Mamma som inte vill ta ansvar?

Det var det dummaste jag hört.

Men EXAKT!!! 
Och till TS: det har gått 5 månader sedan ni separerade, det är inte långt tid så inte konstigt om mamman har det jobbigt med omställningen och du har tydligen två föräldrar som ställer upp och hjälper dig? Det är vinter och efter en influensa kan man verkligen känna sig oerhört matt. Ge kvinnan en chans att vila så kanske det hela rätar upp sig. Det gagnar barnen när föräldrarna inte kastar in dem i en jobbig situation av princip och rättviseskäl. Jag är förövrigt en av de otaliga mammor som tar i stort sett allt ansvar ensam för mitt barn eftersom pappan inte alls tycker det är självklart att han ska vabba eller något annat.
Jag tänker alltid på mitt barn och ställer upp trots att det är kämpigt. Men ibland måste man vila för att funka som förälder, även mammor!

Vissa saker ska förvrängas jämt. I tråden har det inte i nåt skede varit tal om förhållandet kvinna/man, nånsin. Nu var poängen att man som mamma jämt är mamma o inte överger sina barn fast vissa dagar kan vaea sega, jä.liga o man inte vill eller är MATT.!

Fast nu kan man önska detta, men så fungerar det inte alltid. Det finns många mammor som inte är fungerande föräldrar, av olika orsaker. En del är det på ytan, vissa andra tar avstånd från sina barn även utåt.

Ibland är det faktiskt bäst för barnet att vara hos den fungerande föräldern, om den andra av olika orsaker inte klarar av sitt föräldraskap.

När mina barns pappa mådde dåligt och for ut och in på psyk under flera månader efter vår separation fick jag till mig både från soc och familjerätten att mitt ansvar var att se till så barnen hade det bra. Krävde jag då att tex han skulle ha någon med sig när han hade barnen var det ok, likaväl som det var ok att säga nej vid umgänge om jag var orolig för barnens säkerhet. De förklarade att det var upp till honom att isåfall anmäla/gå vidare för att jag handlat fel/egenmäktigt förfarande enligt honom då.

Så jag kan tycka att du bestämt ändrar umgänge så hon har barnet tex varannan helg och sen går ni till familjerätten och försöker komma överens. Lägg fram det som så att hon mår dåligt just nu och att det är bättre att barnet får 3 dagar med en förhoppningsvis glad och pigg mamma än varannan v2cka med massa hattande mellan olika personer.

Man överger inte sitt barn för att man låter den andra föräldern ta mer ansvar en period när man inte orkar. Som andra har skrivit är det bäst för barnet att vara hos den mer fungerande föräldern.

Att vara en bra förälder är också att inse sina egna begränsningar. En bra mamma är en bra mamma om hon, när hon inte orkar att vara en bra förälder, överlämnar omhändertagande till den andra föräldern. Inte en mamma som mår dåligt och gör "allt" för sina barn, för det mår varken barn eller mamman bra av.

Men gud vad simmande folk är. Föll själv i en jättedjup depression, gick in i väggen, fick veta att jag hade grov borderline och insåg att det inte var det bästa för sonen att se mig sådan. Kunde inte ens kliva upp ur sängen för att äta själv, ännu mindre ta hand om mitt barn alla dagar i veckan. Nu flera år senare har jag äntligen börjat blivit bättre efter att ha utstått ett rent helvete både från mig själv och min omgivning. Inser att det faktiskt var det bästa för sonen då, dvs att han skulle få bo hos pappan och jag skulle bli umgänges förälder, han skulle bo hos fadern och bli avlastad av en frivillig kontaktfamilj som kan rycka in vid behov.

Tycker ni ska kontakta soc och be om en gemensam planering samt ansöka om kontaktfamilj. Låter som att hon är på väg ner i psyket, varningstecken finns där. Det bästa du kan göra är att fixa en planering som fungerar någorlunda tillsammans med henne samt ansöka om en kontaktfamilj, lyssna ut henne och inte bara döma och vänta ut stormen och se om det blir bättre om hon kanske får terapi, medicinering och bra samtalskontakt på psyk.

Så barnen ska lida och vara halvtid hos en icke fungerande mamma för att en mamma alltid ska vara en mamma? Basta? Hur är det barnets bästa?!

Ja du. Min farmor bröt ihop i början av 1950-talet pga att hon inre redde ut hemsituationen med sex barn, där den yngsta var fem och den äldsta femton.

Hon fick åka iväg och vila upp sig några veckor på så kallad husmorssemester. Under tiden kom det hem något slags kommunal hemhjälp, tror det hette hemvårdarinna. 
Så nog fanns det de som hade svårt att orka redan då, och även om hjälpen inte såg likadan ut som nu, så fanns den att få, även för den som inte var rik. (Trots att förstås inte alla mådde bättre bara av några få veckors frånvaro av plikter.)

Jag känner också till två andra familjer, där mammorna av olika orsaker har haft svårt att klara ut hemarbetet. Båda fick barn i slutet av 60-talet och i början av 70-talet. Båda fick något slags hjälp från kommunen som kom hem och såg till att hemmet hölls i någorlunda presentabelt skick. Så det är inte sant att mammor i alla tider har klarat ut moderskap, och allt som hör därtill, bättre än vad dagens mammor gör!