Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

Det har gått nästan ett år och mina tonåringar fortsätter blockera likt deras mamma gjort sedan flera år. Pojken kom över och bodde hos mig en handfull gånger i vintras, utan dagliga fickpengar och ständig skjutsande från mamma. Han var olycklig och tyst. Vi i nya familjen upplevde honom konstigt tom, min älskade pojke. Han sov inte på nätterna och skolan sköttes inte. Vi gissade att han blivit utslängd efter gräl med mamman. Efter några kvällar krävde han med sin mammas argaste röst att jag skulle göra mig av med min nya familj. Jag blev förstås ledsen, försökte säga att det är orimligt, han fortsatte elakt, jag blev arg och så drog han förstås. En konfliktfälla. Suck.

Jag har försökt få mamman till familjerätten för att prata samarbete men hon vägrar. Jag har anlitat jurist för att försöka få till samverkan inom den gemensamma vårdnanden men hon vägrar prata med juristen i praktiken. Hon säger till andra att hon ska göra det dock... och månaderna går.

Särskilt svårt nu med semestern, att inte kunna träffa sina ungdomar som jag älskar. Glada sommarminnen tillsammans som aldrig ens äger rum.

Så onödigt. Så grymt. Och så vanligt, tydligen. 

Hur snabbt skaffade du din nya familj?

Är det kanske så att de kände att de blev ersatta medans de fortfarande höll på att landa i det nya?

Det blev så att jag blev kär ungefär ett år efter skilsmässan. Men har verkligen lagt mycket fokus på min gamla med, tanken är ju att mina barn ska vara hos pappa varannan vecka. Men det har helt klart påverkat, men det ska ju inte spela någon roll? Man får inte göra så här mot barnen och mig, efter en skilsmässa får de vuxna skaffa ny partner ju..

Dina tonåringar kanske inte gillar din nya? Har hon med sig barn in i familjen?

Japp, men handlar det om dem eller att min exfru vill ha fortsatt makt över mig? Hon använder barnen för att styra?

Nu vet jag inte så mycket om din situation, men jag får ju tolka vad du skriver, och oavsett om ditt ex är en hemsk idiot så har du ett sätt att uttrycka dig som jag spontant misstänker är det dina barn kan finna irriterande.

Det ?ska? inte spela någon roll? Du är ju fri att göra vad du vill, du hade kunnat bli ny sambo en vecka efter uppbrottet, men om dina barn är tonåringar så är de tillräckligt gamla för att ha åsikter om andra människors beteende, även en förälder. De kanske var mitt i en sorgeprocess över den splittrade familjen och det då blev provocerande att se dig skuttta iväg helt Blev det nya barn snabbt därefter så kan det nog ha gjort saken etter värre.

Sen säger du att tanken är varannan vecka, vems tanke? Din? För dina barn och ditt ex verkar inte hålla med.

Dina barn är tonåringar och då är det ofta en massa känslor och alla saker känns jättestora och dramatiska. Vill du lösa detta så kanske du bör öppna ögonen liiite för att det här kanske inte endast kommer från ditt ex?

Kanske hade hon en stor del kanske avstyrde hon det bara inte när det höll på att växa fram men när du lastar allt på henne så blir konsekvensen att du förringar barnens känslor och upplevelse av sin situation.

Du verkar fokusera mycket på att DU saknar dina barn, hur DU tycker att det borde se ut och att DU inte tycker det finns någon grund för dina barns känslor som kan ha kommit ifrån dem själv. Vill du ändra något så kan du ju försöka genuint förstå och verkligen höra dina barn och deras känslor. Naturligtvis tycker väl ingen vuxen att du ska slänga bort hela din nya familj men uttalandet var en emotionell och troligtvis sårad tonårings perspektiv, inte en utomstående vuxen. Kanske bör du försöka ta till dig vad denne tonåring faktiskt känner och varför? Uttalandet kom ju någonstans ifrån och inte nödvändigtvis från ditt ex.

Min poäng är att det inte alls är säkert att detta ursprungligen kommer från ditt ex även om hon säkert inte hjälpt till och oavsett så måste du möta dina barn där DE är känslomässigt , inte där du tycker att de vara. För oavsett varför de nu känner så här så gör de faktiskt det i nuläget.

Att du sen ha en väldigt fast ide om att dina gamla barn självklart ska bli en bit av din nya familj känns verklighetsfrånvänt (och lite förminskande av dina barn) i dagsläget . Dina barn verkar inte alls intresserade av att bli en del av den nya familjen. De är din separata familj om du lyckas få tillbaka kontakt ena och det är ingenting du kan eller borde forcera. Varför inte försöka hitta ett space för egentid med dina gamla barn om det nu blir så att ni träffas? Åk på en liten resa och på hotell, eller gör en aktivitet iväg från din nya familj. Bygg upp relationen på nytt mellan bara er.

