Jag har letat ett tag efter en tråd om bf i september och inte hittat någon så tänker jag att jag skapar en!
Här kan vi samlas, välkomna!
Lite om mig: 24åring som bor med min sambo i Stockholm, väntar första barnet efter ha försökt i 25 månader och ett missfall. Plussade rejält tidigt redan äl+7 på kvällen och har bf 2 september :D
Jag har varit lite rädd att kliva in i den här tråden efter att ha behövt kliva ur två liknande trådar det senaste halvåret. Men nånstans måste jag tillåta mig att hoppas.
Jag är 33 år, och min sambo yngre och vi önskar så mycket att det som nu fått fäste ska få bli vårt första barn.
Vi började försöka i maj och blev gravida nästan direkt, allt flöt på och efter att ha passerat vecka 12 och fått ett perfekt resultat på KUB så vågade vi äntligen pusta ut och berätta för alla. Men i vecka 16 gick mitt vatten och några dagar senare föddes vår lilla pojke och drömmen krossades. Var fast besluten om att bli gravid igen och det gick snabbt även nästa gång, plussade i början av december. Och precis när jag började känna hopp igen så började jag blöda på 5+3, och dagen efter var testet helt blankt. Jag trodde jag skulle gå under men insåg att då kommer jag aldrig få det jag vill, och så tog det sig direkt!
Även om oron inte tar över mig helt så är det så svårt för mig att tro att det ska bli nån bebis den här gången heller. Jag vågar inte längre tänka ?men vad är oddsen att det händer igen?, för vad som helst kan verkligen hända. Men även om jag inte vet hur det kommer gå så har jag lovat mig själv att njuta så länge det varar och tillåta mig att drömma, det är det enda jag vet med säkerhet att jag får ut av det här och det ska inte oron få ta ifrån mig.
Lägger in bilder på min hittills fina stegring (sista testet idag) vilket känns lugnande eftersom jag igår vaknade och var superorolig över minskande symptom. Idag är jag dödstrött, brösten spänner som bara den och jag har nån konstig huvudvärk och till och från stramar det i magen. 4+1 idag, så fortfarande väldigt tidigt.
En lång presentation men tror jag inte kan utelämna min historia då den färgar helt och hållet hur jag förhåller mig till det här. Men hej alla, hoppas vi får följas åt länge länge <3
Jag har varit lite rädd att kliva in i den här tråden efter att ha behövt kliva ur två liknande trådar det senaste halvåret. Men nånstans måste jag tillåta mig att hoppas.
Jag är 33 år, och min sambo yngre och vi önskar så mycket att det som nu fått fäste ska få bli vårt första barn.
Vi började försöka i maj och blev gravida nästan direkt, allt flöt på och efter att ha passerat vecka 12 och fått ett perfekt resultat på KUB så vågade vi äntligen pusta ut och berätta för alla. Men i vecka 16 gick mitt vatten och några dagar senare föddes vår lilla pojke och drömmen krossades. Var fast besluten om att bli gravid igen och det gick snabbt även nästa gång, plussade i början av december. Och precis när jag började känna hopp igen så började jag blöda på 5+3, och dagen efter var testet helt blankt. Jag trodde jag skulle gå under men insåg att då kommer jag aldrig få det jag vill, och så tog det sig direkt!
Även om oron inte tar över mig helt så är det så svårt för mig att tro att det ska bli nån bebis den här gången heller. Jag vågar inte längre tänka ?men vad är oddsen att det händer igen?, för vad som helst kan verkligen hända. Men även om jag inte vet hur det kommer gå så har jag lovat mig själv att njuta så länge det varar och tillåta mig att drömma, det är det enda jag vet med säkerhet att jag får ut av det här och det ska inte oron få ta ifrån mig.
Lägger in bilder på min hittills fina stegring (sista testet idag) vilket känns lugnande eftersom jag igår vaknade och var superorolig över minskande symptom. Idag är jag dödstrött, brösten spänner som bara den och jag har nån konstig huvudvärk och till och från stramar det i magen. 4+1 idag, så fortfarande väldigt tidigt.
En lång presentation men tror jag inte kan utelämna min historia då den färgar helt och hållet hur jag förhåller mig till det här. Men hej alla, hoppas vi får följas åt länge länge <3
Hejsan! Ville bara säga att det är så himla kul att vi fick följas åt till den här tråden ändå. Du känns ju lite som en "plus-kompis" ;). Och jag var också rädd att kliva över hit.
Nu får vi bara hålla tummarna för att fröna vill stanna, men jag tänker iallafall vara glad tillsvidare.
Lycka till!!
Verkligen så kul att se dig här!!! Hoppas precis som du att vi får följas länge länge!
Har inte börjat njuta ännu, känns för overkligt på nått sätt, sen mår jag skit vissa dagar så då är det ännu svårare haha!
Jag plussade igår!
ÄL + 11 BIM - 6
Så ca 27/9 kommer det en liten knodd om allt går som det ska 
Ideer om vad man kan äta när man mår illa typ HELA tiden!!!?? Frukt är det enda som jag känner mig lite sugen på, men kanske bra att äta nåt annat?! haha
Ideer om vad man kan äta när man mår illa typ HELA tiden!!!?? Frukt är det enda som jag känner mig lite sugen på, men kanske bra att äta nåt annat?! haha
Ideer om vad man kan äta när man mår illa typ HELA tiden!!!?? Frukt är det enda som jag känner mig lite sugen på, men kanske bra att äta nåt annat?! haha
Idag har jag en orosdag! Är i 6+6 idag och har känt mig piggare de senaste dagarna, sover bättre på natten och är inte lika illamående. Har lite växtvärk från och till men inte alls farligt, brösten ömmar men kanske inte lika mkt som tidigare.
Får tankar på att jag inbillar mig att jag är trött och lite illamående men att det egentligen avstannat och är ett MA...är verkligen inte alls lika trött som jag varit fram tills för några dagar sedan. Kanske är jag inte tröttare än jag normalt är efter en veckas jobb?
Är egentligen mest orolig för att det faktiskt dött och att jag sedan ska gå och tro att jag är gravid i 7 veckor till innan det konstateras på kub...
Är det normalt att det kommer och går och hur lång "uppehåll" av symptom är normalt?? Det är så jobbigt att vänta och räkna dagarna till nästa besök hos BM
Idag har jag en orosdag! Är i 6+6 idag och har känt mig piggare de senaste dagarna, sover bättre på natten och är inte lika illamående. Har lite växtvärk från och till men inte alls farligt, brösten ömmar men kanske inte lika mkt som tidigare.
Får tankar på att jag inbillar mig att jag är trött och lite illamående men att det egentligen avstannat och är ett MA...är verkligen inte alls lika trött som jag varit fram tills för några dagar sedan. Kanske är jag inte tröttare än jag normalt är efter en veckas jobb?
Är egentligen mest orolig för att det faktiskt dött och att jag sedan ska gå och tro att jag är gravid i 7 veckor till innan det konstateras på kub...
Är det normalt att det kommer och går och hur lång "uppehåll" av symptom är normalt?? Det är så jobbigt att vänta och räkna dagarna till nästa besök hos BM
Min graviditet i somras upplevde jag att dom flesta symtom var tydligast i början, första veckorna, men att det sen gick väldigt mycket fram och tillbaka. Ibland kände jag inget alls och ibland var det jättetydligt. Var superstressad i början men sen vande man sig.
Men känner du attt du inte klarar av att vara orolig i 7 veckor så boka ett privat vul, det gjorde iaf mig väldigt lugn.