Han stöter bort min dotter

Hej,

Varning för långt inlägg.....

Behöver utomståendes råd o syn på det....

Jag blev tillsammans med min sambo för två år sedan. Jag har två barn sedan tidigare och detta funkade jätte bra. Men efter jag blivit gravid började min sambos och min dotters relation bli dålig. Efter vårt gemensamma barn fötts har det blivit total katastrof.

Jag hade varit mer ?förstående? om han stött bort båda mina barn när han fick ett ?eget?. Men nu är det bara min dotter, sonen gör han gladeligen saker med. Skojar och har kul.

Men min dotter snäser han åt, säger nej om hon vill följa med sonen och sambon ut å cykla ex. vis. Är på henne hela tiden. ?Gör si, gör så?

Kan komma ut med händerna i sidorna o ?Jaha, vem är det som glömt spola? o titta menande på henne....

När jag påtalat detta blir han irriterad och tycker att han ändå ?försöker fast han tycker hon är jobbig?.

Min dotter har vid flera tillfällen nu varit ledsen, frågat vad det är för fel på henne. Varför han aldrig vill vara med henne osv. Mitt mammahjärta GRÅTER!!

Känner mig arg, besviken och ledsen över hur han hanterar situationen. Och att han inte kan sätta sig in i min dotters situation. Utan bara viftar bort det.

Han har blivit helt förändrad det senaste året, nu har han blivit ett negativt kontrollfreak men samtidigt otroligt LAT! Han gör typ ingenting längre. Jag fixar allt med städning, hem osv men även hela trädgården med häckklippning, gräsklippning. ALLT. -O när jag kommer in så frågar han ?vad det blir för mat? !

Han har aldrig någonsin tagit vårt barn på natten trots att han bara flaskmatas. Han sover istället på soffan sedan 3 månader tillbaka o gnäller sen om att HAN är trött när jag varit uppe hela nätterna med bebisen.

Det var inte denna jag blev kär i och känner mig så lurad. Känner inte att jag vill fortsätta med honom. Men vår son är bara fem månader och jag känner mig bara urlakad. Jag vet precis vad en separation innebär och hur mycket det kräver psykiskt.

Samtidigt kräver den vardag vi lever i nu massor av mig psykiskt ändå.....

Påtalade jag inte visste om jag kunde fortsätta i en sån här relation och dagen efter frågade han om det verkligen va så illa och grät. Men jag tycker inte att man kan bete sig illa mot den andras barn, säga att hen är jobbig osv och förvänta sig att man ska vara kär och galen i honom ändå?