Försöker bli gravid med 1a barnet
Tack för dina fina ord !!
Håller verkligen alla mina tummar för dig och hejar på så mycket jag bara kan!!
Idag är andra dagen utan mens,vem vet den kommer nog under dagen. Men frustrerande, en del av mig går runt och hoppas, kommer på mig själv hur jag drömmer mig bort i hur jag ska berätta för min sambo osv.. men antagligen är den bara sen vilket den var varit 1 gång tidigare, så inte något som brukar ske. Men graviditetskollens test sticka visar klart negativt. Så försöker intala mig att mensen kommer så jag inte ska bli ledsen. Igår sprang jag och kollade hela tiden för jag kände att det kom något men bara flytningar..dessutom massor igår. Inte heller något jag är van vid.
Förlåt på förhand för gnälligt inlägg, men behöver bara få skriva av mig till några som förstår.
Idag skrev min kompis (som är gravid) att det är så mycket jobbigare att vara gravid och orolig för om barnet lever i magen än att som i min sits vara orolig för om jag ens kan bli gravid. Jag vet inte ens vad jag vill säga med det här :(
Jag svarade henne att jag förstår att för henne känns det jobbigare att vara gravid och det kan nog bero på att det tog sig på andra försöket för dem. Alltså hann hon inte uppleva oron kring att inte få barn.
Jag känner mig bara så arg och deppig. Jag försöker vara en bra vän och stötta (hon och jag har inte så många vänner), men samtidigt gör det så jäkla ont. Jag är SÅ glad för deras skull, men är samtidigt så avundsjuk.
Jag vet inte hur jag ska hantera alla mina känslor samtidigt som jag ska hantera hennes.
Tack om ni orkade läsa mitt långa inlägg och hoppas allt är bra med er!
Kram!
Åh vad jag känner med er, bl. a i era historier om vänner som enkelt blivit gravida som klagar över hur jobbigt det är.. Jag har också en vän som klagade över illamående och därav fick sjukskriva sig nån dag från jobbet. Samma vecka hade jag själv fått sjukanmäla mig för att jag helt enkelt inte kunde sluta gråta p. g. a. Ytterligare ett misslyckande.. Folk som aldrig varit i denna ovisshet och barnlängtan kommer nog aldrig riktigt förstå hur mentalt nedbrytande det är att inte veta någonting, och att ens högsta dröm skulle komma och bli så svår att nå, när andra bara behöver ligga lite och "vips" bli gravida...
Känns som att man verkligen lärt sig att vara ödmjuk mot andra i den här resan och tänka sig för en gång extra innan man slänger ur sig någon klumpig kommentar om barn.
Någonstans i all denna sorg och besvikelse är det så fint att ha denna grupp som har en så mycket större förståelse än andra i ens vardag. Tack för att ni vill följa med och fortsätta dela med er i fina, och " fula" tankar, det får en själv att känna sig så mycket mindre ensam.
Kämpa på! En vacker dag är det vår tur!! <3
Då jag tycker att familjelivssidan är riktigt kass funderar jag på att skapa en facegruppgrupp eller liknande, är det någon som vill haka på i den isåfall? :)