Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

Nu vet jag inte så mycket om din situation, men jag får ju tolka vad du skriver, och oavsett om ditt ex är en hemsk idiot så har du ett sätt att uttrycka dig som jag spontant misstänker är det dina barn kan finna irriterande.

Det ?ska? inte spela någon roll? Du är ju fri att göra vad du vill, du hade kunnat bli ny sambo en vecka efter uppbrottet, men om dina barn är tonåringar så är de tillräckligt gamla för att ha åsikter om andra människors beteende, även en förälder. De kanske var mitt i en sorgeprocess över den splittrade familjen och det då blev provocerande att se dig skuttta iväg helt Blev det nya barn snabbt därefter så kan det nog ha gjort saken etter värre.

Sen säger du att tanken är varannan vecka, vems tanke? Din? För dina barn och ditt ex verkar inte hålla med.

Dina barn är tonåringar och då är det ofta en massa känslor och alla saker känns jättestora och dramatiska. Vill du lösa detta så kanske du bör öppna ögonen liiite för att det här kanske inte endast kommer från ditt ex?

Kanske hade hon en stor del kanske avstyrde hon det bara inte när det höll på att växa fram men när du lastar allt på henne så blir konsekvensen att du förringar barnens känslor och upplevelse av sin situation.

Du verkar fokusera mycket på att DU saknar dina barn, hur DU tycker att det borde se ut och att DU inte tycker det finns någon grund för dina barns känslor som kan ha kommit ifrån dem själv. Vill du ändra något så kan du ju försöka genuint förstå och verkligen höra dina barn och deras känslor. Naturligtvis tycker väl ingen vuxen att du ska slänga bort hela din nya familj men uttalandet var en emotionell och troligtvis sårad tonårings perspektiv, inte en utomstående vuxen. Kanske bör du försöka ta till dig vad denne tonåring faktiskt känner och varför? Uttalandet kom ju någonstans ifrån och inte nödvändigtvis från ditt ex.

Min poäng är att det inte alls är säkert att detta ursprungligen kommer från ditt ex även om hon säkert inte hjälpt till och oavsett så måste du möta dina barn där DE är känslomässigt , inte där du tycker att de vara. För oavsett varför de nu känner så här så gör de faktiskt det i nuläget.

Att du sen ha en väldigt fast ide om att dina gamla barn självklart ska bli en bit av din nya familj känns verklighetsfrånvänt (och lite förminskande av dina barn) i dagsläget . Dina barn verkar inte alls intresserade av att bli en del av den nya familjen. De är din separata familj om du lyckas få tillbaka kontakt ena och det är ingenting du kan eller borde forcera. Varför inte försöka hitta ett space för egentid med dina gamla barn om det nu blir så att ni träffas? Åk på en liten resa och på hotell, eller gör en aktivitet iväg från din nya familj. Bygg upp relationen på nytt mellan bara er.

Efter tre år så har dina barn insett att deras liv kan rulla på utan dig, de klarade sig iaf. Det är inte vad du vill att de skulle känna men vill du få en relation igen så får du börja utgå från hur verkligheten faktiskt ser ut, släpp tankarna om varannan vecka och försök bygga likadant som du hade gjort med en helt ny relation.

Du får det att låta som om den nya relationen bara hände, men det var väl snarare något du aktivt sökte efter? Du har ganska stora barn som givetvis påverkas djupt av både skilsmässan och din nya familj, samtidigt som de själva går igenom alla de känslomässiga stormar som hör till att växa upp. Det finns inte rätt eller fel i deras känslor i den processen, ingen mall för hur det ska vara. De har rättigheter, inte du. Väljer de bort dig är det något du måste acceptera.

Varför måste det vara ditt ex?

Och vadå makt? Känner barnen sig i praktiken bortvalda och ersatta så är det deras känslor som de har rätt till, det har ingenting med makt att göra. Ett uttalande som tonåringen gjorde har troligtvis mer att göra med att denne vill känna att du väljer HEN, även om förslaget såklart var orimligt. Samma psykologi ungefär som de som är så rädda att bli övergivna att de hela tiden testar att stöta bort människor för atf bekräfta att de kommer att stanna. Du verkar mer logisk än känslomässig som person och kan du inte förstå barnens känslor själv så får du hitta någon som kan hjälpa dig, tex en psykolog.

Oavsett så behöver du sluta fokusera på din hypotes om varför för det spelar ingen roll just nu, situationen är som den är och du behöver lösa hur den ser ut istället för att gräva ned dig i bitterhet och self righteousness över hur du tror situationen uppstod

Jag sökte aktivt efter ny kärlek cirka 12 månader efter skilsmässan, så det hände på det sättet. Det måste ju vara både vanligt och helt tillåtet att göra. 

Du har helt rätt att ungdomarna påverkades djupt i känslomässiga stormar på flera plan. Det smärtar mig och jag hade så gärna besparat dem detta. 

De har rättigheter, men visst har stora barn även visst ansvar utifrån sin ålder. Jag har lagligt vårdnadsansvar men förstås rättigheten att respekteras som människa. 

Ungdomar väljer inte totalt 100% bort en förälder och halva sin släkt som älskar dem och som de haft ett fint förhållande till i hela sitt liv ända till skilsmässan. Jag har aldrig begått nån sorts övergrepp på dem eller deras mamma, tvärtom servat dem, kramats mycket, skojat med dem, lärt dem massor och upptäckt världen med dem. 

