Det Fattig-Sverige du inte trodde fanns

Antar att hon frågar sig hur man får det man säger sig vilja stå för och det man verkligen tycker att bli mer överensstämmande.

Intressanta frågeställningar faktiskt. För någon med livserfarenhet är det emellertid uppenbart att det man säger sig vilja stå för helt ska överensstämma med det som man verkligen tycker. 

Sedan har hon även en bitter och dessutom felaktig fördom där hon hävdar att det enda som räknas är ytan. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att insidan är betydligt viktigare än utsidan.

Ja, kanske därfor jag inte fattar vad som menas. Det borde ju vara samma sak.

Om man som författaren är av åsikten att det enda världen bryr sig om är vad som syns så blir det säkert frestande att måla upp en fasad. Tror i stor utsträckning detta handlar om att författaren inte hunnit hitta sig själv, så hon ser inte fördelarna med att vara autentisk.

tack, nu fattar jag.

www.expressen.se/debatt/nej-invandrare-vill-inte--leva-i-bidragsberoende/

Årets första och kanske enda länk. Jag är ju inte själv invandrare men väljer att integrera mina erfarenheter som av att leva i utanförskap med invandrarnas, som är i fokus för denna debattartikel av en socialantropolog.

Sen, priviligierades kramar som han skriver om på slutet vet jag inte om jag ville ha då eller nu, förutom av vänner och familj.

Jag ville bara slippa vara utan pengar. Ett fast jobb hade ju varit trevligt men med tanke på hur många som aldrig får ett så är det inget jag kan begära. 

Som så ofta ställs det kollektiva ansvaret mot det individuella ansvaret, trots att det ena inte utesluter det andra.

Det svåraste med att få utsatta människor att lyckas är att få dem att inse att det är de själva som har makten. De kan lyckas om de börjar att  anstränga sig. Men för människor som levt i utsatthet kan det var mycket svårt att komma till den insikten.

Det kollektiva ansvaret ligger i att ge så många som möjligt förutsättningar och stöd för att komma till insikten att det är de själva som har makten.

Sätter man ungdomar i undermåliga skolor med svag social uppbackning kommer den stora majoriteten att hamna i utanförskap i vuxen ålder. Ty i den situationen kommer offerrollen att bli allt för lockande. De flesta kommer att trilla dit. Det förändrar dock inte att de hade haft möjligheten att forma ett bra liv för dem själva om de hade jobbat på det.

Jag säger inte att du har fel, men det är de argument du framför här som socialantropologen i fråga vänder sig emot. Istället eftersöker han medkänsla, kramar och att de priviligierade dessutom får syn på sin strukturerella plats. Det vill säga, han anser att insikten om det egna ansvaret gäller även de priviligierade i hög grad. De som, med ditt skolexempel i färskt minne, väljer skolor långt bort från de undermåliga verksamheter som du säger lockar fram offerrollen hos barn och unga. Det är vad han säger. Jag tyckte att länken hade något nytt och annat att säga. Mycket av det andra jag har samlat är varianter på samma saker, och egentligen, som så ofta, hade jag tänkt lämna tråden vid vad den var. Det är nog klokast att inte lova någonting sådant från min sida. Rätt vad det är bryter något fram och vill sägas. 

Det han vänder sig emot är när kollektivet hänvisar till individens ansvar, för att frånskriva sig kollektivt ansvar.

Det jag säger är att jag instämmer i att kollektivet aldrig ska hänvisa till det individuella ansvaret för att friskriva sig själva från kollektivt ansvar.

Det förändrar dock inte att individen har makten att förändra sitt liv. Att hävda något annat är att beröva dem det hopp som kan tända gnistan till att några fler börjar göra jobbet som krävs för att bli framgångsrika.