Återuppbygga förhållande efter otrohet

Bara så jag förstår dig rätt... du har bestämt dig för att förlåta no matter what och vill bara höra solskenshistorier från folk som klarat det bra. Alla andra ska låta bli att kommentera?

Men misshandel efter omständigheterna är rättvist.

Jag fick sömnsvårigheter, rasade i vikt, gjorde ingen nytta på jobbet, jag gick som en zombie i månader, depression, självmordstankar, psykvård. Det tog mig flera år att bli någorlunda funktionell igen.

Nja, men hur menar du "fanns inte på kartan"? Du kan väl inte avgöra om din partner kommer vara otrogen igen, det enda du kan göra är att hoppas att det inte händer igen. Men din partner kan välja det när som helst. Så i praktiken är det ju precis så det är att du ger din partner en chans att svika dig igen OM hen vill det.

Nja, men hur menar du "fanns inte på kartan"? Du kan väl inte avgöra om din partner kommer vara otrogen igen, det enda du kan göra är att hoppas att det inte händer igen. Men din partner kan välja det när som helst. Så i praktiken är det ju precis så det är att du ger din partner en chans att svika dig igen OM hen vill det.

Även detta är ju ren BS. Visst det förklarar hur hon tänkte men det förklarar inte VARFÖR hon valde otrohet framför andra alternativ? Hon är väl inte den enda som varit missnöjd i sitt förhållande eller haft behov av bekräftelse och alla går ju inte ut och är otrogna för det? Varför valde hon otrohet när andra under samma situation väljer att inte vara det?

Att hennes syfte inte var att såra är ju oxå det ett väldigt konstigt argument. Givetvis var inte syftet att såra, syftet var att få bekräftelse, sex, kärlek eller vad det än var hon sökte. MEN du kan ju knappast förneka att hon visste mycket väl att det skulle resultera i att att du blev sårad och förnedrad. Hon visste det och valde ändå att göra det. Ditt resonemang är lika snett som att påstå att sno någons pengar är acceptabelt bara för att syftet inte var att såra, du behövde bara pengarna till en resa.

Om du kan svara nej utan att tveka på följande frågor har du nog en möjlighet att gå vidare.

!) Stannar jag för att jag inte vill bli ensam?

2) Stannar jag av ekonomiska orsaker

3) Stannar jag för någon annans skull än min egna?

4) Finns det en möjlighet att jag mår bättre eller blir lyckligare utan min partner?

Vidare ja på följande frågor.

5) Vill jag missunna mig möjligheten att finna riktig lycka med en annan som behandlar mig med respekt?

6) Vill jag leva med vetskapen att min partner varit otrogen för resten av mitt liv?

7) Kan jag leva med risken för att det upprepas?

8) Kommer förhållandet skänka mig övervägande positivitet eller negativitet?

9) Klarar jag att inte älta det som hänt i framtiden eller ta upp ämnet vid svårare perioder med gräl?

10) Kan jag sluta misstänka vid minsta förändring i förhållandet?

Om du klarat av alla frågor så grattis, då du är redo att gå vidare.

/

Oj då. Lite oroväckande onyanserat svar, som att du desperat vill svara att det ska gå. Förståeligt, men inte sunt. I princip alla otrogna ångrar sig oerhört mycket (iaf efter de blivit påkomna) men vad betyder det? Gjort är gjort. De där frågorna ska man nog ta flera månader på sig att verkligen fundera över, samt gå tillbaka till många gånger kanske under många år. Faktum kvarstår sedan alltid att gjort är gjort. Det förhållande man hade innan kan aldrig mer finnas. Kanske kan man med tiden få en annan relation, men det är något den otrogne måste vara drivande i att bygga upp.

Vad tänker du om att det är du som ställer frågan om hur man bygger upp förhållandet igen och inte din partner?

TS du hade säkert fått ett mer konstruktivt svar bara genom att googla.Om du är fullt medveten och villig att ta risken igen så finns åtminstone möjligheten.

Däremot är det inte sant att väldigt många klarar av det. Jag hoppas det går bra vad du än i längden beslutar dig för. Vissa förhållanden kanske går att rädda beroende på hur djupt sveket är, men att säga att det är lätt är bara att ljuga.

stegforhalsa.se/hur-man-raddar-relationen-efter-otrohet/

Hej TS, 

mycket tråkigt all skit du utsätts för i tråden trots att du varit tydlig i trådstarten. Jag fattar inte varför människor måste kapa din tråd, måste spy galla, när du varit så tydlig i din trådstart i din tråd.

Tråkigt se att människor gör att eget val att uppträda och bemöta dig och andra på detta sätt.

Jag har erfarenhet av att gå vidare tillsammans efter otrohet.

Det har gått mer än tio år och vi har numera ett fantastiskt förhållande, jag och vi båda är lyckligare, och på alla plan är förhållandet mycket bättre än vad det någonsin var innan allt detta, trots att det var bra även dessförinnan.

