Jag ångrar att jag blev förälder, trivs inte som mamma

Man eller kvinna? 

Kv[quote=79616038][quote-nick]Andiie87 skrev 2019-05-09 21:23:47 följande:[/quote-nick]Man eller kvinna?Kvinna.

Jag hade nog velat ha två barn från början, men det blev bara ett för maken ville bara ha ett. Men nu när jag bara har ett så ser jag ju klara fördelar med det. Jag hör många klaga på syskonbråk och tjafs hemma och svårt att få barnvakt osv. Det är ju hur enkelt som helst med ett barn förutom att man måste spela spel och göra saker med barnet som ett syskon annars kunde ha gjort...

Men vi har kul ihop i alla fall, sonen och jag. Och till skillnad från sin bästis som är ett av 4 barn, så pratar min son redan om sina framtida barn. Han ser att föräldraskapet kan vara kul och givande, medan kompisen ser hur jobbigt det kan vara. 

Nu är det ju tydligen även bra för miljön att ha få barn... haha! 

Du borde nog överväga att adoptera bort ditt barn till en kärleksfull familj, så du kan se Netflix och duscha ifred. Lider med....ditt barn!! Mvh 5-barnsmamma.

Bebis- och småbarnstiden är jobbig, men den varar inte för alltid. Mitt första barn har varit otroligt krävande. Sovit lite, krävt ständig uppmärksamhet, inte kunnat sitta själv på golvet även om jag varit i samma rum osv. Det var först vid ettårsåldern som jag upplevde att det började bli kul att vara förälder, men då hade jag panik pga att jag blivit oplanerat gravid med andra barnet. Var helt säker på att abort var det enda jag kunde göra för jag skulle inte fixa ett barn till, så tätt. Nu är första barnet 1,5 år gammal och andra en månad gammal. Har aldrig varit så sliten som jag är nu! Sover max 5 timmar per dygn, måste vara igång med storasyskonet jämt för annars blir det gråtfest hela eftermiddagen. Småsyskonet sover bra på dagen åtminstone så jag behöver inte dela på mig, men storasyskonet sover inte längre något på dagen och jag har jättesvårt att komma på vettiga aktiviteter till storasyskonet. Jag har ingen egentid alls och har inte haft sedan första föddes. Arbetet har jag varit borta ifrån i snart två år och kommer vara det i ytterligare ett år. Huset ser ut som en soptipp till och från och jag är sjukt avis på de familjer som lyckas få sina barn att sova från 20-08.

Det jag menar är att det är helt okej att tycka att det är sjukt jobbigt att ha barn. Har man mer krävande barn så tvingas man ju ge upp väldigt mycket av sitt liv för en tid. Som tur är är det inte för alltid, men det känns ju ibland som att man aldrig kommer att få ha ett eget liv. Dessutom ska ju den barnfria tiden också delas med ens partner och det är ju inte alltid som det finns förståelse hos denne, att man behöver få vara själv en kväll då och då.

Det som hjälpt mig mycket är rutiner och planering.

Inget konstigt. De flesta människor blir mindre lyckliganär de skaffat barn. När barnen flyttar hemifrån blir man visst lyckligare än de barnlösa ändå, så man får se det som ett arbete med djup mening som ger tillfredsställelse senare.

Ska säga att det kan bli bättre allt eftersom med! Jag vantrivdes under småbarnsåren. Blev sjuk, fick kämpa ensam med massa saker inkl föräldraskapet så var helt slut. Nu när mitt barn är 8 så älskar jag att vara mamma. Trivs jättebra med att umgås med mitt barn, får väldigt mycket tillbaka i o m större mognad.

