Hallåj! Nån mer som ska påbörja ivf behandling i början 2021?
Jag och min sambo har försökt i 2,5 år, ska på planeringsmöte i januari för å få reda på vilket protokoll jag ska gå.
Hoppas nån vill följas åt i denna tråd :))
Förstår helt dilemmat med jobb, körtid och chefer. Jag jobbar inom vården och har över 1 timmes körtid. Har berättat för mina chefer redan. Kändes som enda vettiga sättet att komma igenom detta. Går liksom inte att smita från sina patienter hur som helst..
För min del blev det ett bra samtal med cheferna. Lycka till om du väljer att berätta!
Går ni privat eller via landsting? Fyra år är ju suuuperlänge! Vi har försökt aktivt sedan september 2019 och det tycker jag är länge :-/
Hoppas du får starta nästa vecka! Håller tummarna!
Haha! Där ser man! Ja, det var samma för oss. Min del av utredningen var färdig på två veckor, men makes spermaprover tog 2 månader, och då ffa svarstiden som var lång.
Det var faktiskt RMC som tog cellprovet, så så borde de väl skrivit att det var inför IVF? Men jag vet inte. Fick inte så mycket förtroende för läkaren vi träffade, han var rätt stressad och inte så inkännande när vi tyckte att en svarstid på två månader var lång tid för något som brukar ta två veckor :-/ Var det Mariakliniken som tog ditt cellprov? Fick du veta någon svarstid från dom?
Åhh jag förstår dig precis! Jag blev helt skakig och fick hjärtklappning av lycka när vår kallelse kom! Så tacksam över att det inte var längre väntetid, hört en del skräckexempel på köer som är närmre ett år, fy alltså!
Då verkar vi ha samma problem! Min man hade 0 procent med normal morfologi i ett prov och 2 procent i sitt andra. Och det är själva huvuddelen som är fel, vilket tydligen kan göra att ägget inte släpper in spermierna och då blir det ju ingen befruktning Jag är tydligen också väääldigt fertil för min ålder, har nyss fyllt 37 år, har massa ägg och min cykel är textbok, ägglossning runt dag 14 och 15 dagar sen till mens. Som en klocka. Ändå har jag trott hela tiden att felet låg hos mig! Tror aldrig att min man tänkte att felet kunde ligga hos honom, vad jag önskar att jag hade varit så självsäker...
Jaaa, ni kommer alldeles säkert starta senast april och med lite tur kanske redan i februari Jag har ställt in mig på samma sak för oss nu, men kommer be om att få bli prioriterad när vi väl fått cellprovet, för då har vi ju redan fått vänta minst två månader från det att vi skrevs in. Får se om landstinget är lite mänskliga
Oförklarligt barnlösa, alla våra värden ser bra ut, vi är 28 och 29 år gamla, hälsosamma och inte överviktiga, så vi hade "optimala förutsättningar" för ivf enligt läkaren.
Vi har varit gravida en gång i slutet av 2018, slutade i missfall i vecka 6, därefter ingen lycka alls. Inga barn sen tidigare för någon av oss heller.
Vad fick ni för svar från er utredning? Barn sen innan? :)
Okej, hoppas man får samma dag. Vi har ca 40 minuter till Malmö, så blir ju en bit att köra. Vet inte hur jag ska göra med mitt jobb än heller då jag har ett arbete som är svårt att bara ta sig ifrån sådär, och sen är det ju en bit dit och tillbaka så tar ju en halv dag var gång man ska dit. Ska man berätta för chefen liksom?
Hur ska ni göra med jobb osv, eller det kanske går att vara under radarn lite smidigt? Tänker det lär ju bli en hel del täta besök :)
Som tur är! 
Det är verkligen skit att behövs kämpa för att bli gravid <3 Vi bor 10 min från sjukhuset och jobbar hemifrån just nu, så för oss är det inget problem, men fattar att det är meck om man både måste kör långt och ta ledigt från jobbet :-/ Jag har också berättat för en del kollegor, då mitt mående har gått lite upp och ner under hösten. Varje gång mensen är ett faktum har jag bara velat dra något gammalt över huvudet...
Vi försökte själv i 3 år , sen för ett år sedan så tog vi kontakt med en privat som sedan skickade oss till landsting . Väl där gick det fort. Dom skickade remiss till livio I Umeå som vi ska till nu i januari. Jag hoppas verkligen detta går vägen nu , men är så rädd för att bli överstimulerad och att det inte går vägen.
Hoppas det går bra för er med :) har missat om du skrivit , men när börjar ni?
Det är klart det kommer gå vägen! Är det någon särskilt anledning som gör att du riskerar att bli överstimulerad? Men ska maila RMC på måndag och se om man kan få någon slags prioritering över de vanliga rutinproverna.
Mitt cellprov togs på Capio. De sa att svarstiden var många månader men att de brukade prioritera när var var inför en IVF. Så oklart hur lång tid det innebär.
Tråkigt med en stressad läkare. Känns som det är så mycket känslor med i spelet att man vill träffa en lugn trevlig sådan.
Låter ju väldigt likt. Morfologin varierade i våra prover mellan 1 och 3 procent tror jag. Mest huvud men även en del svans. Jag skyllde också på mig ända tills vi fick svaret på de analyserna. Trots att jag fått min feed-back att jag väldigt fertil tänkte jag ändå att det måste vara fel på mig. För oss var det en lättnad att få veta att där fanns ett litet fel på spermierna.
