Återuppbygga förhållande efter otrohet

Människor som förlåter otrohet och fortsätter leva med avskummet älskar inte sig själva. De tror på riktigt att kräket de är tillsammans med är det bästa de kan hitta. Det är riktigt jävla tragiskt att läsa inlägg som försöker påskina att förhållandet blev bättre efter otroheten. Självförnekelse deluxe säger jag!

Jag håller verkligen med dig och det var en av de allra viktigaste nycklarna även för mig.

I mitt förra inlägg skrev jag att min partner var mycket ångerfull, var den som var mest drivande, tog de starkaste initiativen, att vi skulle utreda alla möjligheter innan vi fattade livsavgörande beslut.Man skulle kunna säga att efter att vi passerat förnekelsefasen och alla försök att skylla ifrån sig, alla bortförklaringar, så lade sig min partner platt, var djupt ångerfull och ville försöka göra allt,

att villkorslöst göra allt,

för att försöka utröna om vi skulle ha möjligheter gå vidare tillsammans.Min partners villkorslöshet, djupa ärliga ånger, starka drivkraft att återuppbygga allt som gått förlorat gjorde att jag åtminstone var beredd undersöka möjligheterna innan jag skulle fatta det avgörande beslutet.

Tja, vilket förhållande som helst kan ju överleva vad som helst om bara den ena lägger sig platt och accepterar vad som helst från den andra med "människor är inte perfekta" som ursäkt. Men jag vet inte om jag skulle kalla det för"äkta kärlek" eller ens ett frisk förhållande.

Möjligen kan viss kärlek vara värt att kämpa för, men borde det inte vara båda två som kämpar och inte bara en? Och om det nu var äkta kärlek, hur kommer det sig att den ena tyckte den var värd att kastas bort för några knull?

Vad är äkta kärlek?

Hur vet man om den är äkta?

Hur vet man om den är ömsesidig?

Räcker det med att bara den ena känner så eller måste det vara ömsesidigt för att det ska vara äkta?

Tja, vilket förhållande som helst kan ju överleva vad som helst om bara den ena lägger sig platt och accepterar vad som helst från den andra med "människor är inte perfekta" som ursäkt. Men jag vet inte om jag skulle kalla det för"äkta kärlek" eller ens ett frisk förhållande.

Möjligen kan viss kärlek vara värt att kämpa för, men borde det inte vara båda två som kämpar och inte bara en? Och om det nu var äkta kärlek, hur kommer det sig att den ena tyckte den var värd att kastas bort för några knull?

Vad är äkta kärlek?

Hur vet man om den är äkta?

Hur vet man om den är ömsesidig?

Räcker det med att bara den ena känner så eller måste det vara ömsesidigt för att det ska vara äkta?

Visst är det så och det är väl oxå vad de flesta både bedragna och terapeuter säger, att för att komma ur en sån kris måste man lägga alla korten på bordet och vara ärlig.

MEN. det förutsätter ju att den som blivit bedragen orkar vänta på att den som varit otrogen kommer ur sin förnekelsefas. För det finns ju inga garantier för  att det någonsin kommer ske. Man kan ju fråga sig om en person som förutom att ha varit otrogen sen dessutom sitter och ljuger en rakt i ansiktet och inte ens kan ta ansvar för det (oavsett anledning) förtjänar en andra chans?

Inte nog med att du ska förlåta hens otrohet, du ska även acceptera att personen ljuger för dig. Och som det inte vore nog, du ska även ha oändligt tålamod och vänta på att personen kanske möjligen kommer ur sin förnekelse och tar ansvar för sitt agerande....Är inte det lite väl ensidigt?