Spara till IVF? Hur gör/ gjorde ni?

Beklagar att det varit så tufft för er, väntan och ovissheten är hemsk. Visst är 60.000 kr mycket pengar, men vuxna har väl en mycket större buffert än så, som man kan ta av? Har ni inget sparat? Vart tar pengarna vägen?

Jag skulle aldrig sätta mig i sitsen med ett lån, särskilt inte då det ska spenderas och inte investeras. Hur lång tid skulle det ta att spara då, om fokus låg på sparande? Några månader är väl rimligt, och det är ju inte så länge.

Ja, det kanske är naivt att tro att folk tar ansvar för sin ekonomi, dumt av mig. Men då får man också stå sitt kast när man inte har pengar. Vart tar folks pengar vägen då? Konsumtion, för dyra bostäder? Undrar ärligt alltså.

Vi är 2 unga vuxna med 2 barn i en storstad, ingen av oss är färdigutbildade än, jag studerar nu och vi sparar ca 20.000/mån. Tog för givet att folk med riktiga inkomster kunde spara ännu mer, men det handlar väl om prioriteringar då. 50% som inte klarar sig utan lön i 3 månader, de kan inte alla ha "särskilda omständigheter".

Jag får CSN och jobbar lite extra, min man jobbar som barnskötare, ganska bra lön för att vara en sådan dock, men fortfarande inom normalspannet. Så nej, inga anmärkningsvärda inkomster. Hyfsat billigt boende, men även om man lägger på 5000 kr där som dyra hyror kan ligga på så skulle vi ändå spara 15.000/mån, och ha sparat ihop 60.000 på 4 månader. Jag förstår inte hur man inte kan ha en ordentlig buffert innan 30 om man inte är långtidssjukskriven eller liknande, det har inget att göra med att man "inte kan spara en krona i perioder". Så är det väl för alla, men kanske inte 12 år i sträck från att man blivit myndig när man dessutom lever som par. I storstäder behövs inte heller bil, det är också en prioriteringsfråga. Där kan man också ofta spara in 60.000 inom ett år.

Vad läste du för utbildning som tog 7,5 år? Den längsta utbildningen har nämligen varit på 5,5 år. Jag blir också 27 innan jag tar examen, men då har jag 2 långa föräldraledigheter och lite jobb bakom mig också, det har varit mina prioriteringar och var därmed fattig länge. Du prioriterade att resa och sådant, låter härligt! Gissar att du inte startade familj under den perioden?

Det låter ändå som att du är nöjd med dina val, hade varit annorlunda om du klagat på att du inte har pengar och undrat varför när du valde att resa och studera utomlands.

Jo, men det är ju en helt annan situation. Folk som väljer att skaffa barn har förmodligen det mer ekonomiskt ordnat först, du var aldrig i den sitsen. Sedan tror jag inte att alla som inte har en buffert vid 30 har studerat i nästan 8 år, som jag skrivit finns det vettiga skäl såklart, men kan inte tro att det råkar vara det som gör att så många har det ekonomiskt knapert. Även i din situation var det beslut du tog, om du hade velat spara hade du kunnat skippa resorna exempelvis.

Sen undrar jag hur folk klarar sig på existensminimum, sjukpenning eller liknande men andra inte lyckas ha något över att spara trots två heltidslöner. Det kan inte handla om att jag har en skev syn på samhället och vad saker kostar liksom.

Jag har en sjukskriven bekant med inkomst på 13.000 kr. Två heltidsanställda med barnbidrag borde få ut i alla fall 35-40 K. Där är det ett ganska stort glapp med utrymme för sparande. Om folk väljer bil, dyrt boende, resor, aktiviteter och konsumtion är det ett val. Vi vill förstås också ha allt detta men har prioriterat att spara ihop en ordentlig buffert först. Sen kan man ångra sina beslut avseende utgifter men att fråga sig hur folk lyckas spara förstår jag inte. Är uppriktigt förvånad om det är mer regel än undantag att resonera så kortsiktigt.

Alltså 60 000 är inte mkt i dag. Femhundra kronor i månaden per person i 5 år, så har man den summan. Och jag tror att majoriteten av de som inte har 60 000 på banken idag, de har använt pengarna till annat, bl resor, bilar, shopping osv.