Handlingarna som min partner utsatte mig och oss för har jag aldrig förlåtit men jag och vi har ändå lyckats gå vidare som lyckligare människor i livet och i ett lyckligare förhållande.

Efter katastrofen klarade vi ändå på något sätt, trots att det stormade, kommunicera med varandra och konstatera att vi egentligen älskade varandra.

Min partner var mycket ångerfull, var den som var mest drivande, tog de starkaste initiativen, att vi skulle utreda alla möjligheter innan vi fattade livsavgörande beslut.

Man skulle kunna säga att efter att vi passerat förnekelsefasen och alla försök att skylla ifrån sig, alla bortförklaringar, så lade sig min partner platt, var djupt ångerfull och ville försöka göra allt, att villkorslöst göra allt, för att försöka utröna om vi skulle ha möjligheter gå vidare tillsammans.

Min partners villkorslöshet, djupa ärliga ånger, starka drivkraft att återuppbygga allt som gått förlorat gjorde att jag åtminstone var beredd undersöka möjligheterna innan jag skulle fatta det avgörande beslutet.

Vår egen ömsesidiga drivkraft var grunden. 

Dessutom en för oss värdefull del var att vi valde att gå i terapi, såväl som par som enskilt. Kommunens familjeterapi låg närmast till hands och gav kanske något positivt i början. Men senare sökte och hittade vi terapeuter som vi tyckte passade mycket bättre för oss.

Det kostade oss en del pengar men vi var överens om att det i vart fall även ekonomiskt kostade bra mycket mindre än att skilja sig.

För mig var en viktig del att jag fick verktyg att gå vidare utan att jag måste känna mig tvingad att förlåta min partners handlingar.

Det viktigaste för min partner, och för oss, var att den fick möjlighet komma tillrätta med de bakomliggande orsakerna till sitt val att vara otrogen. Orsakerna visade sig vara helt andra än vad min partner från början försökte skylla på och de var helt annorlunda än de orsaker jag trodde att det var.

Därefter började min partner en utveckling mot att se annorlunda på sig själv, på mig, på vårt förhållande och på livet i stort.

När min partner fick komma tillrätta med de bakomliggande orsakerna och fick börja bearbeta sina egna problem så började allt väldigt snart att reda ut sig för oss.

Så småningom gjorde allt detta att det byggdes upp en grund för att återupprätta förtroendet och för att skapa en mycket starkare tillit och ett mycket djupare förtroende än vad jag tidigare hade kunnat känna.

En viktig del för mig själv var att jag kunde komma tillrätta med och börja arbeta bort den svartsjuka och avundsjuka som jag tidigare hade känt.

Båda, var och en för sig, blev mycket bättre människor, så mycket klokare och mera upplysta, kanske framförallt mera upplyst om sig själv som person.

De handlingar som min partner gjorde har jag aldrig förlåtit. Men aldrig att de där handlingarna ska få definiera mig och påverka mitt liv. Handlingarna i sig har ju på inget sätt påverkat mig, jag har liksom inte förlorat en hand eller ens ett finger. Efter att jag kommit tillrätta med känslorna så går ju mitt eget liv vidare helt opåverkat, på precis samma sätt oavsett om dessa handlingar hade blivit utförda eller ej.

Med tiden och i terapi har jag t ex verkligen förstått att jag älskar min partner till 80%. De övriga 20% har jag lärt mig acceptera och i hög grad att strunta i. Det är de där 80% som jag tycker är fantastiska, på dessa fokuserar jag, dessa vill jag för allt i världen aldrig gå miste om. Därför låter jag inte min partners sämsta 20% styra mig, styra mitt liv eller styra vårt förhållande.

Självklart kan jag ibland störa mig ett ögonblick på något i dessa 20% men jag har mina verktyg att ta till och aldrig att jag skulle låta denna lilla del ta överhanden så att de skulle riskera att jag gick miste om de bästa 80%.

Jag är också mycket lycklig för att min partner älskar mig till 80%, trots att jag vet att jag har 20% som kanske inte alls är lika lätt att älska... 

En annan sak är att jag har lärt mig uppskatta min partners olikheter och att åtminstone acceptera de saker som avviker från mig själv. Vi har helt olika kärlekens språk och det är väl en av orsakerna till att vi attraheras av varandra. För om sanningen ska fram så skulle jag aldrig vilja vara tillsammans med någon som är som jag.

Oj, jag skulle kunna skriva minst tio gånger mer, men jag väljer sätt punkt här. Vi kanske får se vad det väcker för reaktioner...

Jag kämpar också. Försöker få min man att inse att vi måste kämpa mer tillsammans än var och en för sig.

För mig handlade det så mycket om att till en början kunna leva vidare. Att vardagen funkade. Sen bröt jag ihop med jämna mellanrum ändå.

Vi har haft och har fortfarande olika syn på receptet på framgång och har lite svårt att hitta en bra balans. Jag är inte riktigt villig att ge upp. (Har snart gått fem år). Även fast jag ännu inte vet om det är värt det. Men det tänker jag att jag aldrig kommer veta.

