Anonym (Förvirrad) skrev 2022-04-09 15:18:04 följande:
"Nej. Tvivel, grubblerier, svartsjuka och ältande kan inte förläggas som ett trist drag hos den bedragne; uppenbara skäl fanns/finns till de adekvata reaktionerna. Det blir därmed en gemensam process att komma vidare... Därför blir familjeterapi det självklara valet framför individuella terapisessioner."
Om det vid parterapi visar sig att ena parten uppvisar svartsjuka föreslår alla terapeuter jag känner till enskild terapi för just det. Det är bara kontraproduktivt att adressera "sjukdomen" i par.
Då menar jag svartsjuka där mycket av följande är inslag:
Konstant övervakning
Förhöra sin partner
Konstant kontroll
Lägga ut fällor
Sätta upp regler och restriktioner
Återgäldning
Bestraffning
Misstillit och misstro
Tro att partnern tänker negativt
Förvridning av handlingar och uppförande
Tänka negativt om sig själv
Tro på att andra är rivaler
Det är en sjukt beteende. Som en person äger. Och endast den kan förändra. Inte partnern.
Partnern kan bara få insikt och sätta gränser därefter. Om man ska vara en möjliggörare eller ej.
För mig är det uppenbart att en del i tråden tänker och agerar enligt ovan och ger råd därefter. Som av någon konstig anledning sitter och matar vilsna människor med sin egen misstro och förvridna lösningar.
Exakt. Sjuklig svartsjuka - undan skäl/grund - jobbas bäst med i individuell egenterapi. Den är verkligen en sjukdom som förtär, skadar både den drabbade och personens partner. Big time. Överdriven svartsjuka i kombination med avund saboterar faktisk alla försökt till sunda relationer, oxå när den visar sitt fula ansikte i förhållande till vänner, kollegor eller syskon.
Adekvat svartsjuka under en begränsad tid - i samband med en upptäckt otrohet - kan mycket väl bearbetas tillsammans med den otrogne i terapirummet. Inriktningen i samtalen blir då att stärka den drabbade samt öka "bedragarens" förståelse inför "offrets" upplevelse. Däremot bör ex vis kontrollbeteende och andra avarter i reaktioner inte uppmuntras.
Personligen känner jag en stor förståelse inför hur TS's tillitsbrist till sin kvinna ser ut efter trolösheten när jag har viss erfarenhet av hur den kan erfaras..
I de fall när individuell respektive parterapi rekommendabel råder faktiskt ingen åsiktsskillnad oss emellan. Vet faktiskt inte på vilken punkt du insisterar på en meningsskillnad när den faktiskt inte föreligger (?). Min endaste rekommendation till dig här blir att du fortsättningsvis läser igenom inläggen mer noggrant utan konspiratoriska tolkningar (om möjligt).
Besitter viss praktisk självupplevd erfarenhet inför när gemensam terapi är motiverad. Terapeuten guidade min partner och mig igenom det första mycket känsliga året i samband med en trolöshet. Vad gäller att stärka tilliten (bygga ett nytt förtroende) gavs vi båda meningsfulla råd och övningar inför nästa session. Om du vill kan jag vidareförmedla ett par av dem. Men ärligt talat är det oklart om det faktiskt är meningsfullt? Eller som du säger själv, om det är okej att dra in sin partner på öppet forum? Utifrån dina reaktioner på samtliga författares inlägg i den här tråden är det mest troliga att du förlägger allt ditt krut på att misstänkliggöra eller missförstå även dem i samma kverulantisk anda som hittills?? Faktum är att jag börjar tro utifrån alla missuppfattningar som skapats att jag vore ute i ogjort väder. Därtill vittnar ditt senaste inlägg om att du förmodligen besitter tillräckliga livserfarenheter för att knäcka den nöten. Möjligen är du mest ute efter skapa känslomässiga reaktioner på forumet.