mhansen

Tue 21 Apr 2020 11:03

51 svar

Han stöter bort min dotter

Hej,

Varning för långt inlägg.....

Behöver utomståendes råd o syn på det....

Jag blev tillsammans med min sambo för två år sedan. Jag har två barn sedan tidigare och detta funkade jätte bra. Men efter jag blivit gravid började min sambos och min dotters relation bli dålig. Efter vårt gemensamma barn fötts har det blivit total katastrof.

Jag hade varit mer ?förstående? om han stött bort båda mina barn när han fick ett ?eget?. Men nu är det bara min dotter, sonen gör han gladeligen saker med. Skojar och har kul.

Men min dotter snäser han åt, säger nej om hon vill följa med sonen och sambon ut å cykla ex. vis. Är på henne hela tiden. ?Gör si, gör så?

Kan komma ut med händerna i sidorna o ?Jaha, vem är det som glömt spola? o titta menande på henne....

När jag påtalat detta blir han irriterad och tycker att han ändå ?försöker fast han tycker hon är jobbig?.

Min dotter har vid flera tillfällen nu varit ledsen, frågat vad det är för fel på henne. Varför han aldrig vill vara med henne osv. Mitt mammahjärta GRÅTER!!

Känner mig arg, besviken och ledsen över hur han hanterar situationen. Och att han inte kan sätta sig in i min dotters situation. Utan bara viftar bort det.

Han har blivit helt förändrad det senaste året, nu har han blivit ett negativt kontrollfreak men samtidigt otroligt LAT! Han gör typ ingenting längre. Jag fixar allt med städning, hem osv men även hela trädgården med häckklippning, gräsklippning. ALLT. -O när jag kommer in så frågar han ?vad det blir för mat? !

Han har aldrig någonsin tagit vårt barn på natten trots att han bara flaskmatas. Han sover istället på soffan sedan 3 månader tillbaka o gnäller sen om att HAN är trött när jag varit uppe hela nätterna med bebisen.

Det var inte denna jag blev kär i och känner mig så lurad. Känner inte att jag vill fortsätta med honom. Men vår son är bara fem månader och jag känner mig bara urlakad. Jag vet precis vad en separation innebär och hur mycket det kräver psykiskt.

Samtidigt kräver den vardag vi lever i nu massor av mig psykiskt ändå.....

Påtalade jag inte visste om jag kunde fortsätta i en sån här relation och dagen efter frågade han om det verkligen va så illa och grät. Men jag tycker inte att man kan bete sig illa mot den andras barn, säga att hen är jobbig osv och förvänta sig att man ska vara kär och galen i honom ändå?

mhansen

Tue 21 Apr 2020 12:52

#11

Neqbeth skrev 2020-04-21 12:26:47 följande:

Förstår verkligen att detta är fruktansvärt tråkigt och jobbigt för dig.

Men om situationen är så tydlig som du beskriver den och dottern har märkt det och tydligt reagerar, så kan du faktiskt inte låta den fortgå. Du måste bryta det mönstret NU. För jag tror din dotter tar enorm skada av det.

Jag vet det innerst inne, som jag svarade ovan så börjar man ibland tvivla på sin egen uppfattning av situationen, överkänslig eller sömnbrist som gör att man inte tänker klart.

Men när jag sen får orden ur min mun vet jag ju att det inte är jag som är ?galen?

Sa till honom igår att han visste om när vi träffades att jag går genom eld och vatten för mina barn och jag struntar i vad som kommer emellan. Även om det är han!

Mina barn ska ha ett tryggt hem hos mig! Punkt.

Anonym (F)

Tue 21 Apr 2020 12:58

#12

Hur kan du tillåta att detta fortgår? Antingen ryter du ifrån rejält och direkt och ställer ultimatum till aset (som du skulle gjort första dagen dessa problem visade sig) att om han inte slutar med sitt mobbande och latbeteende så kommer du dra. Inga andra chanser. Eller så lämnar du bara direkt. Du har ett andvar att skydda dina barn från sånt här. Din dotter ska inte behöva bli utsatt för mobbing i sitt eget rm av den du valt att leva med. Hur fan kan du ens vilja vara tillsammans med en person som beter sig så mot ditt barn?

