Barn innan fast jobb - ekonomi

Alltså jag hör ju till dem som tycker att det är oansvarigt att inte ha de bästa förutsättningarna man kan innan. Det är ändå en sak som man faktiskt kan bestämma själv när man är i din sits. Man kan välja att vänta ett halvår.
Ett halvår gör förmodligen ingen skillnad i slutänden gällande själva barnet men kan göra väldigt stor skillnad på föräldrapenningen.
Pengar är inte allt. Men just när man kan välja lite själv, varför inte vänta lite lite till?  Så att man inte behöver få lägsta fp-nivån, inte behöver vända på slantarna.
Sen kan vad som helst hända, och blir man oplanerat gravid så har man såklart inte samma möjligheter men OM man nu kan.

För mig var det superviktigt att ha ett jobb som jag trivdes med och kunde tänka mig att komma tillbaka till efter föräldraledigheten. Vårt första barn är fött det år vi skulle fylla 26, det var lagom för oss. Då hade vi pluggat och fixat fasta jobb båda två.

Förstår hur du tänker. Samtidigt kan man ju ha ett fast jobb men inte ha mer än 5000 på sparkontot liksom. Såklart är de bästa förutsättningar att ha ett jätte stort sparkonto och ett fast jobb, och ett färdigrenoverat hus, och så vidare. Frågan är hur det skadar barnet att istället bo i en 3a (lägenhet) och sedan flytta till hus, och att få ta lite från sparkontot vissa månader istället för att ta det från lönen. Hoppas du förstår vart jag vill komma!

Så du vill få barn ett halvår innan du egentligen tycker att det är mest lämpligt. Förstår jag dig rätt?

Varför då? Ett halvår är ju jättekort tid att vänta.

Tänk på att du dessutom kanske blir sjukskriven under graviditeten, så du vill ha bra SGI från första dagen på smällen.

Var medveten om 240-dagarsvillkoret gällande föräldrapenning. Du behöver ha arbetat 8 månader i följd i anslutning till barnet bf för att få föräldrapenning enligt sgi de första 180 dagarna. Har du bara arbetat 6 månader kommer de första 180 dagarna bli på grundnivå, 250 kronor om dagen före skatt.

Kanske är jag av en annan skola eller så är det åldern men ser inte att man måste vänta. Finns inga garantier alls i livet. Den ena kan gå bort, man kan drabbas av ofrivillig barnlöshet med mycket mera.

Ett barn som har två föräldrar som bryr sig om det och ser barnet har det bra. Sedan om barnet inte har ett eget rum eller dyraste kläderna är inte det viktiga.

Mycket värre för de barn som växer upp i otrygga hem med exvis misshandel eller missbruk. Då spelar varken 10-miljoners villan eller designerkläderna någon roll.

Du har rätt i att man aldrig någonsin har allt på plats. Börjar man resonera så, så ska man bara åka på den resan, och bara köpa den där större bilen, och sen hinna fira den och den födelsedagen, hinna göra den renoveringen osv. Sen går åren och man är 35 och får svårt att bli gravid...
Det är inte det jag menar. Och ett barn lider inte av att bo i lägenhet. Vi bodde i en bostadsrättstvåa när barnet föddes. När han var 1,5 år köpte vi större eftersom han sov hos oss och hade sina leksaker i en plastback i vardagsrummet. Mer space än så behövde inte han förrän han började bli äldre och då flyttade vi.

Saken är att du kanske går ledig med dålig föräldrapenning, du har inte dagar som kan skydda din SGI om du vill jobba deltid, vad som helst kan hända med din partner och hans jobb, och samtidigt som ni ska in i förskolejungeln och börja lägga vardagspussel så vill ni ha resurser över så att ni kan köpa större boende? Det är just där jag absolut inte ville hamna. Jag ville INTE att ekonomi skulle vara en issue de första åren utan där ville jag ha trygghet. Men alla är vi olika.

Ja det är ungefär så det är. För att vi har intensivt pratat och planerat i 3 år, så att fortsätta skjuta på det hela tiden får mig att brista helt ärligt. I flera år har vi snålat på i stort sett allt för att få ett sparkonto som kan hjälpa oss få bilda familj så snart vi kan. Vi har varit tillsammans i 9 år och det gör ont i hjärtat att se alla runt om en skaffa barn trots att deras förutsättningar rent ut sagt suger haha. Samtidigt så klarar dom sig ju, utan sparkonto, utbildning och bra föräldrapenning. Otroligt nog. Men såklart handlar ju detta endast om min föreställning om att vi skulle klara av det, pga att jag då är färdig med utbildningen och lätt kommer kunna få ett jobb när jag söker då jag är lärare (eftertraktat), samt våra sparkonton & sätt att leva (köper inget vi inte behöver redan och är väldigt sparsamma). Vi vet även vilket hus vi kommer köpa i framtiden samt vad det kommer kosta (orkar inte förklara haha) & vi har redan nu så det räcker och blir över för huset. Därför tror jag att vi hade klarat det, MEN jag kan mycket väl bara vara naiv och ha HELT FEL. Jag säger absolut inte att jag har rätt, eller att saker inte kan hända eller vad som helst. Det är bara min känsla och barnlängtan som pratar. Men det är ju därför jag söker efter synpunkter, erfarenheter och allt sådant här!

Som sagt ja, det framtida boendet är redan löst och vi har redan mer än den kontantinsats vi skulle behöva. Och då har vi just nu mer än 1.5 år kvar att spara (eftersom vi isåfall skulle börjat verkstaden i maj 2021 när jag är färdig med skolan)

Vad har DU för sparpengar?

Det är faktiskt klokt att se till att man klarar sig själv (och barnet) på egen hand om ni gör slut eller nåt skulle hända. Likaså se till att ha råd att han är föräldraledig också en period.

Med det sagt: jag hade fast jobb (på typ 80%) när vi fick första barnet, men inom fel bransch. Hade då jobbat några år efter examen och kände att det inte var värt att vänta, kan inte sätta resten av livet på paus i väntan på drömjobbet. Men hade ekonomin.

Mellan barnen sa jag upp mig, för en tidsbegränsad anställning (i rätt bransch). En trygghet med sparkonto+ bra sgi och a-kassa. Hade därmed ingen anställning att gå tillbaka till efter föräldraledighet nr2, men fick komma tillbaka och det var en chansning som absolut lönade sig.

Det enda jag kan invända mot med att inte ha arbetat är att inte ha en sgi. Visst att man klarar föräldraledigheten. Men man bör ha med i beräkning vad som händer om man blir sjuk för livet. Utan sgi får du då ingen sjukpenning. Mao hänvisad till soc och ett liv på existensminimum.

Att då ha ett barn att försörja kanske inte är så kul, när man hade alternativet att vänta ett halvår för att faktiskt hinna få en sgi.

Hur klarar du dig om ni skulle separera och du är sjukskriven? Hur klarar ni er om din partner blir av med jobbet, bra misstänker jag då ni sparat så pass.

Jag anser absolut inte att man behöver ha en tillsvidareanställning innan man försöker skaffa barn. Däremot en sgi. Vi planerade barn när jag gick på visstid, men råkade få tillsvidare precis när bebispriduktionwn skulle börja.

Hade dock aldrig försökt få barn utan att ha en sgi först.