Vi som planerar graviditet 2023!

Hej alla, jag är också ny här! Hur går det för er?

Är 32 år och försöker blir gravid första gången :)

Jag hade ägglossning för 1 vecka sen, hoppas hoppas hoppas jag plussar om en vecka.. Det är tredje månaden vi försöker, jag vet att det inte är så länge men jag blir så stressad av min ålder och vill bara att det ska ske nuuuu! Och så så svårt med väntan efter ÄL!

Jag hade också ägglossning för snart en vecka sedan. hade egentligen tänkt att vänta en månad till innan vi började försöka men kunde inte hålla mig ;D

Åh vad spännande för er båda! Jag förstår att ni inte kunde hålla er, Olivialova! Vad har du gjort för att hålla koll på ägglossning och hur länge mätte du innan ni började försöka? 

ida543, jag förstår känslan av att vara stressad över åldern? Jag är oxå livrädd för att det inte ska gå men försöker tänka att det i så fall finns mycket hjälp att få, så det är tyvärr mitt bästa tips till dig. Håller tummarna för att du snart får det efterlängtade plusset!! 

Vid mina tidigare graviditeter har det gått väldigt fort att bli gravid så det är ju definitivt en fördel. Sen vet jag inte om det är jag som har hög fertilitet eller min sambo som har bra spermier (han lyckades göra en tjej gravid som t.o.m gick på p piller ;D..so she said, men nog om det!). 

Jag har alltid haft en regelbunden cykel och håller någorlunda koll på ägglossningsflytningarna, och sen en app som hjälper mig hålla extra koll :)  

Men nu känns allt nytt igen, jag är 6 år äldre än sist jag blev gravid så vem vet vad som skett i kroppen sedan dess. 

 

Tack Matilda! <3 Spännande att ni börjar er resa snart!

Nu är det 2 dagar kvar till mens för mig och en konstig sak hände imorse, jag blev rätt yr och behövde sätta mig ner.. rätt obehagligt som att rummet snurrade lite. Så jag undrar om det kaaanske kan vara att jag är gravid, då jag aldrig får yrsel annars och läser att de är en av de första symtomerna (pga lågt blodtryck?) Tog ett test men och jag kunde skymta ett JÄTTEsvagt streck, för svagt för att lita på det, man kan inte se det på bild och bara i vissa vinklar! Men andra gånger jag har testat så har det varit kritvitt så ja, jag fick upp mina förhoppningar... ;) Men får helt enkelt se närmsta dagarna!

Håller med om att de vore så härligt med sommarbarn, stackars min unge som isf blir början på Dec hahaha! Jag är själv ett December barn...

Jag vill få ventilera lite. Vi har tänkt börja försöka för barn nummer två nu i augusti, vilket vi varit väldigt ivriga inför. Härom dagen när jag pratade med min mamma om att min mens kommit tillbaka och att jag blödde mycket samt hade ont föreslog hon att jag skulle kunna sätta in en spiral för ?det kommer ju ändå dröja innan vi ska försöka få fler barn?. Jag är snart 30 och förstår rent intellektuellt såklart att detta med barn nummer två är min och sambons ensak, och ingen annans, men jag kan ändå inte låta bli att känna att det känns jobbigt. Det tog udden av pirret inför försöken vi planerar för. Typ som att de runtomkring oss tycker att det skulle vara för tidigt att försöka med ett till barn. Sonen är född juni 2022 och blir alltså 1 år nu i sommar. Det skulle alltså bli typ 2 år mellan barnen, vilket jag inte tycker känns så ofantligt lite men det kanske är jag som är naiv? 

Hur tänker ni kring detta? 

Jag själv blev gravid med nr 2 när dottern bara var sex månader. Jag tycker att eran tanke om att snart börja försöka låter som en superbra plan. Dom har superkul tillsammans i och med att dom är så nära i ålder: Jag hade inte gjort det annorlunda om jag kunde spola tillbaka tiden :) 

Och det där din mamma sa kan ju också ha varit i välmening. Att hon kanske bara tror att ni inte tänkt skaffa barn tätt och därmed att man såklart ska tänka på att skydda sig. Och i och med att du är i själva pirrigheten med att snart försöka skaffa nr två så blev det mer som en förolämpning än kanske välvilja. Det bästa (men ack så svårt) är ju att ta upp såna här saker direkt än att låta det gro. 

Har du och din mamma nära relation? skulle du vara bekväm med att ta upp ämnet igen och berätta hur dina tankar kring för barn ser ut? 

Tack för ett superfint skrivet svar! ❤️ Jag och min mamma är nära, men vi är otroligt olika och jag kan dra mig för att ventilera vissa saker för att jag vet att hon alltid kommer ge ett väldigt ärligt svar kring vad hon tycker och att hon därtill kommer stödja detta med minst ett dussin anledningar (typ fokusera mer på första barnet, låta kroppen återhämta sig, hinna jobba längre på nya jobbet, spara ihop mer pengar, kanske hinna studera emellan osv osv). Så dels finns väl en rädsla hos mig att hon ska ge mig hundra anledningar till varför det är bättre med att vänta med tvåan, och att detta ska påverka mig i mitt och sambons beslut. Dels känns det också privat och på något vis känsligt att någon annan än jag och sambon ska vara så insatta i när vi tänker börja försöka producera en unge. Jag vet inte, det känns svårt. Jag som person vill vara alla tillags och tenderar att påverkas av andras, men kanske framförallt hennes, tankar och åsikter - på gott och ont. 

Jag förstår dig. Vi alla har nog någon i våran omgivning som alltid är lite väl ärlig med sina åsikter, som dus säger på gott och ont. Och jag förstår samtidigt grejen att man vill hålla det privat, samtidigt som man egentligen kanske skulle vilja ha stöd ifall man får missfall eller dylikt. Det beror på vad man är för person. Jag har bara berättat för mina närmsta tjejkompisar om min och sambons planer, jag tycker det blir för pressat att berätta för t.ex. föräldrar. Jag är också någon som inte ropar hej förrän jag ser på ultraljud i v 20 att allt är bra med bebis innan jag berättar. Mitt missfall min första graviditet skadade mig, jag vågar inte ta ut något i förskott helt enkelt. 

Du får väl ge det några dagar och se om detta är något du kan släppa eller om det ligger och maler, då tycker jag verkligen du ska ta upp ämnet igen med din mamma ❤️

 

 

Jag har haft tre missfall tidigare, och då har min mamma varit den första jag sökt och fått stöd hos - även om hon inte varit införstådd i att vi aktivt försökt så har hon ju förstått det med tanke på missfallen. När det väl gick vägen frågade hon rakt ut en dag ?är du gravid??, då var jag bara i vecka 6/7 men blev för ställd för att hitta på en lögn och berättade därför redan då. Men ingen annan har fått veta så tidigt, då jag är precis likadan med att inte vilja/kunna ta ut något i förskott. 

Jag tror mig ha landat i att inte säga något mer nu, men däremot ladda för att säga något om samtalet skulle komma på tal igen (vilket jag tror det gör, om jag känner henne rätt). Jag vet ju egentligen att hon inte vill något illa, men kontentan av hennes välmenande råd och  tankar kan såklart träffa fel ibland. 

 

Jag uppskattar verkligen att du tagit dig tid att svara och bolla med mig, så tack! ❤️