Hej
Jag är 30 år och har en dotter på snart 4 år. I två år har vi försökt att få ett andra barn men det går inte. Har tagit tabletter, inseminerats osv men jag blir inte gravid, har tagit snart två år.
Vi är i tankarna på IVF, och då det kostar 60 000 kr för tre försök kommer det ta evigheter för oss att spara till det. Hur gjorde ni som går igenom IVF eller har gått igenom Ivf? Tar en del banklån? Eller sparar?
Längtar så jag går sönder.. :(
Vad läste du för utbildning som tog 7,5 år? Den längsta utbildningen har nämligen varit på 5,5 år. Jag blir också 27 innan jag tar examen, men då har jag 2 långa föräldraledigheter och lite jobb bakom mig också, det har varit mina prioriteringar och var därmed fattig länge. Du prioriterade att resa och sådant, låter härligt! Gissar att du inte startade familj under den perioden?
Hur er ekonomi går ihop där känns som en gåta, det är knappast standard med så låga utgifter som du får det att låta.
Låter inte som du har så bra koll på samhället i stort?
Hur? Arbetslös (/sjukskriven) i perioder, plugg, föräldraledighet, lagt pengar på annat (tex bostäder) osv osv...
Förutom då att väldigt många reser, konsumerar osv som du verkar vilja ha till oansvarigt.
Civilingenjör med påbyggnadskurser ett år när jag tog sabbatsår pga det höga tempot, behövde ett sådant år för att ta mig igenom det. Läste då kompletterande kurser. Läste också annat ett halvår innan jag började, och har läst till fler kurser. Har haft otrolig nytta av allt i efterhand och tror jag vunnit på det långsiktigt - men det blev en lång tid som student.
Nä, startade inte familj då, var ensamstående hela studietiden. Men det var ett exempel på varför inte alla har en buffert i reda pengar på banken som 30-åring.
Det låter ändå som att du är nöjd med dina val, hade varit annorlunda om du klagat på att du inte har pengar och undrat varför när du valde att resa och studera utomlands.
Absolut. Men hade jag varit 30 hade jag suttit där med min låga lön ändå, och haft svårt att spara ihop 60000 snabbt om behovet uppstått. Kanske hade det gått enklare om jag varit i ett parförhållande, men det hade ändå tagit rätt lång tid då stt spara ihop 60k. Det är ju inte säkert att partnerm hade haft det så gott ställt heller.
Jo, men det är ju en helt annan situation. Folk som väljer att skaffa barn har förmodligen det mer ekonomiskt ordnat först, du var aldrig i den sitsen. Sedan tror jag inte att alla som inte har en buffert vid 30 har studerat i nästan 8 år, som jag skrivit finns det vettiga skäl såklart, men kan inte tro att det råkar vara det som gör att så många har det ekonomiskt knapert. Även i din situation var det beslut du tog, om du hade velat spara hade du kunnat skippa resorna exempelvis.
Sen undrar jag hur folk klarar sig på existensminimum, sjukpenning eller liknande men andra inte lyckas ha något över att spara trots två heltidslöner. Det kan inte handla om att jag har en skev syn på samhället och vad saker kostar liksom.
Storleken på utgifterna går dock att styra en hel del, om det är standard eller inte är därmed irrelevant. Jag har ingenstans skrivit att det är oansvarigt att resa, konsumera, handla nytt, bo stort/fint, ha ny teknik, gifta sig med stor fest, äta ute osv. Det enda jag skrivit är att det är ett val man gör, lägger verkligen ingen värdering i det. Men man kan inte ha kakan och äta den, man måste välja vad man vill i livet. Däremot borde man kunna avstå allt detta för att spara ihop en summa till något man verkligen önskar, vill man inte avstå annat så är det inte synd om en. Du bekräftar själv att prioriteringar är ledordet här.
Jo. Nu kom sig resorna delvis inte av sparade pengar dock, men absolut var de ett val. Dock, hade jag träffat någon direkt efter resan, och det klickat så vi ville skaffa barn och det inte hade gått så hade det fortfarande varit knapert att spara fort till 60000 kr.
De som klarar sig på existensminimum sparar nog inte. Jag tänker att många som har svårt att spara trots heltidslöner ofta har ett väldigt dyrt boende. Det kan ju vara svärt att ändra fort. Kanske inte optimalt valt men boende idag kan lätt äta upp otroligt mkt av lönen om man belånat sig högt på en het marknad eller tvingats hitta boende fort och hamnat i en dyr hyresrätt.
Fast du har ju skrivit att alla borde ha råd att lägga 60 000 på IVF ur befintlig kassa och att det är sanslöst hur många som inte kan det och därmed inte tar ansvar för sin ekonomi.
Jag har en sjukskriven bekant med inkomst på 13.000 kr. Två heltidsanställda med barnbidrag borde få ut i alla fall 35-40 K. Där är det ett ganska stort glapp med utrymme för sparande. Om folk väljer bil, dyrt boende, resor, aktiviteter och konsumtion är det ett val. Vi vill förstås också ha allt detta men har prioriterat att spara ihop en ordentlig buffert först. Sen kan man ångra sina beslut avseende utgifter men att fråga sig hur folk lyckas spara förstår jag inte. Är uppriktigt förvånad om det är mer regel än undantag att resonera så kortsiktigt.