Den känslan, att leva med en man som helt slutat tända på en. Att aldrig få känna sig fin, sexig eller åtrådd. Att aldrig få en komplimang. Aldrig få bekräftelsen i att han vill ta på mig. Att aldrig få ha sex med den man älskar. Den känslan är så tung. All form av självförtroende är som bortblåst.
Hur hanterar ni andra det som lever med en partner som inte tänder på er längre, man som kvinna?
Har du försökt prata med honom om det här och säga att du saknar närhet?
Vissa saker anpassar kroppen och hjärnan sig, men behovet ev närhet, bekräftelse och sex kommer nog alltid sitta i en. Är man skapt för behöva dessa så kommer det alltid vara så..
En kram? Hmm jag kan väll gissa på kanske senast 1 månad sedan när jag försökte vara kärleksfull, fick väll kramen svarad men kändes ändå inte som det gav nått efter..
Sex? Vi hade det för ganska exakt 2 månad sedan, efter jag försökte med allt för få henne sugen, väldigt lugnt så inte pang på men det kändes så konstigt så jag hann nästan bli osugen bara av hennes icke bekräftelse..
Notera då att jag gjorde allt, alla beröringar osv, hon rörde mig inte.. när det väl blev sex så var det "skeden" och hon behövde fortfarande inte röra vid mig..
Innan den gånger så var det ca 3 månader.. snittar max 5 gånger per år av vad jag hade viljat iaf 150 - 200..
Visst jag är man, men vi män behöver med beröring..
Styrke kramar till oss.. hur länge sedan vad det för dig?
Finns möjligheten han har nån fantasi han skäms över?
Har du bett honom kolla sitt testosteron värde? (Werlabs gör sånt)
Och slutligen....
Har du provat ta upp separation? Om inte, kanske dags att lägga upp den möjligheten på bordet och se hur det tas emot.
En kram var nån gång i somras. En kram som han snabbt krånglade sig ur. Innan dess vet jag inte när det var. Väldigt längesen i alla fall. Sex var som för dig 2 månader sen ungefär. Men det är ett så oengagerat sex att det lika gärna kan kvitta. Han blundar sig oftast igenom det. Kan inte titta på mig alls. Det känns ju lite i hjärtat.
Visst är det knäckande att verkligen försöka engagera sig för sin partner och inte få nått tillbaka?
Att ens partner inte vill ta eller titta på en?
Sex är jätte viktigt för mig... För mig är det otroligt tändande med en engagerad kvinna som verkligen kan bjuda på sig. Skiter i hur kroppen ser ut, en sexig personlighet är 100 gånger mer upphetsande..
Att ha känt sig såhär ouppskattad och oattraktiv i ca 5 år är inte kul alls...
Jag separerade för cirka 7 år sedan. Jo. Gräset kan vara otroligt mycket grönare på andra sidan. Jag själv och många andra har fått en nystart i livet av att träffa en ny partner som delar intressen och attraktion på ett sätt som är helt fantastiskt. Jag har våra barn varannan vecka och på dessa veckor är jag 100 % närvarande. Barnen vill ha lyckliga föräldrar. Vill ni lära barnen att de bör "stå ut" i kärlekslösa relationer? Släpp konservativa värderingar och njut av ert enda liv.
Ja, det är verkligen knäckande. 7 år hittills för mig.
Och jag tänker att om inte ens min partner kan titta på mig utan att helt tappa både sexlust och stånd så säger det en hel del. Som någon skrev, gräset är troligen inte grönare på andra sidan och jag vill inte separera från en man jag älskar och missa halva mina barns liv för att sen kanske leva ensam resten av livet.
Jag blir lite ledsen och en smula provocerad över att så många föräldrar idiotförklarar sina barn och skyller ifrån sina bristande ageranden och ansvar på just barnen.. För barnens skull finns det inget som heter. Punkt.
För barnens skull borde man väl snarare explodera av ilska och sätta ner foten och kräva att något händer, bli förbannad på det mähä man lever med, ställa krav, agera på något sätt om det så bara är att en själv går till en kurator. Eller förtjänar inte barnen det?
Vad i situationen blir bättre av att två föräldrar leker struts, ignorerar varandra, låtsas som att det regnar och inte gör någonting alls? Vad förmedlar man till sina barn då?
Barnen vill se sina föräldrar älska varandra, de vill se pussar, kramar och mysiga stunder i soffan, de vill veta att mamma och pappa tycker om varandra. De vill se att konflikter kan lösas, att det går att vara förtroliga och gemensamt lösa problem.
Barn är aldrig hjälpt av två bästa kompisar som trots allt helt undviker varandra och det bedrägliga lugnet är stressande när de ser att något inte stämmer och känner på sig att något är fel när mamma och pappa beter sig som närhet är en dödlig sjukdom.
En kram var nån gång i somras. En kram som han snabbt krånglade sig ur. Innan dess vet jag inte när det var. Väldigt längesen i alla fall. Sex var som för dig 2 månader sen ungefär. Men det är ett så oengagerat sex att det lika gärna kan kvitta. Han blundar sig oftast igenom det. Kan inte titta på mig alls. Det känns ju lite i hjärtat.
Självklart kan gräset vara grönare på andra sidan! Varför skulle det INTE vara det? Har du så dålig självkänsla att du tror att det här är det enda som du kan få?
Jag var den som tappade känslor för min man. Efter 15 års äktenskap tog kärleken slut. Många småsaker staplades på hög och löstes inte och jag tappade kärlek och respekt.
Han är fortfarande min bästa vän och världens bästa pappa men som äkta man och sexpartner gick det inte. När man börjar irritera sig på småsaker och inte får gehör och inte kan finna någon lösning så går det givetvis ut över sexlivet. Inte har jag lust att ha sex med någon som tjurar och inte vill lösa olika problem. Jag kan inte känna attraktion till någon som bara ignorerar det som måste tas itu med och hellre dricker en öl med polarna.
Hur sexig min man än är och hur het han är i sängen så hjälper inte det när min kropp inte svarar och jag inte klarar av att han tar på mig. Han kan inte ligga med mig och tro att allt är löst sen. Det funkar liksom inte så.
Jag höll på att gå fullständigt sönder av det här. Jag älskade honom men ville inte ha honom. Och han ville inte lösa våra problem annat än med sex och jag fick avsmak.
Jag lämnade honom. Och jag mår mycket bättre nu. Jag träffar andra nu och inser hur det kan funka när allting funkar.