Jag har letat ett tag efter en tråd om bf i september och inte hittat någon så tänker jag att jag skapar en!
Här kan vi samlas, välkomna!
Lite om mig: 24åring som bor med min sambo i Stockholm, väntar första barnet efter ha försökt i 25 månader och ett missfall. Plussade rejält tidigt redan äl+7 på kvällen och har bf 2 september :D
Jag är en person som är väldigt impulsiv och rastlös och har otroligt svårt att vänta på saker... det är verkligen förenat med ångest och pina! Så detta med graviditeter är inte min grej ;) Hatar att inte ha koll på hur det ska gå eller vad som ska hända!
Pratade precis med min kompis om detta och hon hade haft 5 mf under sin tid som "mamma". Hon har 3 barn i dag. Jag blev ännu mer nojig (hon vet inte att jag är gravid...) och tänker att va fan!! Detta kommer inte gå!
Dessutom så har vi haft svår att bli gravida och varit på IVF första ggn och det gör att det är ännu större risk för mf känns det som...eftersom allt inte riktigt "är som det ska". Detta gör mig galen! Mår väldigt psykiskt dåligt faktiskt och det är ju bara början...kommer ju vara många veckor av oro (förhoppningsvis...) kvar. Hur överlever man?
Har dessutom väldigt väldigt lite symtom vilket gör det ännu svårare att acceptera att det KAN gå bra!! Nu känns det som det bara är en tidsfråga innan det skiter sig! Usch önskade att jag kunde slappna av men känns som om det är så otroligt tidspressande för oss om det INTE skulle funka nu!!
Nu ömmar helt plötsligt brösten igen. Har molvärk fram och tillbaka i magen men inte värre än mensvärk. Blöder inget alls så nu blir jag väldigt fundersam på dom där negativa testen. Köpte ett clearblue jag ska ta imorgon för litar inte på babyplans nu känner jag
Samma men med med nästan 100% säkerhet, som bonus så ser de kön redan då också Jag gör det inte heller för att kunna avbryta men då jag vill veta för att isf kunna förbereda mig för bebisen som kommer på bästa sätt. Jag avbryter endast vid trisomi eller fel som inte är förenligt med liv utanför livmodern, och vid sådan komplikation vill jag veta det så tidigt som möjligt. Det är nog viktigt iaf att veta hur man vill göra och ha diskuterat igenom det innan man gör ett nipt eller kub och jag och min man är helt överens och vet vart vi står i frågan
Aha okej låter ju som något man kanske vill göra :) Jag ska läsa på lite och diskutera med mannen så får vi se om vi bokar ett sånt :)
Jag hade nog iaf gjort kub, för att få det tidigare ultraljudet, det är mysigt att se bebisen och få bekräftat att det faktiskt ligger en liten individ där inne, är man inte intresserad av själva kub-resultatet så kan man ju bortse från det bara
Alltså de här med humöret, what??? Började böla för att min man bad mig köpa mjölk.
Jag har varit lite rädd att kliva in i den här tråden efter att ha behövt kliva ur två liknande trådar det senaste halvåret. Men nånstans måste jag tillåta mig att hoppas.
Jag är 33 år, och min sambo yngre och vi önskar så mycket att det som nu fått fäste ska få bli vårt första barn.
Vi började försöka i maj och blev gravida nästan direkt, allt flöt på och efter att ha passerat vecka 12 och fått ett perfekt resultat på KUB så vågade vi äntligen pusta ut och berätta för alla. Men i vecka 16 gick mitt vatten och några dagar senare föddes vår lilla pojke och drömmen krossades. Var fast besluten om att bli gravid igen och det gick snabbt även nästa gång, plussade i början av december. Och precis när jag började känna hopp igen så började jag blöda på 5+3, och dagen efter var testet helt blankt. Jag trodde jag skulle gå under men insåg att då kommer jag aldrig få det jag vill, och så tog det sig direkt!
Även om oron inte tar över mig helt så är det så svårt för mig att tro att det ska bli nån bebis den här gången heller. Jag vågar inte längre tänka ?men vad är oddsen att det händer igen?, för vad som helst kan verkligen hända. Men även om jag inte vet hur det kommer gå så har jag lovat mig själv att njuta så länge det varar och tillåta mig att drömma, det är det enda jag vet med säkerhet att jag får ut av det här och det ska inte oron få ta ifrån mig.
Lägger in bilder på min hittills fina stegring (sista testet idag) vilket känns lugnande eftersom jag igår vaknade och var superorolig över minskande symptom. Idag är jag dödstrött, brösten spänner som bara den och jag har nån konstig huvudvärk och till och från stramar det i magen. 4+1 idag, så fortfarande väldigt tidigt.
En lång presentation men tror jag inte kan utelämna min historia då den färgar helt och hållet hur jag förhåller mig till det här. Men hej alla, hoppas vi får följas åt länge länge <3
Jag har varit lite rädd att kliva in i den här tråden efter att ha behövt kliva ur två liknande trådar det senaste halvåret. Men nånstans måste jag tillåta mig att hoppas.
