Anonym (Escitalopram) skrev 2018-12-01 22:07:52 följande:
Hej, nej jag upplever inga självmordstankar nu, har egentligen aldrig gjort det innan jag började med medicinen. De två första veckorna upplevde jag stark ångest med självmordstankar som skrämde skiten ur mig. Tänker fortfarande på det och jag kan fortfarande inte förstå hur jag kunde känna så. Jag förstår ju att det var en kemisk reaktion på ssri, men vad gör jag åt minnet att jag inte längre ville leva liksom?
Jag vill helst av allt komma till en psykiater men kommer inte få remiss än på ett tag. Så under tiden får jag försöka att härda ut. Jag tycker ju dock att medicinen borde ha börjat ge mig positiva effekter nu, men jag känner inte att jag blir så mycket bättre. När jag pratar med läkaren så upplever jag det som om han inte förstår riktigt. Han har aldrig hört någon må som mig på ssri. De flesta som tar ssri mår oftast bättre efter tre veckor säger han, men när jag berättar om mina symtom så bortförklarar han det och säger att det är min va liga ångest bara. Fast det är inte det! Jag vet det! Min grundångest känns inte så, har aldrig gjort! Det var som när jag berättade om mina mörka tankar de två första veckorna, då tittade han på mig och sa att det är vanligt, att jag är inte ensam om det. Så då fick jag nöja mig med det.
Just nu känner jag bara en trötthet, hopplöshet, orkar inte ha denna kroppsliga ångest längre. Jag har inte självmordstankar, utan jag är bara så trött på att må dåligt...
Tycker att det låter lite beige att läkaren bortförklarar din känsla med att det är din vanliga ångest trots att du säger att denna känns annorlunda. Läkaren kunde i så fall gärna förklara närmare hur hen menar, inte bara dra en snabb slutsats sådär. Det är ju viktigt att hänsyn tas till din faktiska upplevelse!
Jag är glad att läsa att du inte lever med självmordstankar idag. Vad du ska göra med det minnet... är en allvarlig fråga som jag faktiskt inte riktigt vet vad jag ska svara på. Det är ju hemskt att du behövde genomlida dessa tankar, och jag undrar vilket stöd du hade i det? Från vårdens sida, men även privat? Jag hoppas du hade någon eller några att prata med. Och efter att ha gjort den resan kanske du idag snabbare kan identifiera de tankarna, och därmed förhoppningsvis snabbare lägga in bromsen mot dem om du någonsin känner likadant igen.
Det verkar som ett vanligt problem att tvingas vänta lång tid på tid hos psykiatriker. Jag önskar att det inte var så. Vården är viktig att prioritera, det innebär ett onödigt lidande för många att behöva vänta så länge. Det är inte läkarnas fel, det är nog så att besluten tas högre upp men resultatet drabbar i slutänden patienterna.