Vi som startar IVF 2023
Alltså jag blir så rörd av alla livsöden man får höra om här ute. Folk som kämpat i flera år, missfall, dåliga ägg, dåliga simmare, oförklarliga anledningar och alla har vi ändå samma mål.
Nu sist du Mathilda88 <3
Ibland känner man sig så ensam i sin situation och sitt kämpande men man är ju inte det.
Själv såg allt lysande ut för mig för ett år sedan när jag startade och gjorde mina tester. Dubbelt så bra AMH som för min ålder i snitt och andra bra värden överlag. Men sen bara sista halvåret har mycket förändrats.
Sista plocket som började så bra slutade i en krasch iaf. 17fertiliserade ägg slutade i egentligen bara 1st som såg bra ut på dag 3 (6celler, bra form och skal).
Fick 2 återförda, det 6-celliga och ett 4-celligt som såklart om man ser till antal celler inte utvecklat sig som det ska och som jag nog kan räkna bort.
De andra embryona stannade av ena efter de andra och idag fick jag beskedet att inget resulterat i någon blastocyst.
Medans som du ***Noelani*****
Som försöker gå från att vara inställd på att det inte blir några barn till att försöka skrapa fram lite hopp så är det hela för mig tvärtom.
Jag har alltid trott att jag ska bli mamma en dag och aldrig oroat mig för att inte kunna bli gravid eller att jag kanske faktiskt är för gammal.
Nu ska jag försöka ställa om mig till att det faktiskt finns en stor risk att det är försent. Att jag inte har några ägg kvar av kvalitet och att min enda möjlighet kanske är äggdonation. Den tanken har aldrig slagit mig innan.
Det är en himla pärs det här med att göra IVF, en galen sådan. Sen den ekonomiska stressen för oss som gör det privat och inte vet vad siffran kommer hamna. Alla dyra tillägg om man behöver dem ICSI, hatching etc.
Tur vi har varandra! Är superglad för denna gruppen, ett enormt stöd i vardagen även om vi inte känner varandra. Välkommen hit du också Mathilda88.
Förstår vad du menar, ensamheten i kämpandet fastän man inte är ensam, Så evigt tacksam för dessa forum som varit avgörande för mig att känna ett sammanhang och ngn form av hopp. Jag är så imponerad över din resa och hur stark du är som inte bara genomgår den själv utan även så många behandlingar. Så smart drag att plocka så mkt ägg som möjligt medan de är bra. Håller alla tummar och tår för din nuvarande ET! Och även framtida FET för förhoppningsvis syskonförsök
. Att bära barn i din ålder har jag förstått det som inte är det huvudsakliga problemet utan just snarare äggkvalitén. Så om bara de du fått ut är bra så borde chansen vara god att lyckas Men förstår fullständigt känslan av uppgivenhet, att det är kört. Den är överväldigande. Kanske inte just nu man vill få till sig att "jo det är nog inte så mörkt som det känns" Jag tror på dig!Just det där med att det känts självklart att man ska bli mamma är ngt man haft med sig i livet, mamma var en "frögurka" och fick oss tre barn mellan 30-36 års ålder. När vi fick till oss att vi behövde IVF så trodde jag aldrig att det skulle kunna fungera för oss - jag har alltid varit känslig för allt som handlar om livmodern och hormoner. Tyvärr reagerade jag än värre än jag förväntade mig. Men smärtan gjorde att jag behövde tro 100% på det för att orka ta nästa spruta. Mamma tjatade på mig strax före 30 års-åldern att skaffa barn själv med insemination, men jag ville inte då, ville ha en partner. Ångrar nu att jag inte gjorde det, för då hade det troligen aldrig varit ett problem och jag hade sluppit undan väggen också. Lätt att vara efterklok.
Sen är det svårt att veta vi blir ju matade med att man kan bli gravid så sent i livet av samhället att det sen blir katastrof när man står där och inser att biologin ser helt annorlunda ut. Men en del lyckas oavsett, så håller alla tummar och tår för er alla!
...