Subtil mobbning i skolan

Hej Norrskensmamman,

Om din dotter är 15 och du är akademiker antar jag att hon tänkt gå gymnasiet. Hon har en pojkvän och andra vänner samt berättar för dig vad som händer i skolan. Det är ju jättebra förutsättningar för att orka det här sista läsåret innan ett nytt liv tar vid. Kanske kan du peppa henne att söka efter en skola där hon har goda chanser att få nya vänner som hon passar bra ihop med.

Jag är själv en sån som hela livet inte riktigt fattat att det är just tolererad jag blir.  Det har pågått till denna dag. Din beskrivning av subtil mobbning förklarar min vantrivsel! Visst har jag upplevt roliga saker via gäng och andra grupper om jag inte hade fått vara med om annars, men sett i backspegeln var det nog inte värt det i och med att jag ofta fått betala med att vara lägst i rang. Gäng driver ju hierarkier, och det är några få individer som är bäst på att hamna överst i dem, ofta med oheliga medel. Sen behöver de oftast en eller två personer som är lägst så att de andra kan känna sig säkra.

Din dotter vill inte vara själv i skolan, nej självklart inte, men dynamiken är nog svår att ändra sista läsåret, så om du kan hjälpa henne att se framåt och att det är okej att välja bort personer som behandlar en som skit så tror jag att du gör henne en tjänst. Har förstås inte hela bilden här, det är jag medveten om. 

Vet du, jag tar med mig dina råd kring det som ännu inte ordnat sig i livet, och så tänker jag att din dotter har en fin och bra mamma som orkar se, det är verkligen inte alla.

Hur ska man lära sig det sociala spelet tänker jag också på? Hur kan du förmedla till henne vad du kan om det? Jag håller helt med om att man ska vara schysst men sanningen är ju att många tar sig fram i livet genom att inte vara schyssta. Fast det här är ju ett annat ämne, men kanske något du kan fundera över hur du lär din dotter att hantera. 

Åh, jag känner igen mig så mycket i situationen! Och tror faktiskt att vi är många vuxna som kan göra det, även om andra helst vill glömma också, hur de varit mot varandra och är mot varandra än idag. 

Önskar så att vi slutade ge dessa beteenden i arv till våra döttrar, men det är väl inte riktigt realistiskt antar jag. För som mamman skriver så är det ju varken svartvitt att det är bara "populära gänget" som beter sig såhär eller att alla beter sig lika hela tiden.

Jag hade en liknande situation att det gick bättre att ha kontakt en och en. (Jag var inte heller bra på det sociala spelet) . Några var högre i rang och om jag konfronterade blev det bara värre och jag blev ännu mer utanför. När det kom till att jag började bli utesluten från stora och viktiga tillställningar i vuxen ålder utan att någon i "gänget" reagerade för min räkning men samtidigt såg mig som deras vän, fast "vänskapen hade förändrats" så förstod jag att jag var tvungen att bryta med allihop. För det hjälpte inte att prata med dem en och en om hur det kändes att vara utesluten. På något vis var det alltid mitt eget fel ändå. Den dagen hon jag såg som min bästa vän föreslog att jag skulle stanna hemma från hennes bröllop eftersom det kunde bli jobbigt för mig att träffa de andra, tyckte hon, så förstod jag att jag inte kunde ha det sådär längre. Att träffa henne enskilt var inte längre ett alternativ om hon inte kunde se sin del i hur det blivit. Så även att träffa folk en och en kan till sist vara destruktivt om de inte står upp för en inför gruppen.

Jag kan tänka mig att en och annan vuxen som läser här har liknande erfarenheter och då kan se hur viktigt det är att hjälpa en ung person att stå upp för sig själv i tidig ålder!

All kraft åt Norrskensmamman! 

Och för att förklara varför jag tycker min erfarenhet är relevant är för att detta gäng umgicks sedan grundskolan och fortfarande gör det. Vi fyller snart 50. Så det är jätteviktigt att ta det på allvar. 

Förstår vad du menar Tech Spawn, fast här var det ju inte ett sånt coolt gäng vad jag förstår utan "helt vanliga tjejer". Problemet är ju att även de som inte är de coola poppis personerna som alla vill vara med och ser upp till kan ha hemliga drömmar om att få vara cool, eller vara så pass osäkra på sig själva att de låter sig bli styrda av en person med makt- eller kontrollbehov. Jag kanske har tappat all trovärdighet i den här tråden efter att jag outade mina egna erfarenheter av sånt här, och det var inte riktigt meningen. 

Att det gör ont som förälder att se, det är klart, men vi kan ju inte heller leva våra barns liv åt dem. Däremot om de mår dåligt ska vi bara älska dem så mycket det går och se vad de går igenom. Det tycker jag att TS verkar göra bra. 

Viktigt är också att lära sig läsa av folk och deras avsikter, samt att lära sig lita på den egna känslan när det inte känns bra. 

Techspawn skriver om att lära känna nya vänner, men risken är att man kommer ur askan i elden om man är en person som förväntar sig att alla andra alltid är schyssta och att det taskiga är ett undantag. Så är det ju inte riktigt. Det kommer alltid att finnas folk som är taskiga när de tycker att de tjänar mer på det än att vara rimliga.

Ni som tycker att hon ska leta efter nya vänner, vad skulle ni säga att hon ska leta efter så att hon inte går på samma nit igen?