Jag kan inte acceptera att deras mamma är så onödigt och långsint bitter och fortsatt hämndlysten att hon knyter ungdomarna till sig, blockerar all kommunikation och lär dem att bete sig så konstigt istället för att gå vidare och ha bra liv tillsammans i respekt och kärlek utifrån de möjligheter livet ger.

Jag tror inte du skulle acceptera att förlora dina barn helt och hållet. Lite otäckt att du tycker att nån anna ska göra det. Inte alls empatiskt.

quote=78789090][quote-nick]Rudbeckius skrev 2018-06-11 23:15:01 följande:[/quote-nick]Jag har svårt att vara ensam. Är social familjepappa. Dejtade därför snabbt, en sorts flykt från sorgen men nödvändig för mig. Blev kär efter andra förhållandet.[/quote]

Är 12 månader att dejta snabbt eller reviderar du?

Barnen har inget ansvar som innebär skyldighet att umgås med dig. Hur stora de än må vara. Jag är inte oempatisk och det skulle krossa mitt hjärta fullständigt om jag var i din sits. Men du kan inte lägga detta på barnen. Det är du och ditt ex som falerat i ert samarbete. Hon lämnade dig och är av anledningar vi inte vet extremt arg på dig. Varför? Antingen finns det saker här som du inte är öppen med där du kanske inte framstår i så god dager. Eller så har hon fått en knäpp och då var det ju din skyldighet att värna dina barn från en psykiskt sjuk mor. Men du har låtit tiden gå och verkar mer upptagen av din egen olycka än barnens mående.

Reviderar inte. Dejtade snabbt efter skilsmässan men utan att barnen visst nåt om det, gjorde det på de veckor de bodde hos sin mamma. Jag hade först ett förhållande några månader men träffade ny stadig kärlek ca 12 månader efter skilsmässan. Jag kan inte se att mitt beteende är annat än fullt mänskligt och normalt för en vuxen empatisk person. 

Jag har inte fallerat i mitt samarbete alls och jag har ansvar för mig, inte mitt ex. Jag har alltid varit öppen för kommunikation, jag kan jämka, förjandla, överse med, föreslås lösningar och vill vekrligen samarbete inom det gemensamma vårdnadsansvaret. Hon lämnade mig med förklaringen att "kärleken tog slut, hon ville koncentrera sig på att vara mamma för vår strulige pojke (småkrimimalitet, problem i skolan, skärmberoende osv) och hon ville inte bo i hus längre, utan bekväm lägenhet."

Jag gissar att hon är extremt arg på mig för att jag verkar friare nu och har hittat ny familj, det får henne att framstå i inte helt underbar dager, men det kan hoon ju ändr apå om hon tar tag i sitt liv och gör det positivt. Det är absolut hennes ansvar, inte mitt. Hon måste släppa det där gamla...

Jag vill gärna värna mina barn från den sortens tillvaro, men de lever helt blockerat och avskild. Jag vet inte vad jag kan göra. Jag bryr mig verkligen om deras mående, jag mår ju rätt OK annars med kul jobb, vänner och ny kärlek. Så inte är jag helt upptagen av min olycka, men jag tänker på den ofta. Det skulle väl du göra med? Det är rätt ruskigt.

Ja, det här kan ju bli en ny mastodonttråd som den som plockades bort för upprepar ju samma saker om och om igen utan att ta till sig av det som skrivs när det inte smeker dig medhårs, så jag tänker bara göra ett till försök till att förklara vad jag menar. Du har startat ett nytt liv men inte lyckats inkludera dina barn. De väljer bort dig och du lägger skulden för detta på dem och på deras mamma. Om nu deras mamma är så elak och manipulativ som du beskriver henne och du är helt oskyldig så borde du ha satt ned foten på en gång. Men du var kanske lite distraherad av din nya kärlek, sånt märker barn och det är inte konstigt om de känner sig nedprioriterade.

Och fundera på motivet din exfru gav. Hon kände att hon inte kunde ge det stöd som er son behövde när ni bodde ihop. Någonting i er relation sög energi från det som borde vara det absolut viktigaste för er båda. Bara för att du är en glad kille som gör roliga saker med dina barn kanske du har brister som pappa eftersom hon hade det behovet?

Naturligtvis kan du ha helt rätt. Jag skulle reagerat tidigare (dröjde nog några månader då jag trodde de skulle lugna ner sig). Ja, inte klarade vi att stå som två vuxna gemensamt och stötta vår son. Utvecklingen har ju tyvärr visat att det gått sämre för honom med betyg och strul när han bott med mamman.

Du upprepar att ansvaret ligger på mig och du har inget förslag på lösning annat än att glömma. Är det så?

Vad passiv du är... Var har jag sagt att du ska glömma? Vill du ha en relation med dina barn måste du visa att din dörr alltid står öppen för dem. Åk förbi när de fyller år och ge en present. Åk förbi vid andra tillfällen. Ring dem. Bjud in dem. Eller stäm på vårdnad om du tycker att mamman är så toxisk för dem. Det är dina barn som är offer i den här härvan inte du. Det är du som måste hjälpa dem, inte tvärtom.

...eller stäm på vårdnad om du tycker att mamman är så toxisk för dem. Det är dina barn som är offer i den här härvan inte du. Det är du som måste hjälpa dem, inte tvärtom.