Anonym (Skadad dotter)

Tue 21 Apr 2020 13:01

#13

Min dotters pappa träffade en tjej som hade två barn när hon var nio år gammal. Den nya kvinnan favoriserade sina egna barn och behandlade min dotter styvmoderligt. Min dotter fick mat och kläder mm men hon kände sig oälskad och blev orättvist behandlad. Hon fick inte träffa kompisar, fick inte göra aktiviteter eller ens komma till mig om det inte var min helg, fast de inte hade planerat något annat - det var principen och det faktum att styvmamman helt enkelt inte gillade min dotter. Hon var väl en nagel i ögat i hennes dröm om att ha sin lilla kärnfamilj med sina egna barn och mitt ex.. Jag anade att det inte stod rätt till och jag tyckte ju att många av mammans regler var helknäppa men jag ville inte heller klampa på och lägga mig i deras familjeliv. Hennes pappa är konflikträdd och tog inte vår dotters parti. Tyvärr är min dotter en tyst innesluten person som inte berättade för mig heller hur hon hade det hemma tills hon utvecklade självskadebeteende och började skära sig, då märkte vi att hon inte mådde bra men då hade min dotter redan kommit in i en ond cirkel av dåligt mående. Hon fick panikångest och utvecklade social fobi och skolan gick åt helvete. Till slut fick hon flytta till mig och påbörjade en lång mödosam väg till att bli frisk. När hon flyttade till mig började hon öppna sig och berätta hur hon har haft det och hur dåligt hon har mått pga styvmammans mobbing. Hon mår mycket bättre idag men får fortfarande panikångest ibland och har fula ärr på hela kroppen, hon har också varit väldigt nära att lyckas med ett självmordsförsök.

Du måste ta tag i detta, stå på din dotters sida och lyssna på henne! Om din sambo inte vill hitta en lösning har du bara en sak att göra. Särskilt flickor i den åldern är känsliga och familjen är den plats där de måste kunna känna trygghet och känna sig älskade. Ring på en gång och begär samtalsterapi och ta ett riktigt allvarligt snack med din sambo, både om hur han beter sig mot ditt barn och mot dig. Han måste vara den vuxna och kunna kontrollera sig även om han retar sig på sin dotter av någon anledning - ansvaret för relationen kan aldrig läggas på barnet.

mhansen

Tue 21 Apr 2020 13:04

#14

Anonym (F) skrev 2020-04-21 12:58:07 följande:

Hur kan du tillåta att detta fortgår? Antingen ryter du ifrån rejält och direkt och ställer ultimatum till aset (som du skulle gjort första dagen dessa problem visade sig) att om han inte slutar med sitt mobbande och latbeteende så kommer du dra. Inga andra chanser. Eller så lämnar du bara direkt. Du har ett andvar att skydda dina barn från sånt här. Din dotter ska inte behöva bli utsatt för mobbing i sitt eget rm av den du valt att leva med. Hur fan kan du ens vilja vara tillsammans med en person som beter sig så mot ditt barn?

Fast nu beskriver du det som att jag inte försökt göra något åt saken...

Jag har sagt ifrån, satt ultimatum. Sett till så att dottern har någon att prata med. Jag visar henne att jag ser det och berättat för henne att jag alltid står på hennes sida.

Och nu när jag ser att mina handlingar ej räcker överväger jag ju att lämna såklart!

Jag har ju samtidigt haft en skyldighet att försöka få det att fungera för bebisens skull. För att det bästa för ALLA BARNEN vore ju om det hade FUNGERAT.

MEN jag ser ju att han inte förstår. O då har jag bara ett val...

Anonym (Helena)

Tue 21 Apr 2020 13:16

#15

mhansen skrev 2020-04-21 13:04:51 följande:

Fast nu beskriver du det som att jag inte försökt göra något åt saken...

Jag har sagt ifrån, satt ultimatum. Sett till så att dottern har någon att prata med. Jag visar henne att jag ser det och berättat för henne att jag alltid står på hennes sida.