Visst finns det folk som inte har råd att spara, som lever på existensminimum, sjukersättning osv. Men det är väl inte främst den gruppen som gör IVF? IVF gör ju par som stadgat sig, och försökt ett bra tag att skaffa barn, dvs de har hyfsat stabila ekonomier. 

Ja, fast då lägger man bara undan 500 kr i månaden, dvs en ganska låg summa.

Ja, jag förstår att många inte har de pengarna, men då har man prioritera annat. Ett par där båda jobbar som vill skaffa barn, har möjlighet att spara mer än 500 kr i månaden. Men folk gör sina prioriteringar. Även med låga löner får ett par i alla fall 35 000 till 40 000 kr ut i månaden. Kan man inte spara på den summan, då är något fel. 

Många som gör IVF är dessutom lite äldre, dvs har jobbat i många år. Då är det ännu mer märkligt att man inte har sparpengar. 

Ja, fast då lägger man bara undan 500 kr i månaden, dvs en ganska låg summa.

Ja, jag förstår att många inte har de pengarna, men då har man prioritera annat. Ett par där båda jobbar som vill skaffa barn, har möjlighet att spara mer än 500 kr i månaden. Men folk gör sina prioriteringar. Även med låga löner får ett par i alla fall 35 000 till 40 000 kr ut i månaden. Kan man inte spara på den summan, då är något fel. 

Många som gör IVF är dessutom lite äldre, dvs har jobbat i många år. Då är det ännu mer märkligt att man inte har sparpengar. 

Ja, lägger man in alla sparpengar i sitt boende, då har man ju prioriterat det. Det bestämmer man själv. Men då ska man inte säga att man inte kan spara. 

Vissa tycks tro att man både kan äta kakan och ha den kvar. Alla människor gör prioriteringar, och sparande står inte först på listan hos många, fast de har möjlighet. 

Håller helt med dig. Många i tråden väljer att misstolka dina svar, ingen idé att du svarar dem. De vill helt enkelt inte förstå, för det betyder att man måste inse att man har ett eget ansvar över sin egen ekonomi och att det kanske inte alls är allas andras fel att man inte har en helt normal buffert (som råder säger minst 6 månader till ett års inkomst i buffert).

Tack! Håller med om storleken på bufferten. Motsvarande 1, 2 eller 3 månaders inkomst kommer man ingenvart med när oväntade utgifter dyker upp, om man blir av med jobbet eller blir sjuk. Skulle personligen inte kunna sova gott i alla fall. Sedan kan det förstås ta tid att bygga upp en sådan, men det borde vara prioriterat före resor, fint hus eller bil (förutom på landet).

Det var väl tur att det blev så, men innan köp har man ingen aning om hur bostadsmarknaden kommer utvecklas. Du hade lika gärna kunnat gå med stor förlust och ha skulder för livet. Risken går åt båda håll, framförallt när man lånar mycket. Men det beror förstås på område också, vad ett stort procentuellt lån innebär i kronor.

Jag påstår absolut inte att man bara ska vänta och bygga buffert, men investera/låsa pengarna på en rimlig nivå så man har något över och utrymme i ekonomin. Men det kan också vara en förklaring på frågan jag faktiskt ställde, om man exempelvis sparat intensivt, slagit till på en lite för dyr bostad med sin stora kontansinsats för att tillfälle fanns eller för att komma ut på bostadsmarknaden, och har dyra månadskostnader av den anledningen. Iofs ett val, men ett förklarligt sådant. Undrar dock om detta verkligen är orsaken till att så många sparar dåligt, tror mer på konsumtion och andra höga utgifter utifrån vad jag upplevt/sett i alla fall.

Så du menar att en historisk värdeökning garanterar en framtida värdeökning? Ingen kan se in i framtiden, så visst krävs det tur att lyckas med bostadsköp eller aktier.

Ja, det låter välgenomräknat. Vilken tur att det blev som du planerat.

Om det inte gått som planerat, med maxat bolån och ingen buffert i kombination med en oförutsedd händelse så du behövde få ut pengarna från lägenheten, då hade du fått sälja med förlust och bli skyldig banken ännu mer. Och då inte haft insatsen till en annan lägenhet, då hade du blivit hemlös. Som sagt, tur att det inte blev så!