Den känslan, att leva med en man som helt slutat tända på en. Att aldrig få känna sig fin, sexig eller åtrådd. Att aldrig få en komplimang. Aldrig få bekräftelsen i att han vill ta på mig. Att aldrig få ha sex med den man älskar. Den känslan är så tung. All form av självförtroende är som bortblåst.
Hur hanterar ni andra det som lever med en partner som inte tänder på er längre, man som kvinna?
Min poäng var väl att jag kan relatera till din man. Jag tror säkert att det finns kärlek hos honom men inte på det sättet. Jag älskar fortfarande min exman sjukt mycket men jag tänder inte längre på honom och kan inte ge honom det han vill ha. Jag kan inte göra våld på mig själv och ligga med honom för husfridens skull. Jag hade stor sexlust och ville ligga, men inte med honom. Det fanns inte rätt känslor.
Vi har definitivt kunnat fortsätta leva med varandra men att inte ha sex hade börjat äta upp oss båda två. Han längtade efter mig men jag kunde inte ge honom det. Det var oschysst av mig att stanna kvar, han förtjänar ett sexliv med någon som tänder på honom. Hur ont det än gjorde att lämna honom så kom vi till vägs ände.
Så med det sagt så är ju din man ganska egoistisk och oschysst genom att förvägras dig något du behöver. Det är helt enkelt elakt. Varför tycker han att det är okej att behandla dig så? Och ännu värre är det ju att han inte ens vill göra något åt det heller. Då är han ju medvetet elak.
Om man nu tänker på att man kanske har sex ca. 1 timme/vecka (3 x 20 min)
Det utgör trots allt bara knappt 1% av ens vakna tid.
Om man nu tänker på att man kanske har sex ca. 1 timme/vecka (3 x 20 min)
Det utgör trots allt bara knappt 1% av ens vakna tid.
Detta inlägg gör mig väldigt nyfiken.
Detta påminner om min situation, min sambo älskar mig till grund och botten men attraktionen till mig verkar inte finnas alls på väldigt länge.
Hur ser hans och ditt liv ut idag?
Att älska någon så mycket men inte tända på denne, hur går tankarna hos dig där? (Inget illa menat alltså, vill bara försöka förstå)
Hur ser ditt sexliv och lust ut nu?
Ett par saker ts.
Det låter helt fruktansvärt och orimligt att leva som du väljer att göra.
En teori som inte varit uppe är om han kan vara gay? Eller asexuell?
Mer vanligt än man tror/vet att män (främst, men även kvinnor) kämpar länge för att passa in i en social mall; man gängar sig och skaffar barn fast det inte känts helt rätt. Efter en tid kommer känslor ikapp och man klarar inte längre att hålla teatern igång..
Skammen gör att man sedan låser in sina känslor, förtränger. Kanske vågar man inte komma ut, kanske är man rädd för vad som kommer hända, kanske skäms man inför föräldrar etc.
Oavsett vilket;
Om du tänker dig in i läget att ditt barn hamnar i en sån relation som du är i.. hen sitter fast och mår lika dåligt som du nu gör - vad önskar du att ditt barn gör?
För mig vore det enkelt:
Inget är så viktigt att det är värt att leva ett kärlekslöst liv, stympad och inlåst känslomässigt.
Man gör sina barn en enorm otjänst att tvinga dem leva med (minst) en olycklig förälder.
De mår och utvecklas bäst av lyckliga föräldrar oavsett om de är skilda eller ej.
Då lär de sig att ta ansvar för sin egen lycka, att ta för sig av livet.
Ledsen att säga det men i din situation lär sig barnen att acceptera ett ofullständigt liv och en tillvaro som offer.
Sluta fokusera på mannen, han är inte din ?man? längre, han är någon som bor under samma tak, en inneboende som råkar vara far till ditt/dina barn. Vill du leva ett lyckligt luv så måste du ta ansvar för dig själv och agera.
Vill inte vara "sån" men kan han ha träffat någon annan?
Jag förstår att du mår hemskt dåligt i detta förhållande ts. Man ska inte behöva må så som du gör, aldrig.
Kram på dig.
Men Ts, kan du se dig själv sitta i det här fortfarande om 5 år? 10-15 år? Med motiveringen att du älskar honom bara, o att bara få träffa barnen varannan vecka. Fast iofs, om 10-15 år kanske barnen är utflugna o vad har ni kvar då? Jo endast känslan att du du älskar honom men ingenting i "praktiken" så att säga. För det verkar ju inte finnas nåt sätt att gå vidare med honom om jag förstått det hela rätt. Han vill ju varken parterapi eller nåt annat (är ju som en mussla).
Vill inte vara "sån" men kan han ha träffat någon annan?
Jag förstår att du mår hemskt dåligt i detta förhållande ts. Man ska inte behöva må så som du gör, aldrig.
Kram på dig.