Anonym (Lina) skrev 2021-10-05 13:56:05 följande:
Det är fruktansvärt att vara älskarinna - på så många sätt. Att bidra till att en partner kan vara otrogen, det är det stora felet, men det skulle jag säga överträds en eller några ggr i början, sedan börjar helvetet för den som är älskarinna/älskare. Efter det är det den bedragande personen som på riktigt är den som gör det största felet.
Egoistiskt för älskarinnans/älskarens egen del är det största problemet att du bit för bit monterar ner din egen självrespekt till det att ingenting finns kvar och du bara är en skärva från det du var när du gick in i den här relationen. När du väl reducerats till denna patetiska rest till människa får du höra av den du älskar att du verkar må dåligt, är för deppig att vara med osv. Du måste spela glad och att det är ok, att du mår ok, för annars tycker den du älskar att det inte är en bonus att träffa dig, för hen har det tillräckligt jobbigt i sitt liv med sin respektive för att behöva bry sig om dig också. Det riktiga livet, som alltid kommer först. Dig kan hen alltid kapa, om det blir för jobbigt. Du måste alltså fortsätta att spela ok, vilket kommer göra dig än mer deprimerad och oförmögen att sätta ner foten och ryta ifrån.
Jag skulle säga att absolut är det fel att vara älskarinna, men det en person gör när den har någon vid sidan av sin officiella relation är riktigt, riktigt utstuderat, på fler plan än vad älskarinnan är skyldig till. Jag skulle till och med sträcka mig till att säga att Du som har en älskarinna/älskare utövar psykisk misshandel, och den du har som älskarinna/älskare troligtvis fullkomligt tappat bort sig själv. Som en form av normaliseringsprocess, där det tillslut är omöjligt att finna en väg ut. Jag skulle väldigt gärna höra från en person som har en älskarinna/älskare som reflekterat över sin egen skuld, vilka svårigheter du ställs inför. Vad händer i dig?
Jag har haft en relation vid sidan om under alldeles för lång tid. Först och främst vill jag berätta lite varför det började. Ingen ursäkt på nåt sätt. Mest en förklaring varför jag hamnade där. Jag är kvinna och blev under många år utsatt för en form av psykisk misshandel. Det tog lång tid innan jag förstod det. Jag insåg inte att det inte alltid var mitt fel. Utan jag bad jämt om förlåtelse när han blev arg. Mina tvillingflickor blev allt tystare och undvek att vara hemma så mycket.
Till slut fick jag nog av att känna mig så nedtryckt så jag började prata med en man på nätet i ungefär samma sits. Jag fick bekräftelse av honom. Någon lyssnade på mig.
När vi beslutade att ses höll han på att bryta upp. Jag ville först inte eftersom jag var rädd att få känslor. Han sa bara att nej du behöver inte oroa dig. Vi sågs och det var nåt magiskt. Det låter klyschigt men jag mådde så otroligt bra i hans famn. Sex var inte öht viktigt för mig utan framförallt känslan att bara få en varm trygg kram och pussar. Jag älskar hans kyssar nåt galet mycket. Det gick som det gick och vi blev såklart förälskade. Han gick ifrån sin fru och bad mig gå. Just då började vi gå i terapi jag och min man. Där fick jag befogat att jag varit utsatt för psykisk misshandel. Min man tog detta åt sig och började rannsaka sig själv. Var ledsen och ville försöka igen. Jag sa inget om mitt snedsprång.
Jag kände mig väldigt vilsen och visste nog inte vad jag ville just då. Men jag träffade den andra och grät och sa att jag inte orkade ses mer. Jag måste reda ut mitt liv. Det var fullständig kaos. Jag hade känslor för den andre samtidigt som jag forfarande älskade min man på nåt sätt. Kanske var det skuldkänslor, kanske var det vänskapliga känslor.
Oavsett så bad och bönade den andre om att vi skulle fortsätta. Han ?nöjde sig? att ses ibland men han ville aldrig tappa taget om mig, Vi höll kontakten och jag bröt ihop många gånger. Vad honom gå vidare. Träffa andra. Jag hade ingen kraft att gå. Hade även flera personliga anledningar som jag inte vill ta upp här då det kan kännas igen. Jag hade heller ingen kraft att bryta med den andre. Han grät många gånger. Skrev ofta och svarade jag inte inom några timmar var han arg och ledsen. Detta dubbelliv höll på att totalt knäcka mig. Det värsta var att jag inte kunde berätta för en enda person. Fick alltid ha pokerface hemma inför min man och flickorna. Han å sin sida hade sina vänner att anförtro sig till. De tyckte såklart att han skulle gå vidare. Att jag bara utnyttjat honom. Ja absolut det gjorde jag ju på sätt och vis. Jag kunde satt ner foten ordentligt från början och dels aldrig träffat honom men även efter jag bröt ihop första gången. Jag har bett honom dejta andra och han vill inte. Han vill ha mig. Men läget är att det känns omöjligt som jag skrivit. Han dejtar men det blir inget mer. Jag mår så jävla dåligt av att veta att han dejtar. Jag älskar honom fortfarande. Vi hörs nån gång ibland. Det gör ont i hela mig och mina skuldkänslor är enorma. Det maler i mig dagligen. Att han försakat så mycket för min skull. Suttit ensam på helger och semestrar. Det värsta är att jag vet att vi hade mått bra av varandra. Vi delar samma intressen och jag älskar att vara nära honom. Men nu lär det inte bli nån mer gång. Karma har kommit i fatt mig. Jag tänker inte berätta exakt vad men det är rätt åt mig. Jag kommer aldrig sluta älska honom.
Jag lever fortfarande med min man. Han är snällare nu. Jag har även mängder med skuldkänslor inför honom och mina barn. Hade jag vetat vad det skulle bära med sig hade jag aldrig nånsin träffat honom från början. Jag önskar honom så mycket lycka och fast det gör ont i mig hoppas jag att han träffar nån som får honom att må bra. Man kan tycka vad man vill om både mitt och hans handlande men helt ärligt är han en underbar kille. Det var skönt att få skriva av sig..
