Den känslan, att leva med en man som helt slutat tända på en. Att aldrig få känna sig fin, sexig eller åtrådd. Att aldrig få en komplimang. Aldrig få bekräftelsen i att han vill ta på mig. Att aldrig få ha sex med den man älskar. Den känslan är så tung. All form av självförtroende är som bortblåst.
Hur hanterar ni andra det som lever med en partner som inte tänder på er längre, man som kvinna?
Har du vart 7 år helt utan sex??
Saknaden av uppskattning och uppmärksamhet är enorm.. är ju som sagt uppe i 5 år..
Att finna uppmärksamhet åt annat håll har vart en tanke många gånger.. hitta någon som känner likadana i samma sits
Känner som du.. vill inte separera pga samma orsaker och speciellt för barnen..
Jag blir lite ledsen och en smula provocerad över att så många föräldrar idiotförklarar sina barn och skyller ifrån sina bristande ageranden och ansvar på just barnen.. För barnens skull finns det inget som heter. Punkt.
För barnens skull borde man väl snarare explodera av ilska och sätta ner foten och kräva att något händer, bli förbannad på det mähä man lever med, ställa krav, agera på något sätt om det så bara är att en själv går till en kurator. Eller förtjänar inte barnen det?
Vad i situationen blir bättre av att två föräldrar leker struts, ignorerar varandra, låtsas som att det regnar och inte gör någonting alls? Vad förmedlar man till sina barn då?
Barnen vill se sina föräldrar älska varandra, de vill se pussar, kramar och mysiga stunder i soffan, de vill veta att mamma och pappa tycker om varandra. De vill se att konflikter kan lösas, att det går att vara förtroliga och gemensamt lösa problem.
Barn är aldrig hjälpt av två bästa kompisar som trots allt helt undviker varandra och det bedrägliga lugnet är stressande när de ser att något inte stämmer och känner på sig att något är fel när mamma och pappa beter sig som närhet är en dödlig sjukdom.
Nej, som jag skrev så var det 2 månader sen ungefär. Men det är 7 år sen vi hade ett bra regelbundet sexliv.Jag har aldrig påstått att det är för barnens skull. Dom hade säkert klarat sig utmärkt utan mig varannan vecka. Men jag vill inte missa halva deras uppväxt. Och jag vill leva med mannen jag älskar.
Självklart kan gräset vara grönare på andra sidan! Varför skulle det INTE vara det? Har du så dålig självkänsla att du tror att det här är det enda som du kan få?
Jag var den som tappade känslor för min man. Efter 15 års äktenskap tog kärleken slut. Många småsaker staplades på hög och löstes inte och jag tappade kärlek och respekt.
Han är fortfarande min bästa vän och världens bästa pappa men som äkta man och sexpartner gick det inte. När man börjar irritera sig på småsaker och inte får gehör och inte kan finna någon lösning så går det givetvis ut över sexlivet. Inte har jag lust att ha sex med någon som tjurar och inte vill lösa olika problem. Jag kan inte känna attraktion till någon som bara ignorerar det som måste tas itu med och hellre dricker en öl med polarna.
Hur sexig min man än är och hur het han är i sängen så hjälper inte det när min kropp inte svarar och jag inte klarar av att han tar på mig. Han kan inte ligga med mig och tro att allt är löst sen. Det funkar liksom inte så.
Jag höll på att gå fullständigt sönder av det här. Jag älskade honom men ville inte ha honom. Och han ville inte lösa våra problem annat än med sex och jag fick avsmak.
Jag lämnade honom. Och jag mår mycket bättre nu. Jag träffar andra nu och inser hur det kan funka när allting funkar.
Men hur kan man förnedra sig så att ta detta? :( Varför lever man ihop i ett sånt förhållande!? Visst att det kan gå upp och ned med attraktion och känslor men viljan från båda håll är en förutsättning. Man måste ju kunna prata och kommuniciera!
Om den ena inte ens vill göra det och bara skapar större och större distans,- då finns det bara en väg att gå. Kan garantera att barnen mår bättre av det också, att känna att mamma och pappa är två lyckliga föräldrar. Bara man går isär på ett "vuxet" sätt och kan hålla god ton och ha ett bra samarbete så är jag övertygad om att barnen mår bättre av det än att leva en vardag med två människor som drar ner varandra.
Jag insåg inte själv hur olycklig jag var, det gick även ut över barnen. Var som att vakna ur en bubbla och jag började bli mig själv igen, hade tappat mig själv helt utan att märka det. Jag hade inte skrattat på flera år. Kom på mig själv att jag började spontant skratta och skämta osv och fick tillbaka min "gnista" även om separationen var tuff.
