Han stöter bort min dotter

Socialtjänsten kritiseras med rätta, de begår många felaktigheter och ofta gör de inte tillräckligt utan barn får stanna i familjer som är direkt farliga för barnet. Men i TS fall behöver hon inte vara rädd för en orosanmälan. Barnet utsätts inte för allvarliga brott som övergrepp och misshandel, droger är inte inblandat osv utan familjens problem är ganska enkla och normala (missförstå mig rätt nu) och risken är snarare att de hamnar långt ner på kölistan om det är svårt att få tid för samtalsterapi. En ev orosanmälan skulle snarare vara gynnsamt för TS så att det påskyndas. Hon riskerar ingenting, ingen kommer att tvångsomhänderta flickan för att sambon är taskig när inget fysiskt våld förekommer.

TS jag tycker att ni ska ge samtalsterapi ett ärligt försök. Din sambo måste förstå att om ni inte löser konflikten kommer han att förlora sin familj. Och ansvaret för att relationerna i familjen ska funka ligger på er två som är vuxna, inte på ditt barn. Han måste vara den större människan och sträcka ut en hand till din dotter. Om det sedan finns orsaker i din dotters beteende till att han tycker illa om henne är det något ni får bearbeta i nästa steg och samtala även med henne, men han måste ta första steget och rannsaka sig själv.

Socialtjänsten kritiseras med rätta, de begår många felaktigheter och ofta gör de inte tillräckligt utan barn får stanna i familjer som är direkt farliga för barnet. Men i TS fall behöver hon inte vara rädd för en orosanmälan. Barnet utsätts inte för allvarliga brott som övergrepp och misshandel, droger är inte inblandat osv utan familjens problem är ganska enkla och normala (missförstå mig rätt nu) och risken är snarare att de hamnar långt ner på kölistan om det är svårt att få tid för samtalsterapi. En ev orosanmälan skulle snarare vara gynnsamt för TS så att det påskyndas. Hon riskerar ingenting, ingen kommer att tvångsomhänderta flickan för att sambon är taskig när inget fysiskt våld förekommer.

TS jag tycker att ni ska ge samtalsterapi ett ärligt försök. Din sambo måste förstå att om ni inte löser konflikten kommer han att förlora sin familj. Och ansvaret för att relationerna i familjen ska funka ligger på er två som är vuxna, inte på ditt barn. Han måste vara den större människan och sträcka ut en hand till din dotter. Om det sedan finns orsaker i din dotters beteende till att han tycker illa om henne är det något ni får bearbeta i nästa steg och samtala även med henne, men han måste ta första steget och rannsaka sig själv.

Du har alldeles rätt att någon risk för tvångsomhändertagande inte föreligger, men det är ändå farligt att besöka dem.

Återkommande kritik är att de inte stöttar lösningar och förbättringar i familjerna för alla utan att de är djupt färgade av sina kvalitetsbrister - de tror okrikiskt på vad barn säger (barn ska lyssnas på, är oerhört visa och kan inte påverkas av någon vuxen), de kritiseras vidare för att inte vara neutrala avseende genus och fördomar grasserar lätt. De väljer sida i konflikten och råder ofta att familjerna splittras - man har rätt som barn att välja självständigt att inte träffa sin vårdadshavare, mormor eller någon annan närstående mer för det är jobbigt osv.

Trist att ännu en tråd gällande en viktig fråga helt kapas av sochatande foliehattar. Det är så innerligt tröttsamt. Ni gör att alla liknande trådar bara dör.

Trist att ännu en tråd gällande en viktig fråga helt kapas av sochatande foliehattar. Det är så innerligt tröttsamt. Ni gör att alla liknande trådar bara dör.

Du har två olika problem som du behöver hålla isär, och jag har erfarenhet av båda problemen men ur lite annan synvinkel.

Det ena är att din man inte kommer överens med din dotter. Jag har själv levt med en man som har barn sen tidigare och det var skitjobbigt att bo ihop med hans barn. Det här gör kanske ont i dig att höra men faktum är att det är inte lätt att leva med andras barn, det kan skära sig ordentligt, det ligger i själv dynamiken i bonusfamiljen. På ett sätt kan jag tycka att det är fantastiskt att han kommer så bra överens med din son. Men jag håller med och jag förstår att det är väldigt jobbigt för er att det har skurit sig med dottern. 

Det andra är att han inte förstår allt jobb du har som nybliven mamma och att han är lat. Varför gör du allt trädgårdsarbete? Har du bett honom att göra det? 

Jag hade samma problem med min man, jag tror många kvinnor upplever det här i varierande grad, männen förstår inte hur det är att ha jour för en liten bebis med vaka på nätterna, sömnbrist och all sån skit. Jag kände mig verkligen som i ett skruvstäd när det gällde min man, jag kunde inte få honom att förstå. Dessutom väckte hans barn mig på nätterna med sitt tevespelande. Kanske därför det skar sig hos oss. Jag fick inte tillräckligt med stöd när det gällde våra gemensamma barn, jag stod väldigt ensam i att ta hand om dom, plus att jag inte fick stöd när det gällde hans barn, där han borde ha tagit allt ansvar för sitt barn, sett till att hans barn fick veta att pappa inte tolererar att hans fru blir väckt på nätterna när hon redan har två små barn att ta hand om. Men han lät det vara något mellan mig och barnet att reda ut själva. 

Det här hjälper inte dig så mycket kanske, men det jag ville säga är att du behöver hålla isär problemen. Det ena problemet är att han och din dotter inte kommer överens. Det andra problemet är att han är en lat man. Bemöt problemen som två olika problem. Så att du kan vara lyhörd när ni pratar om din dotter, och så att du kan ställa krav när det gäller hans lathet, och att du inte bär hopplösheten över hans lathet in i diskussionen om varför det skär sig med dottern. 

Det ni kanske skulle tjäna på är att du ensam tar ansvar för din dotter, om hon har glömt att spola, säger han till dig så tar du det med dottern, till exempel. Så att de inte behöver stöta på så mycket friktion sinsemellan. 

Men samtidigt behöver han lyfta arslet och dela hushållssysslorna. Men det som stör honom kring dottern, det tar du. Så tar han resten. 

Hur kan du definiera mobbning som sker mot ett barn från en vuxen under samma tak där barnet ska kånna sig tryggast i sitt hem, som att ?det skurit? sig...

Men alla ni som skriver att soc är så dåliga och yada yada, hur mycket erfarenhet har ni själva om jag får fråga?

Soc går inte in och tar barn hur som helst, soc vill verkligen i första hand se till att familjer får vara tillsammans och sätta in hjälpinsatser i hemmet o största möjliga mån. Jag blir lika förvånad varje gång ni hatare skriver om att soc bara vill kidnappa alla barn och sätter in fel hjälp osv.

Alla år av erfarenhet som jag själv har av soc plus alla jag mött som haft med soc att göra beskriver snarare problemen som tvärtom. Soc är oftast mycket mer tafatta och gör snarare MINDRE insatser än vad jag tycker behövs (men det är en annan diskussion). Så sluta skriva om detta nu i denna tråd.

Ts, jag tycker det är bra om din dotter kan gå till kuratorn och vågar berätta. Jag hade andra problem än dig men ändå lika så iom att jag uppmuntrade min dotter att prata med lärare och kurator så skolan gjorde en orosanmälan så kunde mina barn äntligen få den hjälp som behövdes. Och mycket bra sådan också!