Återuppbygga förhållande efter otrohet

Jag skrev det tidigare men kan göra det igen. Jag kämpar inte själv. Det gör vi båda två. Jag hade aldrig stannat kvar om det bara hade varit jag som kämpat. Sen hur denna kamp ter sig för oss är ju individuellt.

Jag har t. Ex behövt utrymme för att kunna andas. Jag har inte rört vare sig tvättmaskinen eller lagat mat på flera månader. Det gör min man så att jag ska få dne tid jag behöver för att fysiskt mäkta med. Så fort jag känner att jag inte orkar med då kommer han antingen till mitt jobb eller så åker vi hem båda två och pratar, pratar, pratar. Ja, han har gjort bort sig och krossat mig. Men varje gång det är något så är han där och fångar upp mig. Vi har bestämt oss för att göra allt vi kan för att laga vårt förhållande.

Japp, olika människor hanterar kriser på olika sätt, men det betyder inte att andra måste acceptera just deras sätt att hantera krisen. Framför allt om det innebär att personen ljuger och undgå att ta ansvar för sitt agerande.

Ja det är upp till var och en att välja hur länge den vill vänta och vad den är villig att stå med. Men sen finns det ju gränser för vad som är friskt och vad som är sjukligt. Om man är villig att ta hur mycket skit som helst för sitt förhållande så vet jag inte om man kan kalla det för ett friskt sätt att förhålla sig till förhållanden.

Jodå det finns givna mönster för vad som är normalt och vad som är självdestruktivt. Att bara säga "jag ska rädda mitt förhållande" gör det inte till ett friskt beteende. Det beror ju på hur mycket skit man är beredd att från sin partner och hur mycket man är beredd att sudda bort sig själv och under hur lång tid.

PS! Nu menar jag INTE att det skulle vara så för just dig, jag pratar generellt.

Vem har sagt att det måste ta lång tid att komma ur förnekelsefasen och ta sitt ansvar?
Om den som varit otrogen har en egen vilja och får hjälp av en bra terapeut så kommer det garanterat att ske och dessutom väldigt snart.
Vad är "lång tid" för en livsavgörande fråga, som kommer påverka resten av ens långa liv?

Min egen erfarenhet är att alla människor i någon situation ljuger. Jag själv inberäknad. Du också. Det är ett mänskligt drag och liksom inte någon stor dramatik i det, jag älskar människorna trots detta mänskliga drag. Det går alltid att ångra sig och ställa lögnen tillrätta om viljan finns.

Jag och många med mig har klargjort att man alls inte är tvingad att förlåta.

När du säger "oändligt tålamod, du skriver MEN, orka vänta, inga garantier, sitter och ljuger en rakt i ansiktet, inte ens kan ta ansvar, ljuger, möjligen tar ansvar", osv...
Jag får intrycket att det kanske hellre är du som väljer se väldigt ensidigt och negativt på människors möjligheter och förmågor?
Hur väljer du att se på kärleken?

Japp. inlägget jag svarade var som sagt inte ditt. Den personen skrev att hon väntade ut sin partners förnekelse.

Men jag tror att det är ganska lätt att flytta gränserna längre och längre bort. Man börjar med att

ok, jag ger min partner en andra chans att visa vad han går för...
ok han verkar ljuga för mig och vill inte ta ansvar för sitt misstag, jag accepterar det med och ger han en chans att sluta ljuga för mig och ta ansvar....
ok, nu har det gått ett tag och han förnekar och tar ff inte sitt ansvar... men jag ger det ännu mer tid
ok, han håller ff på och går bakom min rygg, men jag ger personen en chans att sluta med det....
ok, nu var hen otrogen igen.... men jag vet att vår kärlek är äkta och vara vi kan ge det ännu en chans så kommer det bli såååå bra
Och så går det runt runt...

Det finns gränser för vad som är normalt beteende och vad som är självdestruktivt och man ser nog inte alltid själv hur långt man flyttat sina gränser förrän långt senare (eller någonsin?). Jag tycker att bara säga att "äkta kärlek är värt att kämpa för" är en väldigt grov generalisering.  Att säga att "allt är inte svart eller vitt" är oxå en grov generalisering för vissa saker är ju svartvita. Att säga "människor är inte perfekta" är direkt irrelevant för vi vet alla att människor inte är perfekta, det handlar snarare om hur mycket skit vi är beredda att ta från andra pga att de inte är perfekta.

Jag får intrycket att det kanske hellre är du som väljer att ha som ditt utgångsläge att se väldigt ensidigt och negativt på människors möjligheter och förmågor? Varför väljer du att ha detta som ditt utgångsläge?

