Han stöter bort min dotter

Du är medveten om att kuratorn högst troligt anmäler oro till soc va?

Separera. Nu.

Ta hjälp av familj och vänner.

När man läser mellan raderna så verkar du själv medveten om att detta är helt ohållbart och inte kommer ändras. Så riv av plåstret. Och kanske bra att göra det när minsta är såpass liten.

Detta hindrar ju inte honom från att vara en bra pappa till ert barn. Men han bidrar ju inte till familjen alls förutom att utlaka dig och mobbar ditt barn.

Ingen anledning att vänta och låta mobbningen fortskrida. Agera. Och våga be om hjälp av nära och kära

Förstår verkligen att detta är fruktansvärt tråkigt och jobbigt för dig.

Men om situationen är så tydlig som du beskriver den och dottern har märkt det och tydligt reagerar, så kan du faktiskt inte låta den fortgå. Du måste bryta det mönstret NU. För jag tror din dotter tar enorm skada av det.

Hur kan du tillåta att detta fortgår? Antingen ryter du ifrån rejält och direkt och ställer ultimatum till aset (som du skulle gjort första dagen dessa problem visade sig) att om han inte slutar med sitt mobbande och latbeteende så kommer du dra. Inga andra chanser. Eller så lämnar du bara direkt. Du har ett andvar att skydda dina barn från sånt här. Din dotter ska inte behöva bli utsatt för mobbing i sitt eget rm av den du valt att leva med. Hur fan kan du ens vilja vara tillsammans med en person som beter sig så mot ditt barn?

Jo, men att din man har ändrats och beter sig som skit kan ju inte du ta ansvar för. Det är ju han som förstör här.

Du lägger en ansvarstyngd på dina axlar som du inte ska behöva bära..

Och livet är verkligen inte perfekt. Och inte lätt.

Det kommer varken gynna dig, familjen eller någon annan att hålla upp en fasad..

Och... vem vet hur framtiden blir? Det kan ju bli så att dina man får en spark i röven och skärper sig så att han kan återgå och bli den du älskade. Den du föll för. Bara för att ni separerar betyder ju inte att allt är helkört. Det kan ju bli bra, MEN då måste också HAN kämpa och förändra sitt beteende. Det kan inte du ta ansvar för. Det arbetet måste han göra.

Ring en nära anhörig och prata. Berätta. Släpp spärrarna. Eller öppna upp dig för din barnmorska och be om råd. Kanske kan hon se till att du får kontakt med en kurrator? Så att du inte står ensam i detta!

I min vänskapskrets var det 4 vänner som skiljde sin inom ett år efter att en av tjejerna en kväll faktiskt vågade öppna upp och berätta hur verkligheten faktiskt var bakom hemmets vackra dörrarna. Detta fick effekt att tre till öppnade upp och avslöjade allt bakom fasaden. De behövdes.

Förstår exakt hur du menar. Det är ju så det blir när man befinner sig i en destruktiv relation. Det vill säga, att det destruktiva normaliseras steg för steg och man börjar uppfatta det som "inte så farligt" fast man reagerat som sjutton om man såg samma situation utifrån. Ofta är det ju också så att varje enstaka händelse kanske kan ursäktas, det är mönstret som inte går an. Men när man ska försöka ge sig på mönstret kokar det ner till de enstaka händelserna och då är man tillbaka i loopen att just den grejen kunde ju berott på det och det.