Anonym (chockad!) skrev 2019-01-17 12:45:42 följande:
Jag är en person som är väldigt impulsiv och rastlös och har otroligt svårt att vänta på saker... det är verkligen förenat med ångest och pina! Så detta med graviditeter är inte min grej ;) Hatar att inte ha koll på hur det ska gå eller vad som ska hända!
Pratade precis med min kompis om detta och hon hade haft 5 mf under sin tid som "mamma". Hon har 3 barn i dag. Jag blev ännu mer nojig (hon vet inte att jag är gravid...) och tänker att va fan!! Detta kommer inte gå!
Dessutom så har vi haft svår att bli gravida och varit på IVF första ggn och det gör att det är ännu större risk för mf känns det som...eftersom allt inte riktigt "är som det ska". Detta gör mig galen! Mår väldigt psykiskt dåligt faktiskt och det är ju bara början...kommer ju vara många veckor av oro (förhoppningsvis...) kvar. Hur överlever man?
Har dessutom väldigt väldigt lite symtom vilket gör det ännu svårare att acceptera att det KAN gå bra!! Nu känns det som det bara är en tidsfråga innan det skiter sig! Usch önskade att jag kunde slappna av men känns som om det är så otroligt tidspressande för oss om det INTE skulle funka nu!!
Jag tror det viktigaste är att trots att mf är vanligt, så får inte alla det. Jag känner bara en i min närhet som haft mf och då har väldigt många i min omgivning fått barn. Självklart kan det drabba vem som helst, men att sörja ett mf innan det skett, är bara onödigt och plågsamt för en själv. Sedan tycker inte jag att man ska stoppa ner huvudet i sanden och vara så naiv och tänka "det händer aldrig mig", för då blir fallet så hårt, om det väl inträffar. Du får klappa dig själv på axeln och säga att det är okej att vara orolig, men sedan ta ett djupt andetag och säga: det kan gå, alla graviditeter slutar inte i mf! Bara för att du och din sambo /man har mindre odds för att bli gravida på egen hand, betyder inte det att din kropp skulle vara sämre anpassad att bära barn än någon annan kvinna. Befruktning och havande är två olika saker. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom, din kropp kanske kämpar ännu hårdare med att låta liten stanna? Läst Kenzas blogg? Hon har ju alla odds mot sig, gällande befruktningen, men när hon nu är gravid, verkar hennes kropp fungera precis som den ska gällande havandet. Så deppa inte. Vi kommer oroa oss resten av livet för våra barn, är det inte de ena så är det det andra. Om jag vore du, skulle jag låta mig själv tänka hela din katastrof tankekedjan ut. Tänk om det värsta händer, sedan tänker du alla kommande scenarier framför dig. Du kommer märka att det tar stopp tillslut, det finns inget mer värre som kan hända. Sedan gör du om allt igen, fast bryter av med andra eventuella scenarier. Jag har levt med katastroftankar hela livet, men denna "övning" fick jag av en jättebra terapuet. Funkar verkligen. Man lär sig efterhand att komma på lösningar när väl katastrofen skett i ens tankar, det gör att om det händer saker, har man redan reflekterat kring scenariot och vet vilka alternativ man har framför sig. Testa!
Alla känner inte graviditetssymptom hela tiden eller så värst mycket, det är väldigt individuellt. Igår kände jag nästan inget alls, men idag mycket mer. Tänk på att det finns kvinnor som inte märker att de är gravida förrän jättesent in i graviditeten eller som noterar det efter ett par månader utan mens. Så deppa inte för det!
Kram
