Kroppslig förändring är svårt att undvika efter barnen men ingen viktuppgång nej.
Vi lever ihop för att jag älskar honom och är inte beredd att offra barnen och bara få träffa dom varannan vecka.
Jag blir lite ledsen och en smula provocerad över att så många föräldrar idiotförklarar sina barn och skyller ifrån sina bristande ageranden och ansvar på just barnen.. För barnens skull finns det inget som heter. Punkt.
För barnens skull borde man väl snarare explodera av ilska och sätta ner foten och kräva att något händer, bli förbannad på det mähä man lever med, ställa krav, agera på något sätt om det så bara är att en själv går till en kurator. Eller förtjänar inte barnen det?
Vad i situationen blir bättre av att två föräldrar leker struts, ignorerar varandra, låtsas som att det regnar och inte gör någonting alls? Vad förmedlar man till sina barn då?
Barnen vill se sina föräldrar älska varandra, de vill se pussar, kramar och mysiga stunder i soffan, de vill veta att mamma och pappa tycker om varandra. De vill se att konflikter kan lösas, att det går att vara förtroliga och gemensamt lösa problem.
Barn är aldrig hjälpt av två bästa kompisar som trots allt helt undviker varandra och det bedrägliga lugnet är stressande när de ser att något inte stämmer och känner på sig att något är fel när mamma och pappa beter sig som närhet är en dödlig sjukdom.
Nej, som jag skrev så var det 2 månader sen ungefär. Men det är 7 år sen vi hade ett bra regelbundet sexliv.Jag har aldrig påstått att det är för barnens skull. Dom hade säkert klarat sig utmärkt utan mig varannan vecka. Men jag vill inte missa halva deras uppväxt. Och jag vill leva med mannen jag älskar.
Jag önskar ju att leva med honom livet ut. Jag har väldigt svårt att se mig själv utan honom.