Subtil mobbning i skolan

Jag tycker fortfarande att hon ska bryta med gruppen. Det kanske finns någon tjej där som hon kan umgås med på egen hand men som grupp är de ju bara otrevliga. "Vi har trevligt, utom när de får mig att må dåligt", det är verkligen ingen bra premiss, och det lägger som sagt grunden för framtida destruktiva relationer också.

Har dock en fråga till dig Anonym (Nja). Du hävdar ju att de här tjejerna bara "tycker illa" om min dotter och att hon borde sluta springa efter dem som inte vill umgås med dem. Men det är precis detta jag menar med att inte allt är svart eller vitt. Ena gången vill de visst hänga med henne och bjuder med henne - en och en, eller i mindre konstellationer - och då går det bra. Sedan blir de som förbytta när de är i ett större gäng i skolan. Lite schizo om du frågar mig (och inte enkelt för min tjej att fatta). Och det är dessa tjejer hon har varit med sen starten på 7:an (då mixades klasserna och blev nya). Som jag skrev innan är det inte lätt att skaffa nya vänner så här sent så jag undrar bara - är din lösning att en social och (vanligtvis) glad tjej ska sitta ensam på rasterna för att vissa inte kan bete sig i grupp eller ska man försöka lära henne att hantera det? Livet kommer inte alltid att vara snällt mot en heller, detta kanske faktiskt kan ge henne lite skinn på näsan om hon lyckas hantera det på rätt sätt, vem vet. Man kan inte ge efter för folk som beter sig illa och jag tycker inte att man bara ska vika undan. I livet träffar man ju på alla möjliga sorters människor som man måste jobba med eller som finns i ens närhet av olika anledningar. Skyggar du då alltid undan om de inte är snälla mot dig? Byter du jobb t ex? Eller står du upp för dig själv och försöker ordna det?

Det där att de ändrar beteende tror jag beror på att det finns minst en tjej i gruppen som har en starkare ställning och att hon tycker illa om din dotter, därför vågar de andra inte visa sig snälla när de är hel grupp.

Ja min lösning är att sluta umgås med personer som får henne att må dåligt. Är det så konstigt...? Hon kan som sagt vara med någon av dem ensam eller då i mindre grupp som du berättar, men man måste inte vara med när de alla är samlade. Det är helt ok att utveckla ett oberoende och att vara själv ibland. Det är en bra förberedelse för vuxenlivet. Dina förslag att hänga sig kvar, stå upp för sig själv (tolkningsbart men låter som att hon ska ta diskussioner med dem), inte vika undan, det är som bäddat för vidare konflikter. Att värdera sitt mående och ta sig ur en otrevlig situation är inte att ge efter, det är snarare sådana personer som visar mognad och självständighet. Hur hanterar man sådana där som vuxen? Står man kvar och gnabbas, eller är det bättre att lägga energin på andra saker?

Åh, jag känner igen mig så mycket i situationen! Och tror faktiskt att vi är många vuxna som kan göra det, även om andra helst vill glömma också, hur de varit mot varandra och är mot varandra än idag. 

Önskar så att vi slutade ge dessa beteenden i arv till våra döttrar, men det är väl inte riktigt realistiskt antar jag. För som mamman skriver så är det ju varken svartvitt att det är bara "populära gänget" som beter sig såhär eller att alla beter sig lika hela tiden.

Jag hade en liknande situation att det gick bättre att ha kontakt en och en. (Jag var inte heller bra på det sociala spelet) . Några var högre i rang och om jag konfronterade blev det bara värre och jag blev ännu mer utanför. När det kom till att jag började bli utesluten från stora och viktiga tillställningar i vuxen ålder utan att någon i "gänget" reagerade för min räkning men samtidigt såg mig som deras vän, fast "vänskapen hade förändrats" så förstod jag att jag var tvungen att bryta med allihop. För det hjälpte inte att prata med dem en och en om hur det kändes att vara utesluten. På något vis var det alltid mitt eget fel ändå. Den dagen hon jag såg som min bästa vän föreslog att jag skulle stanna hemma från hennes bröllop eftersom det kunde bli jobbigt för mig att träffa de andra, tyckte hon, så förstod jag att jag inte kunde ha det sådär längre. Att träffa henne enskilt var inte längre ett alternativ om hon inte kunde se sin del i hur det blivit. Så även att träffa folk en och en kan till sist vara destruktivt om de inte står upp för en inför gruppen.

Jag kan tänka mig att en och annan vuxen som läser här har liknande erfarenheter och då kan se hur viktigt det är att hjälpa en ung person att stå upp för sig själv i tidig ålder!

All kraft åt Norrskensmamman! 