Och nu när jag ser att mina handlingar ej räcker överväger jag ju att lämna såklart!

Jag har ju samtidigt haft en skyldighet att försöka få det att fungera för bebisens skull. För att det bästa för ALLA BARNEN vore ju om det hade FUNGERAT.

MEN jag ser ju att han inte förstår. O då har jag bara ett val...

Men återigen: testa parterapi! Kommunen har billig parterapi med korta köer. Man kan ofta få tid samma vecka och det kostar 260 kr - 350 kr per tillfälle. Du säger att detta har pågått i fem månader ca och då GÅR det att vända skeppet. Har ni haft goda relationer tidigare?

Mimosa86

Tue 21 Apr 2020 13:18

#16

mhansen skrev 2020-04-21 12:48:18 följande:

Ja jag vet egentligen vad jag borde göra. Men när man går och funderar ensam hela dagarna börjar man tillslut tro att man överdriver, är känslig eller blivit knäpp av sömnbristen....

Känner mig så ledsen över att situationen blev som den blev bara.. man känner en viss skam över att stå där själv med mina barn för att jag ?valde fel man igen?...

Jag vet att jag kommer klara det men det känns så jävla RUTTET..

Jo, men att din man har ändrats och beter sig som skit kan ju inte du ta ansvar för. Det är ju han som förstör här.

Du lägger en ansvarstyngd på dina axlar som du inte ska behöva bära..

Och livet är verkligen inte perfekt. Och inte lätt.

Det kommer varken gynna dig, familjen eller någon annan att hålla upp en fasad..

Och... vem vet hur framtiden blir? Det kan ju bli så att dina man får en spark i röven och skärper sig så att han kan återgå och bli den du älskade. Den du föll för. Bara för att ni separerar betyder ju inte att allt är helkört. Det kan ju bli bra, MEN då måste också HAN kämpa och förändra sitt beteende. Det kan inte du ta ansvar för. Det arbetet måste han göra.

Ring en nära anhörig och prata. Berätta. Släpp spärrarna. Eller öppna upp dig för din barnmorska och be om råd. Kanske kan hon se till att du får kontakt med en kurrator? Så att du inte står ensam i detta!

I min vänskapskrets var det 4 vänner som skiljde sin inom ett år efter att en av tjejerna en kväll faktiskt vågade öppna upp och berätta hur verkligheten faktiskt var bakom hemmets vackra dörrarna. Detta fick effekt att tre till öppnade upp och avslöjade allt bakom fasaden. De behövdes.

Neqbeth

Tue 21 Apr 2020 13:53

#17

mhansen skrev 2020-04-21 12:52:25 följande:

Jag vet det innerst inne, som jag svarade ovan så börjar man ibland tvivla på sin egen uppfattning av situationen, överkänslig eller sömnbrist som gör att man inte tänker klart.

Men när jag sen får orden ur min mun vet jag ju att det inte är jag som är ?galen?

Sa till honom igår att han visste om när vi träffades att jag går genom eld och vatten för mina barn och jag struntar i vad som kommer emellan. Även om det är han!

Mina barn ska ha ett tryggt hem hos mig! Punkt.

Förstår exakt hur du menar. Det är ju så det blir när man befinner sig i en destruktiv relation. Det vill säga, att det destruktiva normaliseras steg för steg och man börjar uppfatta det som "inte så farligt" fast man reagerat som sjutton om man såg samma situation utifrån. Ofta är det ju också så att varje enstaka händelse kanske kan ursäktas, det är mönstret som inte går an. Men när man ska försöka ge sig på mönstret kokar det ner till de enstaka händelserna och då är man tillbaka i loopen att just den grejen kunde ju berott på det och det.

Neqbeth

Tue 21 Apr 2020 13:53

#18

mhansen skrev 2020-04-21 12:52:25 följande:

Jag vet det innerst inne, som jag svarade ovan så börjar man ibland tvivla på sin egen uppfattning av situationen, överkänslig eller sömnbrist som gör att man inte tänker klart.

Men när jag sen får orden ur min mun vet jag ju att det inte är jag som är ?galen?

