Matildalinea

Äldre 23 Apr 17:39

65 svar

Rädsla att föda stort barn

Vill bara skriva av mig lite.. ber redan nu om ursäkt för den långa texten och hoppas att det är någon som kanske orkar läsa..

Som rubriken visar har jag rädsla för att mitt barn i magen skall vara större. Och jag vet att större inte alltid betyder svårare förlossning eller komplikationer, detta är bara något som jag är rädd för och har varit väldigt öppen med närjag har samtalat med min bm.. jag har alltid känt att hon förstår hur jag har känt mig. Jag är idag i v 36+5 och frågade idag min bm hur det fungerade med hinnsvepning, om detta är något man kan få testa om någon vecka för att se om det sätter igång, alltså när jag har kommit in i v 37+. Då säger hon till mig att det är absolut inget man gör förrän man gått 40 hela veckor om äns då. Och sen säger hon att man ska helst gå hela 40 veckor oavsett, då frågar jag hur det kommer sig eftersom bebis ör klar i v 37+0 och då borde det vara okej att testa, fungerar det inte så är inte bebis redo att komma ut. Har inte bett om igpngsättning med dropp eller snitt.. men hon menar att bebis ör klar i v 38+0? Och säger att jag måste ha missuppfattat den bm jag pratade med i helgen nör jag va inne på akut mottagning för gravida/precis förlösta, den bm sa nämligen att det gör absolut inget att bebis kommer nu då jag ända går in i v 38 nu på torsdag (37+0) klart det är bäst att stanna inne tills torsdag men annars inga problem alls. Och min bm idag utrycker istället att det absolut inte ska komma någon bebis nu för det är för tidigt och jag ?ser önda ut? som jag har ett bäcken som klarar av ett större barn..

anledningen till att jag ör rädd och tror det kan bli ett större barn är för det första är pappan till barnet väldigt stor, föddes 2 veckor tidigt och vägde 5 kg.. vi har diabetes i släkten på min sida, jag gjorde göukosbelastning som visade på gränsen (hon glömde av mig i 20 min så kan likagärna visat att jag har grav diabetes..) vi gjorde tul på akuten i slutet av feb och då visade det på 17% större än normalt för den dagen samt att min mage nu har rusat iväg och ligger över kurvan..

Är jag ensam om denna rädsla, hur har ni gjort och hur har eran bm hanterat detta, har ni fått hjälp eller är det bara för mig att försöka jobba med denna rädslan och hoppas på att barnet inte blir stort och att jag kanske inte gör över tiden ändå ..? Könner mig så nedstämd efter detta besöket :(

Dalia94

Äldre 23 Apr 17:50

#1

Går runt med samma rädsla, jag vägde 4440 gram när jag föddes på BF dagen och kvinnor i min släkt föder ganska stora barn.

Jag själv födde min första dotter på bf+6 med en vikt på 3716 gram och 51cm vilket ju är helt normalt men dom säger att barn nummer 2 brukar bli större så jag är livrädd att få klämma ut en tjock och lång denna gång.. tänker på det hela tiden och är bara i vecka 14

Matildalinea

Äldre 23 Apr 18:05

#2

Dalia94 skrev 2019-04-23 17:50:06 följande:

Går runt med samma rädsla, jag vägde 4440 gram när jag föddes på BF dagen och kvinnor i min släkt föder ganska stora barn.

Jag själv födde min första dotter på bf+6 med en vikt på 3716 gram och 51cm vilket ju är helt normalt men dom säger att barn nummer 2 brukar bli större så jag är livrädd att få klämma ut en tjock och lång denna gång.. tänker på det hela tiden och är bara i vecka 14

Skönt att man inte är ensam.. hade du samma rädsla under första graviditeten ? Hur gjorde du i så fall för att hantera den och hjälpte din bm till med något ?

Dalia94

Äldre 23 Apr 18:36

#3

Matildalinea skrev 2019-04-23 18:05:09 följande:

Skönt att man inte är ensam.. hade du samma rädsla under första graviditeten ? Hur gjorde du i så fall för att hantera den och hjälpte din bm till med något ?

Ja jag hade samma rädsla med första barnet, min barnmorska lyssnade på vad jag sa och under ett besök när vi skulle känna om huvudet låg nedåt så passade hon på att klämma lite på magen för att känna bebisen och sa att det kändes som ett helt normalstort barn vilket lugnade mig en hel del.