Jag är 33 år, och min sambo yngre och vi önskar så mycket att det som nu fått fäste ska få bli vårt första barn.
Vi började försöka i maj och blev gravida nästan direkt, allt flöt på och efter att ha passerat vecka 12 och fått ett perfekt resultat på KUB så vågade vi äntligen pusta ut och berätta för alla. Men i vecka 16 gick mitt vatten och några dagar senare föddes vår lilla pojke och drömmen krossades. Var fast besluten om att bli gravid igen och det gick snabbt även nästa gång, plussade i början av december. Och precis när jag började känna hopp igen så började jag blöda på 5+3, och dagen efter var testet helt blankt. Jag trodde jag skulle gå under men insåg att då kommer jag aldrig få det jag vill, och så tog det sig direkt!
Även om oron inte tar över mig helt så är det så svårt för mig att tro att det ska bli nån bebis den här gången heller. Jag vågar inte längre tänka ?men vad är oddsen att det händer igen?, för vad som helst kan verkligen hända. Men även om jag inte vet hur det kommer gå så har jag lovat mig själv att njuta så länge det varar och tillåta mig att drömma, det är det enda jag vet med säkerhet att jag får ut av det här och det ska inte oron få ta ifrån mig.
Lägger in bilder på min hittills fina stegring (sista testet idag) vilket känns lugnande eftersom jag igår vaknade och var superorolig över minskande symptom. Idag är jag dödstrött, brösten spänner som bara den och jag har nån konstig huvudvärk och till och från stramar det i magen. 4+1 idag, så fortfarande väldigt tidigt.
En lång presentation men tror jag inte kan utelämna min historia då den färgar helt och hållet hur jag förhåller mig till det här. Men hej alla, hoppas vi får följas åt länge länge <3
Jag har varit lite rädd att kliva in i den här tråden efter att ha behövt kliva ur två liknande trådar det senaste halvåret. Men nånstans måste jag tillåta mig att hoppas.
Jag är 33 år, och min sambo yngre och vi önskar så mycket att det som nu fått fäste ska få bli vårt första barn.
Vi började försöka i maj och blev gravida nästan direkt, allt flöt på och efter att ha passerat vecka 12 och fått ett perfekt resultat på KUB så vågade vi äntligen pusta ut och berätta för alla. Men i vecka 16 gick mitt vatten och några dagar senare föddes vår lilla pojke och drömmen krossades. Var fast besluten om att bli gravid igen och det gick snabbt även nästa gång, plussade i början av december. Och precis när jag började känna hopp igen så började jag blöda på 5+3, och dagen efter var testet helt blankt. Jag trodde jag skulle gå under men insåg att då kommer jag aldrig få det jag vill, och så tog det sig direkt!
Även om oron inte tar över mig helt så är det så svårt för mig att tro att det ska bli nån bebis den här gången heller. Jag vågar inte längre tänka ?men vad är oddsen att det händer igen?, för vad som helst kan verkligen hända. Men även om jag inte vet hur det kommer gå så har jag lovat mig själv att njuta så länge det varar och tillåta mig att drömma, det är det enda jag vet med säkerhet att jag får ut av det här och det ska inte oron få ta ifrån mig.
Lägger in bilder på min hittills fina stegring (sista testet idag) vilket känns lugnande eftersom jag igår vaknade och var superorolig över minskande symptom. Idag är jag dödstrött, brösten spänner som bara den och jag har nån konstig huvudvärk och till och från stramar det i magen. 4+1 idag, så fortfarande väldigt tidigt.
En lång presentation men tror jag inte kan utelämna min historia då den färgar helt och hållet hur jag förhåller mig till det här. Men hej alla, hoppas vi får följas åt länge länge <3
Välkommen <3
Jag har en liknande bakgrund, detta är min 4:e graviditet men jag har bara ett barn. Fick ett MA (som upptäcktes på kub) innan vår son och nu även ett tidigt MF i V5+2 i November. Det jag lärt mig är att jag blir inte mindre ledsen för att jag inte vågade vara glad från början, så jag går all in på glädjen så länge det går, precis som du säger så vet jag att precis ALLT kan hända och bara för att man redan varit med om tråkigheter så betyder det inte att det inte kommer fler, men tråkigheterna blir inte lättare för att man hade ångest över dem en lång tid innan de skedde. Jag har dock blivit mer restriktiv med till vilka och när jag berättar, det är bara sådana som jag även vill dela det tråkiga med, och den här gången har jag bestämt mig för att vänta till efter nipt, med att berätta för någon (förutom min man då haha) då vi både varit på ul och fått resultatet att bebisen mår bra. Jag fick inskrivning på min födelsedag och nipt på alla hjärtans dag vilket jag tar som ett gott tecken