Hade jag lämnat direkt hade jag förmodligen haft färre saker att ångra men jag hade varit bitter som tusan på varannan vecka. Att han inte bara svek mig utan att han även tog min barn ifrån mig. Och jag har ännu inte kunnat säga att det är bättre att sluta kämpa. Men jag är uppgiven ganska ofta, arg och ledsen men har även stunder av lycka.

Kommunikation och gärna utomstående hjälp tror jag är den bästa lösningen. Och låt samtalen ta tid. Det gör inget om det går år. Det handlar i slutändan om att om ni skiljs åt. Så ska det vara på ett bra sätt. Även fast orsaken är sveket.

Människor som förlåter otrohet och fortsätter leva med avskummet älskar inte sig själva. De tror på riktigt att kräket de är tillsammans med är det bästa de kan hitta. Det är riktigt jävla tragiskt att läsa inlägg som försöker påskina att förhållandet blev bättre efter otroheten. Självförnekelse deluxe säger jag!

Jag håller verkligen med dig och det var en av de allra viktigaste nycklarna även för mig.

I mitt förra inlägg skrev jag att min partner var mycket ångerfull, var den som var mest drivande, tog de starkaste initiativen, att vi skulle utreda alla möjligheter innan vi fattade livsavgörande beslut.Man skulle kunna säga att efter att vi passerat förnekelsefasen och alla försök att skylla ifrån sig, alla bortförklaringar, så lade sig min partner platt, var djupt ångerfull och ville försöka göra allt,

att villkorslöst göra allt,

för att försöka utröna om vi skulle ha möjligheter gå vidare tillsammans.Min partners villkorslöshet, djupa ärliga ånger, starka drivkraft att återuppbygga allt som gått förlorat gjorde att jag åtminstone var beredd undersöka möjligheterna innan jag skulle fatta det avgörande beslutet.

Tja, vilket förhållande som helst kan ju överleva vad som helst om bara den ena lägger sig platt och accepterar vad som helst från den andra med "människor är inte perfekta" som ursäkt. Men jag vet inte om jag skulle kalla det för"äkta kärlek" eller ens ett frisk förhållande.

Möjligen kan viss kärlek vara värt att kämpa för, men borde det inte vara båda två som kämpar och inte bara en? Och om det nu var äkta kärlek, hur kommer det sig att den ena tyckte den var värd att kastas bort för några knull?

Vad är äkta kärlek?

Hur vet man om den är äkta?

Hur vet man om den är ömsesidig?

Räcker det med att bara den ena känner så eller måste det vara ömsesidigt för att det ska vara äkta?

Tja, vilket förhållande som helst kan ju överleva vad som helst om bara den ena lägger sig platt och accepterar vad som helst från den andra med "människor är inte perfekta" som ursäkt. Men jag vet inte om jag skulle kalla det för"äkta kärlek" eller ens ett frisk förhållande.

Möjligen kan viss kärlek vara värt att kämpa för, men borde det inte vara båda två som kämpar och inte bara en? Och om det nu var äkta kärlek, hur kommer det sig att den ena tyckte den var värd att kastas bort för några knull?

Vad är äkta kärlek?

Hur vet man om den är äkta?

Hur vet man om den är ömsesidig?

Räcker det med att bara den ena känner så eller måste det vara ömsesidigt för att det ska vara äkta?

Visst är det så och det är väl oxå vad de flesta både bedragna och terapeuter säger, att för att komma ur en sån kris måste man lägga alla korten på bordet och vara ärlig.

MEN. det förutsätter ju att den som blivit bedragen orkar vänta på att den som varit otrogen kommer ur sin förnekelsefas. För det finns ju inga garantier för  att det någonsin kommer ske. Man kan ju fråga sig om en person som förutom att ha varit otrogen sen dessutom sitter och ljuger en rakt i ansiktet och inte ens kan ta ansvar för det (oavsett anledning) förtjänar en andra chans?

Inte nog med att du ska förlåta hens otrohet, du ska även acceptera att personen ljuger för dig. Och som det inte vore nog, du ska även ha oändligt tålamod och vänta på att personen kanske möjligen kommer ur sin förnekelse och tar ansvar för sitt agerande....Är inte det lite väl ensidigt?

Tja, vilket förhållande som helst kan ju överleva vad som helst om bara den ena lägger sig platt och accepterar vad som helst från den andra med "människor är inte perfekta" som ursäkt. Men jag vet inte om jag skulle kalla det för"äkta kärlek" eller ens ett frisk förhållande.

Möjligen kan viss kärlek vara värt att kämpa för, men borde det inte vara båda två som kämpar och inte bara en? Och om det nu var äkta kärlek, hur kommer det sig att den ena tyckte den var värd att kastas bort för några knull?

Vad är äkta kärlek?

Hur vet man om den är äkta?

Hur vet man om den är ömsesidig?

Räcker det med att bara den ena känner så eller måste det vara ömsesidigt för att det ska vara äkta?