Men kan säga att dom dagarna jag gick över tiden var rent ut sagt panik då jag fick för mig att hon la på sig jätte mycket i vikt där inne

stjärnasomärdin

Äldre 23 Apr 18:54

#4

Jag går med densamma rädsla. Har pratat mycket med såväl partner och barnmorska som vänner och mamma. Försökt samla på mig information som inte talar för att barnet är stort eller som hjälper mig att hantera om det ändå är så (ex att det inte behöver finnas samband mellan SF och vikt, info om att ett större barn hjälper till mer och underlättar arbetet ut, bett bm uppskatta storlek genom att känna, skrivit in rädslan i förlossningsbrevet). Jag fick mitt första barn 15 dagar tidigt, en flicka större än medel. Därifrån kommer min oro. Jag väntar nu andra barnet, en pojke, och har gått fyra dagar över tiden.

Kan du få komma på typ aurorasamtal om du inte redan varit på sådant? Kan du få göra nytt tillväxtultraljud. Att de inte utför handlingar som kan sätta igång en förlossning tycker jag inte är något konstigt. Skulle man däremot göra ett TUL och bedöma en risk för dig och/eller barnet tänker jag att det är en annan femma och då skulle de tänka annorlunda.

sverre88

Äldre 23 Apr 19:00

#5

Det är fascinerande att ni är rädda för att föda jättebebisar, men ändå envisas ni med att skaffa barn med snubbar som är 2 meter långa:)

Johanna1986

Äldre 23 Apr 19:18

#6

Har du inte blivit kallad till ännu ett tul? Jag hade börjat där. Krävt ett tul till å sett vad de visar. E du första gångs föderska?

Min tre va plus 28% i v.34. Fick smått panik, de sa då att vi skulle göra ett nytt tul längre fram då hon låg över 15%. V.28+4 va hon plus 15% så blev skickad till special för då blev de oroliga att hon har sjunkit så mycket. Fick hinnsvepning från v38+4 å va då öppen 4 cm redan (inget ovanligt för en omföderska)

Lillan tittade ut dagen innan bf så de hade ingen effekt. Han få 3 stycken. Hade hon ibte konmit innan bf hade jag fått en igångsättning på bf va planen.

Hoppas de löser sig för dig!

Dalia94

Äldre 23 Apr 19:39

#7

sverre88 skrev 2019-04-23 19:00:27 följande:

Det är fascinerande att ni är rädda för att föda jättebebisar, men ändå envisas ni med att skaffa barn med snubbar som är 2 meter långa:)

Min dotters pappa var 168cm lång men stor vid födseln så ta din dumma kommentar härifrån

Körsbärsdalen

Äldre 23 Apr 19:50

#8

Vad mer konkret är du rädd för när det gäller att föda ett stort barn? Det är lättare att bearbeta en rädsla om man vet mer exakt VAD man är rädd för tänker jag

Min förstfödda vägde 4,7 kg och hade stort huvud. Det var ingen rolig förlossning, men det hade inget med hans storlek att göra (jag fick tvillingvärkar och det tog över ett dygn innan det var dags att krysta). Han var väldigt smidig att krysta ut, tog inte många minuter. Större barn har ofta mycket egen kraft och hjälper själva till mer under själva utdrivningen. Jag sprack heller ingenting. Ham var 37 % större än normalt för tiden.

Andra barnet följdes med tillväxtultraljud, hon föddes i 37+0 på 3,5 kg. Tror det klassades som ca 33 % större än normalt för tiden. Utdrivningen med henne var betydligt smärtsammare och tog längre tid än när jag födde hennes bror.

Losan

Äldre 23 Apr 20:13

#9

sverre88 skrev 2019-04-23 19:00:27 följande:

Det är fascinerande att ni är rädda för att föda jättebebisar, men ändå envisas ni med att skaffa barn med snubbar som är 2 meter långa:)

Pappan är 173cm, jag 165cm och dottern var 52cm och vägde 4500g.
Han vägde 3700g, jag 3900g när vi föddes.

Matildalinea skrev 2019-04-23 17:39:36 följande:

Vill bara skriva av mig lite.. ber redan nu om ursäkt för den långa texten och hoppas att det är någon som kanske orkar läsa..