Min 15 åriga dotter är i samma situation som din dotter. Hon går också i nian och har ett kompisgäng som hon umgås med men hon tycker alltid att hon är sista handsvalet I gruppen. Hon tycker det ska bli skönt då hon blir av med dem.  

Jag tror att det är ganska vanligt att man inte riktigt trivs i sin klass, att kompisar förändras, växer ifrån varandra och att konstellationer ändras i gruppen där man är med. Det är tufft att vara tonåring. Det är inte direkt mobbing men inte riktigt bra kamratskap heller. 

Det är inte så lätt att byta grupp då alla har sina grupper i skolan. Alla har ju också sina roller i en klass. Bättre att byta ut dem och börja om senare. 

Min dotter är söt, en bra, trevlig tjej, smart med bra betyg i skolan. Hon har bara inte hittar sin grupp där hon trivs. Hon har också kompisar utanför skolan samt en del aktiviteter. Tyvärr tar hon med sig självbilden dit. 

Jag tänker var bor du TS? Vi bor i Stockholm. Bor ni i närheten så kunde de kanske träffas! 

 

Och för att förklara varför jag tycker min erfarenhet är relevant är för att detta gäng umgicks sedan grundskolan och fortfarande gör det. Vi fyller snart 50. Så det är jätteviktigt att ta det på allvar. 

Lugna ner dig nu. Vi förstår att det gör jätteont att se något sånt hända med sin egen dotter.. Men det bästa tips du kan få, är faktiskt o lära henne lämna.. 

Skulle till o med säga att det är mer utvecklande och mer givande att hon lär sig träffa nya människor, än o stanna kvar med människor där hon blir psykiskt misshandlad.. 

Det är inte din dotter som det är fel på, utan felet ligger hos hennes "vänner".. 

 

Sen vad det beror på, kan vi bara spekulera om, men lösningarna så som jag ser det.. Är att antingen bli coolare, mer sminkad, "snyggare" än alla hennes vänner och vara den människan i gruppen som förser dom med nya killar hela dagarna.. (då jag gissar att beteendet från de som mobbar gör det då den försöker o vara "cool"..)
Eller att inse att det där inte är hennes problem att lösa.. O oavsett vad hon gör eller säger i den gruppeeringen så kommer dom förmodligen fortsatt vara taskiga..

Så du får tänka att det kanske skadar henne mer med 3 år till utav skola där hon blir mobbad och psykiskt misshandlad bara för att hon fortsätter att försöka hänga.. Än att försöka hårt i ett halvår att träffa några nya människor o hänga med där hon även kommer o bli uppskattad.. 

Stå upp för sig själv i all ära! Men vissa människor är det totalt onödigt att försöka stå upp för sig själv emot. Och det bästa sättet att stå upp för sig själv är också är att ge fan i o försöka reparera något om det är så att man blir illa behandlad. 

Ser att du skriver att alternativet är o sitta ensam på rasterna. Men så är det ju inte om hon sköter det hela rätt.. Då blir alternativet istället att hon har flera o hänga med och aldrig behöver känna sig utsatt eller ensam. 

Lite "Jasså, om ni inte vill hänga med mig idag, så gör det inte så mycket och hela mitt liv blir inte förstört av det, för då går jag bara o hänger med någon helt annan."

Dessutom är det farligt när man som din dotter försöker ta reda på "vad det är för fel på en själv?".. 
För då utgår hon ifrån att något är fel på henne. Men det finns ingenting i den här historien som tyder på att det är det.. 

Då är det lite extra viktigt att skydda sig själv från andra som bara är ute efter o vara taskiga. 

Jag har bara en son och med killarna funkar det annorlunda, men har kontakt med en del tonårsföräldrar och vet att det kan vara besvärligt med tonårstjejer. 

En tjej umgås mycket med min son och killgruppen, hennes föräldrar säger att det kan bli för mycket intriger i tjejgänget så dottern tycker det är enklare med killarna. 

Mamman till en annan tjej  har förklarat för dottern att tjejer 14-16 kan vara underliga, vänta till de blir äldre så ordnar det sig, håll till godo med dina kompisar på fritidsaktiviteterna nu. Denna mamma har tre äldre barn så har lite erfarenhet. Men trist för dottern förstås.

Hoppas det löser sig. 

Förstår vad du menar Tech Spawn, fast här var det ju inte ett sånt coolt gäng vad jag förstår utan "helt vanliga tjejer". Problemet är ju att även de som inte är de coola poppis personerna som alla vill vara med och ser upp till kan ha hemliga drömmar om att få vara cool, eller vara så pass osäkra på sig själva att de låter sig bli styrda av en person med makt- eller kontrollbehov. Jag kanske har tappat all trovärdighet i den här tråden efter att jag outade mina egna erfarenheter av sånt här, och det var inte riktigt meningen. 

