatibel med den personen. Man behöver ju träffa flera för att "hitta den rätta" och då "kommer det när det kommer".

Jag behöver nog kontakta en ny psykolog, den jag gick till bara frågade hur jag kände där och hur jag kände då. Inget råd eller något som jag kan använda för att arbeta med mig själv.