Rudbeckius skrev 2019-07-18 09:58:10 följande:
Bra inlägg, jag kan kommentera det du säger mer detaljerat men i stort sätt pekar du på de olika överväganden jag måste göra. Konstigt nog verkar motstånd mot övergreppet funka bättre än vänlighet (de har vant sig vid att föraktfullt negligera utsträckta längtansfulla händer) eller tystnad (de vill ju faktiskt vara ifred för evigt)
Barnen gör mammans vrede och avståndstagande till sin egen och det vanligaste är att de senare i vuxen ålder aldrig inser det onödiga övergrepp de utsatts för. Barn och de utfrusna föräldrarna lever sina separata liv, barnens barndomsminnen har ju ändrats och de har stängt av. Deras reaktion blir istället en sorts känsloskada, de får i sin tur bekymmer med sina relationer efterosm de lärt sig att man kan exkludera totalt istället för att lösa relationsproblem.
Otäckt är att t ex Brevik är tredje generationens onödigt avskilda barn efter sin mamma och mormor. Ingen av dem fick träffa sin pappa.
Alla historier du hört om pappor som inte brydde sig om sina barn utan gick vidare i nya relationer bara, det gäller att vara misstänksam när man hör sådant...
Ja, jag har ju inte som du läst mig in i ämnet - så visst finns det en betydande risk att barnen kommer ha de av mamman konstruerade negativa upplevelserna som saknar grund med sig in i vuxenvärlden. Men jag tänker att även om de ser saken utifrån mammans perspektiv, så kanske de ändå finner någon form av förlåtelse (av de synder som inte begåtts) när tiden har gått och söker kontakt, eller går med på kontakt.
Den forskning du hänvisar till är också säkert generell (d.v.s. det finns inget entydigt svar för att alla barn i den här situationen inte tar återupptar kontakten med föräldern). Om du kikade närmare på den skulle du säkert upptäcka att förälder och barn ibland återförenas i vuxen ålder. Det finns alltså i så fall hopp. Det som talar för det är att människor alltid har en strävan att försöka reparera sina brister i barndomen. Om barnen t.ex. skulle börja gå i terapi som vuxna skulle de kanske upptäcka indoktrineringen i barndomen och ta kontakt.
Om den juridiska vägen inte är möjlig så tänker jag då att du faktiskt ändå kan hitta på smarta strategiska saker för att öka dina chanser till kontakt nu eller i framtiden. Om vänlighet inte fungerar på mamman, ska du kanske inte använda det. Det blir dock ett dilemma att vara hård mot mamman och samtidigt visa kärlek till barnen, eftersom det då ger mamman ett slagträ att använda mot dig.
Du kan givetvis inte ge upp din nuvarande relation för att försöka få tillbaka dina barn. Däremot är ett uppslag att låtsats bryta med din partner om du tror att det skulle ha någon effekt.
Sen tycker jag det är jättebra att du tar upp den här problematiken här och i andra kanaler. Det är ett problem som inte uppmärksammas tillräckligt mycket, och som vi alla behöver få veta om. Särskilt de människor på soc och andra myndigheter som ska bedöma sådana här fall! Låter som ett jätteintressant sommarprat, för övrigt.
Otäckt detta med Breivik. Visar ju hur viktigt det är att båda föräldrarna finns i barnets närhet, särskilt i sådana fall där en av föräldrarna har en psykisk störning.