Jaaa, de flesta blir ju gravida med IVF om allt ser bra ut Som tur är!
Tråkigt med missfallet och att ni försökt så länge därefter Det är verkligen skit att behövs kämpa för att bli gravid <3
Vi har inga barn sen tidigare och har också oförklarlig barnlöshet, men med möjligt inslag av manlig faktor då makens spermier inte ser perfekta ut, han hade 0 procent med normal morfologi i ett test och 2 procent i ett. De har huvuddeformitet, men simmar bra och är många i antal, alltid nåt!
Vi kommer få göra 50 procent av våra ägg med vanlig IVF och 50 procent med ICSI (mikroinjektion) så då kommer vi få veta om morfologin har påverkar själva befruktningen.
Hmm, om ni har lång resa så borde de väl ta hänsyn till det och förhoppningsvis ge er båda besöken samtidigt Vi bor 10 min från sjukhuset och jobbar hemifrån just nu, så för oss är det inget problem, men fattar att det är meck om man både måste kör långt och ta ledigt från jobbet :-/
Jag hade nog rätt lätt kunnat hålla mig under radarn på mitt jobb, har väldigt självständigt jobb och flextid. Men jag valde faktiskt att berätta för min chef redan när utredningen körde igång. Vi har bra kontakt och hon har varit väldigt stöttande och peppande, vilket så klart är en lättnad! Så om du har en bra chef tycker jag att du kan berätta Jag har också berättat för en del kollegor, då mitt mående har gått lite upp och ner under hösten. Varje gång mensen är ett faktum har jag bara velat dra något gammalt över huvudet...
Har ni berättat för vänner och familj?
Ja, missfallet var fruktansvärt. Precis när det hände sa jag att jag aldrig ville uppleva det igen, och att det hellre får ta lite längre tid att lyckas bli gravid igen än missfall. Ja, längre tid tar det ju iallafall!
Aha, vad ansåg kliniken om det? Var det "mindre" allvarliga fel på simmarna eller hur graderar dem sånt?
Åh vad spännande, visste inte dem gjorde 50/50 med ivf och icsi, vad häftigt!! Spännande att få höra sen när ni kommer igång!
Åh vad skönt, då har man iallafall valmöjligheten att berätta och hur mycket isåfall. Är ju inte alla som har turen att ha en förstående och stöttande chef heller, vilket måste underlätta något extremt, för det här är verkligen en utmaning både fysiskt och psykiskt!
Ja det är ju ganska meckigt. Vi får ju gå på läkarbesök på arbetstid, men osäker på om sånt här ingår.
Har en arbetsledare jag nog kommer berätta för, hon är i samma ålder och har barn, så hoppas hon är förstående. Har ju min chef också såklart, men vet inte om det räcker med min arbetsledare, är ju egentligen mest hon som behöver veta. Får väl prata med henne först och se vad hon tycker.
Kommer även berätta för 2 av mina närmsta kollegor när det är dags, dem kan nog även hjälpa till att undanhålla vart jag egentligen är för resterande om någon undrar. Ingen på jobb vet just nu. Väldigt svårt att hålla masken när det pratas barn, barnbarn, graviditeter och folk frågar när man själv ska skaffa barn.
Ibland har man lust att bara skrika "vi försöker, men det går inte", bara för att få folk att bli obekväma och hålla truten.
Däremot har vi berättat för alla våra närmsta vänner, dem flesta är gravida eller har barn. Det har gått väldigt enkelt för dem alla, en tog tom dagen efter piller som inte hjälpte. Ingen förstår ju såklart, men alla är väldigt stöttande.
Vi har även berättat för sambons föräldrar, dem är väldigt stöttande, lättare att prata med och mer empatiska än mina föräldrar, därav föll det naturligt.
När det blir ivf berättar vi nog dock även för mina föräldrar, mest för att undvika frågor som "gått upp i vikt, gravid?!" när man är svullen av alla sprutor...
Hur har ni gjort, vet familj och vänner?
Hur har det gått, fått tag i RMC än angående cellprovet? Borde ju inte vara så svårt att prioritera det tycker man.
Jag skrev i 1177 för att fråga om mitt besök i januari är enbart läkarbesök eller även "sprutskola". Fick ett svar från en överläkare nästan direkt en sen kväll. Synd bara att hon inte svarade på min fråga utan svarade att mannen ska vara med vid besöket. Gissar att sekreterarna har semester så den stackare som faktiskt jobbade fick ha hand om alla våra oroliga frågor. Hehe.
Bra att ni får både "vanlig" och ISCI. Jag har liksom i mina egna tankar hela tiden tänkt att det är ISCI som gäller för oss, men kanske att det blir samma variant som för er eftersom vi verkar ha samma problem. Var det ni eller de som föreslog den varianten? Håller med om att 0 befruktade ägg är mardrömmen! Då har man ju gått igenom massor av obehagligheter utan att få något alls för det...
Jag har aldrig innan tänkt att "det här är nog sista ... jag inte är gravid eller har barn" men på nyårsafton i år tänkte jag att det var bäst att dricka ett extra glas champagne för att jag förhoppningsvis blir utan nästa. Håller tummarna för oss!