Vem har sagt något om att lägga sig platt? Du verkar ha ett starkt behov av att kritisera och nedvärdera andra andra människor för deras val.
Jag får intrycket att det kanske hellre är du som väljer att ha som ditt utgångsläge att se väldigt ensidigt och negativt på människors möjligheter och förmågor? Varför väljer du att ha detta som ditt utgångsläge?

Jag tycker att du verkar ha ett mycket märkligt behov av att uttrycka dig illa om andra människor och om andras förhållanden.
Du gör ett mycket märkligt intryck på mig när du använder sådana ord som du väljer att göra, t ex friskt, sjukligt, självdestruktivt.
Har du hört talas o speglingar? Innan du ger uttryck för ditt behov att sätta etiketter på andra människor kanske det vore nyttigt för dig läsa på lite om speglingar?

Jag har heller inte sagt att det måste ta lång tid... frågan är snarare hur länge ska man vänta och till vilket pris?

Japp om den som varit otrogen går på terapi så är det en bra början men absolut ingen garanti för det kan lika gärna vara ett spel för gallerierna. Och samma fråga gäller där, hur läge ska man vänta tills resultat uppnås och till vilket pris?

Japp, i stor sett alla som varit otrogna ljuger och det är en av anledningarna till varför så får förhållanden klarar en otrohet. Få tycker det är värt att ge någon som varit otrogen och får en andra chans dessutom sitter och ljuger och vägrar ta ansvar för det ytterligare chanser, för det är ju verklige att pissa på den chansen man fått.

Absolut, jag personligen tycker inte det är värt att förlåta, men har förståelse för varför många gör det. Men ensidigt vet jag inte om jag skulle kalla det för jag har inte sagt att det är fel att förlåta utan ifrågasätter snarare hur mycket skit man är beredd att ta. För vi pratar ju inte bara om att förlåta en otrohet, vi pratar även om att förlåta att personen ljuger om det och vägrar ta ansvar för det.
Jag ifrågasätter även grova generaliseringar som förekommit som tex... "äkta kärlek är värt att kämpa för". Att bara vilja höra framgång och utbyta grova generaliseringar är ju ganska ensidigt det med.

Jag har uppfattat och fått intrycket av dina påståenden och din argumentation så som att du vill försöka övertyga andra om att det tar alltför lång tid, för alla och alltid.
Och jag uppfattar dig så som att du strävar efter att påverka andra till att tro att priset är alltför högt.
Du ger mig intrycket att du vill inbilla dig själv och andra att du vet sanningen om i stort sett alla.
Jag uppfattar dig som att du känner dig pissad på (ditt uttryck!) av människor rent generellt.
Du har inte läst och förstått att man kan som jag och många andra välja att gå vidare på ett bra och lyckligt sätt, som en lyckligare människa, utan att man tvunget måste förlåta handlingen. Du har inte den förmågan och då verkar du inbilla dig att alla måste vara lika och tycka lika som du? Där reserverar jag mig, jag är absolut inte som du och jag tycker verkligen inte som du.

Jag står för att äkta kärlek är alltid värt att kämpa för. För mig råder inte minsta tvivel.
Men jag undrar om du ens har den minsta aning om vad äkta kärlek är och vad det innebär för mig och för andra människor? Har du förmåga att överhuvudtaget känna kärlek till andra människor? Att känna kärlek till dig själv?

Du får tolka det hur du vill, jag säger vad JAG tycker och hur JAG ser på det.

Ja äkta kärlek är ju säkert fint OM den är äkta och frågan är ju hur man avgör om kärleken är äkta (ömsesidigt) efter en sån sån fadäs från sin partners sida. Att bara stoppa huvudet i sanden och enbart gå på tro utan att bolla det med verkligheten känns ju inte speciellt bra (förnekelse?).

För dig råder det kanske inte mista tvivel NU i efterhand, men det kunde lika väl slutat på ett helt annat sätt och då hade du förmodligen oxå sett det på ett helt annat sätt.

Jag har absolut förmåga att känna kärlek till andra människor, bara för att jag inte tycker som du gör eller propagerar för att blint ta vilket skit som helst så betyder det inte att jag inte kan känna kärlek. Bara det att du ställer en sån korkad fråga säger mig att det snarare verkar vara du som har svårt att acceptera att andra inte ser saker som du gör, vilket blir ganska lustigt när du sen pratar om ensidighet.

Att känna kärlek till sig själv är just att ta hand om sig själv och inte låta andra kliva på en som de behagar, att inte sudda ut sig själv för att passa andra, framför allt inte människor som svikit dig.... så där är du verkligen ute och cyklar