Att det gör ont som förälder att se, det är klart, men vi kan ju inte heller leva våra barns liv åt dem. Däremot om de mår dåligt ska vi bara älska dem så mycket det går och se vad de går igenom. Det tycker jag att TS verkar göra bra. 

Exakt, men problemet som jag ser det..
Är när TS försöker komma med bortförklaringar åt sin egen dotter, när det bästa tipset man kan ge i en sån här tråd är att dottern borde lära sig o lämna när hon blir misshandlad. 

Det TS vill ha nu är ett tips.. Som hon som förälder kan ge till sitt barn, så att barnet kan fortsätta hänga med dom som misshandlar och bara bli lite bättre på att hantera det där. Ett sånt tips finns säkert.. Men ett sånt tips är svårt.. Och det är kanske flera år som dottern slösar på en sån grupp, innan hon lär sig o faktiskt kunna hantera det.. 

Istället för o försöka ge henne ett sånt tips, ett tips om hur man bör göra för o hantera ett gäng dåliga kompisar.. Är det inte bättre och använda den perioden o ge henne ett tips om hur hon ska göra för o träffa lite nya? 

Annars kanske hon sitter där om femton år.. Med exakt samma kompisar, o även om hon löst några av problemen, så är hon fortfarande smått utstött och blir behandlad som att hon är under deras sällskap.

Det är 15 år, som hon istället hade kunnat umgås med människor där hon blir schysst behandlad.

Dom som är riktiga vänner sen, dom är även kvar efter att man drar.. 

Nu när jag är äldre så hade jag själv inte gett henne några tips på hur man ska göra för att hantera ett par misshandlande "kompisar".. 

Jag hade fokuserat på att ge henne tips på hur hon ska kunna träffa lite nya. 

Precis, den här biten är den absolut viktigaste för framtiden!

Viktigt är också att lära sig läsa av folk och deras avsikter, samt att lära sig lita på den egna känslan när det inte känns bra. 

Techspawn skriver om att lära känna nya vänner, men risken är att man kommer ur askan i elden om man är en person som förväntar sig att alla andra alltid är schyssta och att det taskiga är ett undantag. Så är det ju inte riktigt. Det kommer alltid att finnas folk som är taskiga när de tycker att de tjänar mer på det än att vara rimliga.

Ni som tycker att hon ska leta efter nya vänner, vad skulle ni säga att hon ska leta efter så att hon inte går på samma nit igen? 

Låter som att du beskriver min nuvarande arbetsplats på pricken. Så har mina kollegor behandlat mig under dem 8 månader jag varit anställd - ja, det tär på självkänslan och självförtroendet enormt mycket! Jag har känt förtvivlan och undrat vad man gjort fel osv, tyvärr är det bara att inse att människor kommer inte att ändra på sig - och inte heller bli vuxna (i detta fall).
Hoppas att hon har goda människor utanför skolan att omge sig med, och att hon inser att det inte är hennes fel. 

Viktigt att ni pratar om hennes situation och mående hemma. Vad bra att du verkar så engagerad. Detta liknar omständigheter jag levde i som tonåring. Det var exakt som du beskriver: kyliga kommentarer och en känsla av att ingen riktigt ville ha mig där. 

Jag mådde fruktansvärt dåligt men pratade tyvärr aldrig om det hemma. Jag höll allt inom mig och en dag bestämde jag mig för att åka hem efter skolan och avsluta mitt liv innan någon hann komma hem. Jag ångrade mig precis innan jag skulle genomföra handlingen och det tackar jag Gud för idag. 

Min räddning blev att byta skola. Jag bytte strax efter denna incident och fick ?börja om? i en skola där jag fick nya vänner. Där träffade jag min bästa tjejkompis som jag har kvar än idag. 

Detta blev lite väl mycket detaljer kanske, men det jag vill förmedla är: prata om hur hon mår. Kanske kan ny skola vara en lösning? Det går tyvärr inte få de andra tjejerna att börja umgås med din flicka mer. Man är rätt maktlös där. Eller vill hon fortsätta i skolan men i ny klass eller kanske ha stöd av kurator? Det är nog bra om någon mer vuxen i skolan känner till läget. 

Prata med de andra föräldrarna kan ju vara bra men kanske inte är något din dotter vill att du ska göra, eftersom det då blir uppenbart att hon pratat med dig hemma och hennes kompisar då kanske blir ännu mer avvisande.

Hoppas ni hittar en lösning. Lycka till. 

Varför har hon inte fått byta skola om hon har det så svårt?