Hej,
Jag hoppar in här som färsk medlem och färsk inom IVF världen.
Jag (31) och min sambo (36) har försökt bli gravida senaste året och jag pushade på att utredas när det inte fungerade. Han har ett barn sedan tidigare (också IVF).
Vi fick komma väldigt snabbt till privat klinik och blev konstaterat med låg AMH på 0,9 samt en trög äggledare. Min sambo hade mindre mängd och trögsimmade spermier och de tyckte att chanserna på egen hand inte var överdrivet goda och skickade remiss till landstinget.
Verkar vara rätt lång kö till landstinget i min kommun så vi har valt att påbörja med IVF privat först i väntan på landstinget, om första försöken inte tar sig privat.
Så har ägglossning imon troligtvis och men så om ca 14 dagar och därefter ska vi förhoppningsvis påbörja med Gonal-F sprutorna och korta protokollet.
Trots att vi inte hållt på lika länge som bekanta och säker majoriteten här inne så har det varit ett påfrestande år och det känns som man är en spänd fjäder som dras åt för varje dag som går. Man är lättad över att få hjälp samtidigt som jag är jätte orolig över hur sprutor, hormoner, plock, insättning, väntan och besked kommer bli. Just nu känns allt övermäktigt, men man får ta det en dag i taget.
Läkarna är positiva till att det kommer lösa sig med ett barn, men mindre positiva till syskon framöver, så jag och dem hoppas att i bästa fall så lyckas man få några till frysen också, men vi får se.
Håller tummarna för er här inne och att det blir ett bra år för oss.