Som rubriken visar har jag rädsla för att mitt barn i magen skall vara större. Och jag vet att större inte alltid betyder svårare förlossning eller komplikationer, detta är bara något som jag är rädd för och har varit väldigt öppen med närjag har samtalat med min bm.. jag har alltid känt att hon förstår hur jag har känt mig. Jag är idag i v 36+5 och frågade idag min bm hur det fungerade med hinnsvepning, om detta är något man kan få testa om någon vecka för att se om det sätter igång, alltså när jag har kommit in i v 37+. Då säger hon till mig att det är absolut inget man gör förrän man gått 40 hela veckor om äns då. Och sen säger hon att man ska helst gå hela 40 veckor oavsett, då frågar jag hur det kommer sig eftersom bebis ör klar i v 37+0 och då borde det vara okej att testa, fungerar det inte så är inte bebis redo att komma ut. Har inte bett om igpngsättning med dropp eller snitt.. men hon menar att bebis ör klar i v 38+0? Och säger att jag måste ha missuppfattat den bm jag pratade med i helgen nör jag va inne på akut mottagning för gravida/precis förlösta, den bm sa nämligen att det gör absolut inget att bebis kommer nu då jag ända går in i v 38 nu på torsdag (37+0) klart det är bäst att stanna inne tills torsdag men annars inga problem alls. Och min bm idag utrycker istället att det absolut inte ska komma någon bebis nu för det är för tidigt och jag ?ser önda ut? som jag har ett bäcken som klarar av ett större barn..

anledningen till att jag ör rädd och tror det kan bli ett större barn är för det första är pappan till barnet väldigt stor, föddes 2 veckor tidigt och vägde 5 kg.. vi har diabetes i släkten på min sida, jag gjorde göukosbelastning som visade på gränsen (hon glömde av mig i 20 min så kan likagärna visat att jag har grav diabetes..) vi gjorde tul på akuten i slutet av feb och då visade det på 17% större än normalt för den dagen samt att min mage nu har rusat iväg och ligger över kurvan..

Är jag ensam om denna rädsla, hur har ni gjort och hur har eran bm hanterat detta, har ni fått hjälp eller är det bara för mig att försöka jobba med denna rädslan och hoppas på att barnet inte blir stort och att jag kanske inte gör över tiden ändå ..? Könner mig så nedstämd efter detta besöket :(

Jag ska göra TUL i vecka 39. På förlossningen sa de att man gärna ska göra det så sent som möjligt för att få ett så sanningsenligt resultat som möjligt. Kan du få ett till TUL?

Med dottern blev jag igångsatt 42+0 men min kropp var tydligen inte riktigt redo då. Drabbades av värksvaghet och det stannade av vid 9cm, akut snittad efter sammanlagt 24h.

Denna gången vägrar jag igångsättning och det bli snitt om förlossningen inte startat spontant innan 41+5. (Dottern vägde 4500g, dock i vecka 42)
Denna gången blir det en pojke och han lär ju inte väga så mycket mindre än sin syster. Skulle TUL visa på att han är ca +20% så behöver jag inte vänta tills 41+5 utan får ett tidigarelagt KS.
De ville inte bevilja snitt vid BF på direkten för då kunde vi lika gärna boka in ett planerat kejsarsnitt eftersom jag gick över hela tiden med storasyster och då lär jag gå över tiden nu också. Och helst vill jag nog föda vaginalt då det verkligen inte var roligt efter kejsarsnittet.

Aniara II

Äldre 23 Apr 21:02

#10

Hjärnan fortsätter att växa så länge barnet är i magen. Mao ju tidigare barnet föds desto mindre utvecklad hjärna. Det har visat sig att adhd är vanligare bland tidigt födda och man har också upptäckt att adhd beror på att vissa områden i hjärnan inte är fullt utvecklade. Ju senare barnet föds desto mer utvecklad hjärna. Har för mig att Einstein föddes i v.42.

Om jag var du skulle jag gå till v.40 och ser man då att barnet är för stort i förhållande till din kropp borde du kunna begära att få snitt. Men gå minst till v.38+0 i alla fall. Känner en som är född v.37+0 och en 37+ och båda har add..

Det är till visso stor del genetiskt vilken vecka man föder i men har läst någonstans att omega 3 kan bidra till att ungen stannar kvar längre och vice versa. Och var inte rädd, det gör inte så ont som alla säger, en rotfyllning är värre (och då var jag ändå bedövad).

Rädsla att föda stort barn

INNEHÅLL