Anonym (Följer) skrev 2018-12-01 15:30:25 följande:
Men har du självmordstankar nu också? Det står om min medicin att man, om man upplever såna, genast ska kontakta vården för det är allvarliga symptom. Jag känner inte samma omfattande problem som du beskriver (tycker mina är jobbiga nog) och jag måste säga att jag känner medkänsla med dig i din ångest. Det kan inte vara lätt. Jag vet för lite för att kunna svara på dina frågor eller ge goda råd, förutom det jag skrev i början då. Jag är ju rätt ny själv på detta. Men jag tycker Andreax har mycket bra input, låter som någon som vet vad h*n talar om.
Ge inte upp! Det är meningen att vi ska må bättre med medicin, gäller bara för oss att hitta rätt preparat i rätt dos.
Själv ska jag fortsätta på 10 mg fluoxetin i ett par veckor till. Min läkare i psykiatri vill inte stressa på insättningen och det låter ju på nåt sätt rätt klokt tänker jag.
Hej, nej jag upplever inga självmordstankar nu, har egentligen aldrig gjort det innan jag började med medicinen. De två första veckorna upplevde jag stark ångest med självmordstankar som skrämde skiten ur mig. Tänker fortfarande på det och jag kan fortfarande inte förstå hur jag kunde känna så. Jag förstår ju att det var en kemisk reaktion på ssri, men vad gör jag åt minnet att jag inte längre ville leva liksom?
Jag vill helst av allt komma till en psykiater men kommer inte få remiss än på ett tag. Så under tiden får jag försöka att härda ut. Jag tycker ju dock att medicinen borde ha börjat ge mig positiva effekter nu, men jag känner inte att jag blir så mycket bättre. När jag pratar med läkaren så upplever jag det som om han inte förstår riktigt. Han har aldrig hört någon må som mig på ssri. De flesta som tar ssri mår oftast bättre efter tre veckor säger han, men när jag berättar om mina symtom så bortförklarar han det och säger att det är min va liga ångest bara. Fast det är inte det! Jag vet det! Min grundångest känns inte så, har aldrig gjort! Det var som när jag berättade om mina mörka tankar de två första veckorna, då tittade han på mig och sa att det är vanligt, att jag är inte ensam om det. Så då fick jag nöja mig med det.
Just nu känner jag bara en trötthet, hopplöshet, orkar inte ha denna kroppsliga ångest längre. Jag har inte självmordstankar, utan jag är bara så trött på att må dåligt...