Det är ju inte sån jag är…

Två gånger har jag varit fysiskt otrogen mot min man. Jag trodde inte att jag skulle klara att vara det trots att jag alltid älskat sex, har stort bekräftelsebehov och är lite gränslös som person. Lite rastlös av mig också. Första gången jag trillade dit var för snart två år sen. Det var overkligt. En natt i skogen med en gammal flamma som tyckte att jag var lika het som för 15 år sen. Jag ville testa om jag kunde säga nej, om jag kunde vara otrogen. Hur det skulle kännas. Det var över på nån minut o det var så märkligt att jag skulle kunnat åka ifrån min familj mitt i sommarnatten helt omärkbart så det var verkligen overkligt. Som om det aldrig hänt. Min man trodde mig inte ens när jag försökte berätta.

Men det va så onödigt att riva upp himmel o jord, traumatisera barnen för en så otroligt dumdristig o misslyckad tabbe.
Mitt dåliga samvete kunde jag gått tampas med själv.

Sen i höstas så trillade jag dit igen. Förmodligen för att jag fick en möjlighet. Och suget blev för stort. Hade träffat en ung kille på krogen. Blev dålig på fyllan men vi höll kontakt. Det var hemskt att smyga, ljuga, dölja o stjäla tid från barn o man för korta, hemliga möten, för att få lite boozt, lite pirr. Blev euforisk och manisk av känslan av att vara åtrådd av en oerfaren o mkt yngre kille. Blev två sexmöten. Det ena var över förväntan. Vi blev som förälskade och upplevelsen var magisk. Men den andra gången slog verkligheten till hårt o jag insåg vad jag höll på med o avbröt o åkte hem till man o barn, med fruktansvärt ångest o dåligt samvete. Avslutade kontakten med den unga älskaren helt. 

Jag älskar min man av hela mitt hjärta. Vi har haft det motigt o kämpigt i många år och han är inte alltid lätt att leva med. Men jag älskar honom, jag är gift med honom o jag har valt att leva med honom. Jag vill inte skiljas. Valet att vara otrogen har varit mitt eget och jag kan inte skylla det på någon eller nånting annat. Jag skäms o jag står för det jag gjort o jag hoppas att jag  att hålla fast vid mina ideal, mina principer. För jag står inte för otrohet, jag försvarar det inte, jag förespråkar det inte. Jag vill inte göra så mot min man, mina barn. 
Jag vill inte splittra min familj. 

Men, mina inre sexuella demoner vet att om jag ställ inför frestelsen och möjligheten så kommer längtan och suget vara starkare än både principer, moral och självdisciplin. För en del av mig är förkastlig. Den delen drömmer om väldigt unga, oerfarna män som dyrkar mig o vill att jag ska vara den första som ger dom en avsugning (får jag aldrig ge min man) låter dom spruta mig full o låter dom få köra in sin unga kuk i min rumpa. 

Och att jag ofta får bekräftat att jag ser betydligt yngre ut och får skamliga förslag, bekräftelse och uppmärksamhet  av yngre män (men även jämngamla och äldre) ju det svårare för mig att vara den fru min man förväntar sig och förtjänar, som inte ger respons eller flirtar tillbaka o pratar om sex o skickar bilder (får t o m betalt ibland) 

Kanske har det med adhd:n att göra, ett flyktbeteende. För det är jäkligt tufft i perioder och jag känner att jag har ensamt ansvar över barn o hem ofta. Det hjälper mig att må bättre.