Efter tre år så har dina barn insett att deras liv kan rulla på utan dig, de klarade sig iaf. Det är inte vad du vill att de skulle känna men vill du få en relation igen så får du börja utgå från hur verkligheten faktiskt ser ut, släpp tankarna om varannan vecka och försök bygga likadant som du hade gjort med en helt ny relation.

Varför måste det vara ditt ex?

Och vadå makt? Känner barnen sig i praktiken bortvalda och ersatta så är det deras känslor som de har rätt till, det har ingenting med makt att göra. Ett uttalande som tonåringen gjorde har troligtvis mer att göra med att denne vill känna att du väljer HEN, även om förslaget såklart var orimligt. Samma psykologi ungefär som de som är så rädda att bli övergivna att de hela tiden testar att stöta bort människor för atf bekräfta att de kommer att stanna. Du verkar mer logisk än känslomässig som person och kan du inte förstå barnens känslor själv så får du hitta någon som kan hjälpa dig, tex en psykolog.

Oavsett så behöver du sluta fokusera på din hypotes om varför för det spelar ingen roll just nu, situationen är som den är och du behöver lösa hur den ser ut istället för att gräva ned dig i bitterhet och self righteousness över hur du tror situationen uppstod

Vems tanke är det med varannan vecka och hur gamla är barnen? Du är medveten om att barnen har möjlighet att välja själva hos vem dom skall vara efter en viss ålder, (minns inte om det är 13)?

Menar du att ditt ex ligger bakom dom här problemen? Det kan du ju inte alls veta, dina barn är snart vuxna och är helt egna individer med känslor och vilja. 

Vad du får göra hur ingenting med hur dina handlingar mottas, allt man gör får konsekvenser. Jag har själv barn i yngre tonåren som inte gärna är med exets nya familj med dom barnen som hängde med där, dom vill ju träffa sin pappa men inte främmande andra barn och ny partner som det skall bos och resas med. Jag kan lätt leva mig in i att jag inte skulle gillat det som barn, att behöva leva med främlingar i mitt hem. Är det verkligen svårt för dig att förstå?

Jag hade gett förslag på saker att göra bara du och de tidigare barnen, självklart. Släpp taget om ditt ex och vad hon kan ha gjort och inte, hon rör inte dig längre. Du valde att skiljas, då är det barnen du har en koppling till, inte längre exet eftersom du har tagit bort det bandet. Du kan bara ha kontroll över dina handlingar, vad andra gör är inte din sak.

Du får det att låta som om den nya relationen bara hände, men det var väl snarare något du aktivt sökte efter? Du har ganska stora barn som givetvis påverkas djupt av både skilsmässan och din nya familj, samtidigt som de själva går igenom alla de känslomässiga stormar som hör till att växa upp. Det finns inte rätt eller fel i deras känslor i den processen, ingen mall för hur det ska vara. De har rättigheter, inte du. Väljer de bort dig är det något du måste acceptera.

Vår överenskommelse vid skilsmässan var gemensam vårdnad och varannan veckas boende. Hon har inte velat samverka som föräldrar alls. Hon har blockerat oavbrutet i stort sett. Hon ligger helt klart bakom barnen som hamnat i att ta hand om sin mamma (hon har få vänner).

Mina barn är över 12 år och har självklart en egen vilja, men ungdomar är känslomässigt styrda och går att påverka från en ledsen, hämndlysten, arg förälder. Hon borde levt sitt bästa liv och låtit barnen glädjas åt bårda sina föräldrars kärlek och omsorg. När jag hade barnen hos mig så var det bara dem och jag, jag har lätt att förstå dem. Varfö tror du att jag inte förstår?

Jag har helt släppt taget om mitt ex, men jag vill att hon samverkar inom vårdnaden och inte blockerar och hindrar vardagsinfo om ungdomarna (skolmöten, helger, vinterstövlar, stulen mobil osv). Det var hon som ville skiljas, jag försökte få oss till terapi i nio månader. Varför antar du att det var jag, det känns som om du är rätt fördomsfull och rätt grund i din analys? Hur menar du att dina råd förklarar saken eller hjälper mig?

Jag har kontroll över mina handlingar, jag är en bra och snäll pappa, jag längtar efter mina barn - de är verkligen inte andra som de inte är mina sak att fundera över. Jag har ansvar enligt lag och jag älskar dem. Du skämtar eller är du jättemodern?

Varför söker du hela tiden lägga all orsak och allt ansvar på pappan? Har mammor och ungdomar inget ansvar alls för hur de ska bete sig?