Haha ja precis! Tack för svaret - man får ju vara beredd att umgås mer med barnet hemma men jag gillar att leka, läsa och greja så det är inget problem. Är inte så sugen på att börja om med ett litet barn (skulle bli minst 4-5 år mellan barnen om man börjar försöka nu) precis när första börjar bli en mer självständig egen person och det enligt mig är roligare än någonsin. Men det verkar ovanligt att aktivt vilja stanna vid ett barn och vara nöjd. Om man tyckte det var tufft under de första 3-4 åren håller jag verkligen med dig ditt råd till TS att man fokusera på det positiva med ett barn, inte fler.

Bra svar! Just stigmatiseringen kring detta att inte trivas i rollen som mamma eller pappa gör att människor håller tyst. 

du kan få mitt barn för 1 miljon.

Menar du att växelvis boende var planerat? Vad tycker barnen om det?

Är 17 år och min son är 2 månader, har alltid älskat barn och alltid velat ha barn men de va inte planerat att skaffa barn tidigt vilket kom som en chock! Velade fram och tillbaka om jag skulle göra bort eller behålla men sen så bestämde jag mig för att behålla det.

Hade flera ups ans downs under graviditeten då jag va orolig över hur det kommer bli osv men va ändå glad för att bli mamma! Visste redan att jag va redo för att bli mamma.

Många berättade att man inte kommer få den sömn man brukar få, att amning kan vara jobbigt osv! Att de fanns nackdelar med att ha barn, men sen så kom min lille och det kändes såå naturligt verkligen, kändes som att jag har varit mamma tidigare! Jag älskar att vara mamma, det bästa beslutet jag någonsin tagit! Jah tycker knappt att det är jobbigt, det kan finnas nån nackdel men kommer bara på fördelar???? trotts att jag har en krävande bebis och inte får så mycket sömn så tycker jag knappt att det är jobbigt! Jag älskar verkligen att vara mamma:)

Hej,

Jag arbetar på Sveriges Radio och är intresserad av att prata med personer som ångrar att de skaffat barn. Jag förstår att det är något som kan vara svårt att prata om, och att det finns olika anledningar till att man ångrar sig. Om någon här inne känner igen sig så får man gärna skriva till mig på julia.rigaud@sr.se
Man får självklart vara anonym när man pratar med mig.

Även personer som vuxit upp med föräldrar som ångrat sig får gärna höra av sig till mig. 

MVH Julia

Nu har åren gått och barnet går i skolan.

Hur går det nu?

Det spelar ingen roll i dagsläget.Och nej det var inte planerat och alla är inte lyckliga ihop tills barnet är 18 år.Det är fakta och alla borde lärä sig veta det.

Jag har inte läst igenom alla svar i tråden, så kanske har någon svarat som jag: men jag tror att både du och barnet hade haft hjälp av en avlastningsfamilj. Prata med kommunen så hjälper de till med att ditt barn får vara en dag i veckan, eller en natt eller ett dygn eller flera hos en annan familj, så att du kan andas ut lite.

Man är ju nyfiken på vad TS känner i dag.

Jag ifrågasätter inte att det finns människor som i efterhand kommit på att föräldraskap inte var deras grej och att de känner det som att de ångrar att de skaffade barn.

Men i princip alla trådar om detta har TS en bebis eller kanske en ettåring, och man undrar hur ofta det rör sig om frustration eller baby blues under småbarnsåren.

Vore intressant att höra om denna ånger från någon med äldre barn.

Men TS skrev ju i ett inlägg att barnet när detta skrevs är typ 3-4 år. Så tror inte det är någon kvarhängande babyblues utan detta är just ett sådan ånger som du tycker verkar intressant att läsa om. 

Ja, det är intressant att läsa om. Jag missade att barnet var "närmare fem än nyfödd", men under fem år är ju fortfarande ett väldigt ungt barn. Man undrar hur många som känner denna ånger och att de tog fel beslut även efter att barnen är tonåringar eller vuxna. Jag hoppas i vilket fall som helst att TS har det lättare i dag och har fått hjälp att hantera dessa känslor.

Hur har det gått TS? Har det lättat nu när du barn blivit några år äldre?