Subtil mobbning i skolan

Jag håller inte med, detta är definitionen av subtil mobbning. Dessutom - om en person mobbar någon så lär det knappast (någonsin) vara så att mobbaren faktiskt GILLAR den som blir utsatt. Det är ändå inte försvarbart. Man beter sig inte på det där viset. Med ditt resonemang blir det alltid den mobbades fel att hen utsätts - "det är bara att inte umgås med dessa personer". Men tyvärr är verkligheten inte lika enkel och inte lika svart eller vit. Självklart har jag också sagt till henne att inte hänga med de som håller på men det är svårt när vissa är snälla men andra inte och ingen vågar säga emot. En 15-åring vill INTE vara ensam i skolan.

Det är ju det som är det kluriga - detta är INTE det "populära gänget" - finns inte riktigt något sådan skulle jag säga, även om klassen har vissa grupperingar. Och hon har vissa kompisar utanför skolan och någon i parallellklass men det är dessa tjejer hon hänger med varje dag och det HAR varit bra förut (hon bytte klass i 7:an och då var det bra en ganska lång period). Nu, efter denna sommar är det som att vissa har förändrats - till det sämre. Men jag får helt enkelt fortsätta peppa henne som jag gör för det är så sant som någon skrev, det är ju bara ett år kvar. Hon är en snäll tjej med mycket humor och hon ser bra ut (fattar att jag är objektiv men det är ändå så) men hon är inte så bra på det sociala spelet, vilket är viktigt i den här åldern, speciellt bland tjejer) och har aldrig varit, det ger henne problem. Fattar bara inte varför man inte bara kan vara schysst. Man måste absolut INTE gilla alla - men man måste vara schysst, så har vi uppfostrat våra barn. Tack till er som försökt ge bra råd! <3

Jag tror att du Karin förstår precis. Det är ju som du beskriver med hierarkin (vilket ofta bygger på hur bra man är på det sociala spelet) och jag inser att jag behöver göra just så som du beskriver, d v s det jag redan gör. =) Egentligen ville jag kanske mest skriva av mig för det är JOBBIGT att se och vara hjälplös i situationen när hon är ledsen och inte fattar vad det är "för fel på henne" (att jag säger att det inte är henne det fel på hjälper ju föga...). Jag säger till henne att "plocka russinen ur kakan", d v s umgås med de som faktiskt bryr sig om henne och ta vara på de roliga stunder som ändå blir. Men i skolan är det framförallt detta gäng hon är med och det är inte så lätt att hitta nya att umgås med vid det här laget - alla är liksom redan i sina grupperingar och sina "fack". Men stå upp för dig själv oavsett, VARJE gång, säger jag. Och svansa inte efter - gå därifrån om det behövs. Umgås med en i taget (det funkar alltid bättre) men snacka aldrig skit om någon annan. Hon ÄR långt ner i hierarkin i den här gruppen men står högst i rang hos andra (framförallt hos sin familj och sin pojkvän ju) och det lyfter henne som tur är. Jag hoppas verkligen att året går fort och att hon hittar fler likasinnade på gymnasiet sen. Och jag hoppas också att det ordnat sig för dig i livet Karin! =) <3

Jag förstår alla er som skriver att ni inte förstår varför hon hänger efter det är gänget om de nu inte är schyssta mot henne/inte vill ha henne där. MEN det är alltid enkelt att döma utifrån och allt kan verka så tydligt och man tänker att si eller så hade jag aldrig gjort och hur kan hon inte fatta vad hon borde göra. Hon fattar, tro mig! Och tro mig, jag har sagt åt henne många ggr att inte vara med dem - att försöka hitta andra. Men verkligheten fungerar oftast inte på det förenklade sättet - tyvärr. Absolut, hon skulle kunna strunta helt i dem men då blir hon ensam. Det är inte enkelt att knyta nya kontakter efter 9 år i samma skola p g a grupperingar/konstellationer och fack som man blivit placerad i - och hon vill inte vara ensam, hon är inte en sån person som fixar det. Att byta skola så här sent känns också mer som en risk än en möjlighet till förbättring. Och om hon gör valet att fortsätta som det är så måste jag finnas där för henne och hjälpa henne att hantera det på bästa sätt, så är det ju bara. Jag har ändå nån sorts tro om att om hon klarar av att stå upp för sig själv när någon beter sig illa så räddar hon åtminstone sin självkänsla och det blir enklare att få lite mer respekt än om man bara låter folk trampa på en.   

OCH jag vill också tillägga att hon har också roligt i den här gruppen, det är ju därför hon är kvar (därav min åsikt om att allt inte är svart eller vitt). Vissa umgås hon med på tu man hand och då går det bra och även i mindre konstellationer funkar det hyfsat. Men i skolan är de oftast många och det är då detta fenomen uppstår - att de inte lyssnar när hon säger något o s v.

Har dock en fråga till dig Anonym (Nja). Du hävdar ju att de här tjejerna bara "tycker illa" om min dotter och att hon borde sluta springa efter dem som inte vill umgås med dem. Men det är precis detta jag menar med att inte allt är svart eller vitt. Ena gången vill de visst hänga med henne och bjuder med henne - en och en, eller i mindre konstellationer - och då går det bra. Sedan blir de som förbytta när de är i ett större gäng i skolan. Lite schizo om du frågar mig (och inte enkelt för min tjej att fatta). Och det är dessa tjejer hon har varit med sen starten på 7:an (då mixades klasserna och blev nya). Som jag skrev innan är det inte lätt att skaffa nya vänner så här sent så jag undrar bara - är din lösning att en social och (vanligtvis) glad tjej ska sitta ensam på rasterna för att vissa inte kan bete sig i grupp eller ska man försöka lära henne att hantera det? Livet kommer inte alltid att vara snällt mot en heller, detta kanske faktiskt kan ge henne lite skinn på näsan om hon lyckas hantera det på rätt sätt, vem vet. Man kan inte ge efter för folk som beter sig illa och jag tycker inte att man bara ska vika undan. I livet träffar man ju på alla möjliga sorters människor som man måste jobba med eller som finns i ens närhet av olika anledningar. Skyggar du då alltid undan om de inte är snälla mot dig? Byter du jobb t ex? Eller står du upp för dig själv och försöker ordna det?