Sa till honom igår att han visste om när vi träffades att jag går genom eld och vatten för mina barn och jag struntar i vad som kommer emellan. Även om det är han!

Mina barn ska ha ett tryggt hem hos mig! Punkt.

Förstår exakt hur du menar. Det är ju så det blir när man befinner sig i en destruktiv relation. Det vill säga, att det destruktiva normaliseras steg för steg och man börjar uppfatta det som "inte så farligt" fast man reagerat som sjutton om man såg samma situation utifrån. Ofta är det ju också så att varje enstaka händelse kanske kan ursäktas, det är mönstret som inte går an. Men när man ska försöka ge sig på mönstret kokar det ner till de enstaka händelserna och då är man tillbaka i loopen att just den grejen kunde ju berott på det och det.

mhansen

Tue 21 Apr 2020 14:18

#19

Mimosa86 skrev 2020-04-21 13:18:31 följande:

Jo, men att din man har ändrats och beter sig som skit kan ju inte du ta ansvar för. Det är ju han som förstör här.

Du lägger en ansvarstyngd på dina axlar som du inte ska behöva bära..

Och livet är verkligen inte perfekt. Och inte lätt.

Det kommer varken gynna dig, familjen eller någon annan att hålla upp en fasad..

Och... vem vet hur framtiden blir? Det kan ju bli så att dina man får en spark i röven och skärper sig så att han kan återgå och bli den du älskade. Den du föll för. Bara för att ni separerar betyder ju inte att allt är helkört. Det kan ju bli bra, MEN då måste också HAN kämpa och förändra sitt beteende. Det kan inte du ta ansvar för. Det arbetet måste han göra.

Ring en nära anhörig och prata. Berätta. Släpp spärrarna. Eller öppna upp dig för din barnmorska och be om råd. Kanske kan hon se till att du får kontakt med en kurrator? Så att du inte står ensam i detta!

I min vänskapskrets var det 4 vänner som skiljde sin inom ett år efter att en av tjejerna en kväll faktiskt vågade öppna upp och berätta hur verkligheten faktiskt var bakom hemmets vackra dörrarna. Detta fick effekt att tre till öppnade upp och avslöjade allt bakom fasaden. De behövdes.

Det tog rakt in i hjärtat. Att livet inte är lätt är jag fullt medveten om. Det har varit en kamp att ta mig framåt sedan barnsben. Jag har kämpat så in i (ursäkta språket) helvete för mig och mina två äldsta. Därför blev jag extra ledsen nu när jag på riktigt trodde att jag skulle få den där lugn o ron jag så länge drömt om. Och när det nu blev det inte så denna gången heller.

Har lätt för att lägga skuld på mig själv och inte på den som faktiskt gjort nått fel. Men har faktiskt sedan två veckor tillbaka börjat öppna mig för min mamma ang detta och det var då jag verkligen insåg hur skruvad min vardag är och att jag måste göra något NU.

Tack för ditt svar ??

mhansen

Tue 21 Apr 2020 14:21

#20

Neqbeth skrev 2020-04-21 13:53:20 följande:

Förstår exakt hur du menar. Det är ju så det blir när man befinner sig i en destruktiv relation. Det vill säga, att det destruktiva normaliseras steg för steg och man börjar uppfatta det som "inte så farligt" fast man reagerat som sjutton om man såg samma situation utifrån. Ofta är det ju också så att varje enstaka händelse kanske kan ursäktas, det är mönstret som inte går an. Men när man ska försöka ge sig på mönstret kokar det ner till de enstaka händelserna och då är man tillbaka i loopen att just den grejen kunde ju berott på det och det.

Ja, och jag har levt i destruktiva relationer tidigare men inte som denna som verkligen smugit sig fram. Medans jag har varit slutkörd har jag låtit det gå åt helt fel håll...

Men det är verkligen så du beskriver. När jag beskrev för mamma hur det har varit så låter det galet. Men när jag sitter o tänker på varje händelse så ?kunde det varit pga av det o det blabla..?

Han stöter bort min dotter

INNEHÅLL