Men om du är den som tappat känslor är det väl inte så konstigt om gräset är grönare på andra sidan för dig? Du var ju då inte med den du älskade längre.
Sen menar jag inte heller att sex skulle lösa allt. Men de få saker han väl nämnt som han vill att vi förändrat har vi också förändrat. Jag är på inget sätt perfekt men försöker i alla fall att göra det jag kan för att minska dom där irritationsmomenten i vardagen.Jag är ganska tveksam till att jag skulle vara en lycklig mamma bara för att jag inte är med mannen jag älskar och bara träffar barnen varannan vecka.
Det kan vara som O skriver för vissa människor.
Varför lämna ett perfekt förhållande där man fortfarande älskar sin partner, men sexliv och närhet fattas?
Visst, det är jävligt jobbigt att leva utan detta, men det som är bra överväger det dåliga.
Nu är jag iofs 50+ och har upplevt en del negativt i livet, så jag kanske har en viss rädsla för det okända som kan hända om jag separerar.
Ett par saker ts.
Det låter helt fruktansvärt och orimligt att leva som du väljer att göra.
En teori som inte varit uppe är om han kan vara gay? Eller asexuell?
Mer vanligt än man tror/vet att män (främst, men även kvinnor) kämpar länge för att passa in i en social mall; man gängar sig och skaffar barn fast det inte känts helt rätt. Efter en tid kommer känslor ikapp och man klarar inte längre att hålla teatern igång..
Skammen gör att man sedan låser in sina känslor, förtränger. Kanske vågar man inte komma ut, kanske är man rädd för vad som kommer hända, kanske skäms man inför föräldrar etc.
Oavsett vilket;
Om du tänker dig in i läget att ditt barn hamnar i en sån relation som du är i.. hen sitter fast och mår lika dåligt som du nu gör - vad önskar du att ditt barn gör?
För mig vore det enkelt:
Inget är så viktigt att det är värt att leva ett kärlekslöst liv, stympad och inlåst känslomässigt.
Man gör sina barn en enorm otjänst att tvinga dem leva med (minst) en olycklig förälder.
De mår och utvecklas bäst av lyckliga föräldrar oavsett om de är skilda eller ej.
Då lär de sig att ta ansvar för sin egen lycka, att ta för sig av livet.
Ledsen att säga det men i din situation lär sig barnen att acceptera ett ofullständigt liv och en tillvaro som offer.
Sluta fokusera på mannen, han är inte din ?man? längre, han är någon som bor under samma tak, en inneboende som råkar vara far till ditt/dina barn. Vill du leva ett lyckligt luv så måste du ta ansvar för dig själv och agera.
Vill inte vara "sån" men kan han ha träffat någon annan?
Jag förstår att du mår hemskt dåligt i detta förhållande ts. Man ska inte behöva må så som du gör, aldrig.
Kram på dig.
Men Ts, kan du se dig själv sitta i det här fortfarande om 5 år? 10-15 år? Med motiveringen att du älskar honom bara, o att bara få träffa barnen varannan vecka. Fast iofs, om 10-15 år kanske barnen är utflugna o vad har ni kvar då? Jo endast känslan att du du älskar honom men ingenting i "praktiken" så att säga. För det verkar ju inte finnas nåt sätt att gå vidare med honom om jag förstått det hela rätt. Han vill ju varken parterapi eller nåt annat (är ju som en mussla).
Jag föll för en man en gång som var passionerad och fantastisk. Det var väldigt stark och djup kärlek.
Men när vi lärde känna varann uppdagades mkt saker. En svår barndom hade han haft med känslokall mamma och ibland rent av våldsam, helt oförutsägbar pappa. Jag är rätt säker på att man skulle beteckna det hela som att han hade en otrygg anknytning. Detta skapade problem i hans relationer. Mönstret var detta:
I Hans första äktenskap tappade han all lust och attraktion till sin fru efter ett par år, men låg med andra under de ca nio år som äktenskapet fortsatte. Han o frun kanske hade sex tre ggr på hela 90-talet.
I det andra äktenskapet, samma sak efter 3-4 år. Han och fru nr 2 hade sex 2-4 ggr per år.
Allt skulle ju bli så annorlunda mellan honom o mig. Men när han började dra sig undan känslomässigt så gjorde jag slut.
Kanske det är nåt liknande med TS man?