Fler här som är sambo med stora barn som bor hemma?

Jag har det så, och vi blev särbo kort efter inflyttning. pga hans vuxna barn som bor hemma.
När vi flyttade ihop med hans och mina barn var det bra. Tills jag började känna mig mer som om jag förlorade "min del" av mitt hem. Det blev mer och mer som att jag bodde i hans hem.

Och kanske var det hur jag upplevde det hela. Men när man jobbat hela dagen, och man kommer hem till ett berg av disk, soppåsen full, och deras sovrum var så stökiga, det låg skräp, gamla matrester som luktade, sopor, kläder, sura sängkläder. Jag skämdes! Jag kunde aldrig bjuda hem mina vänner för att jag fick först prata med min sambo om att hans döttrar kunde väl städa och hjälpa till när vi ska ha gäster. Det gällde ju inte mig. Bara när han skulle ha gäster, då städade vi allihopa och hans tjejer hjälpte mer än gärna. 
båda två gick för det mesta sysslolösa, jobbar/studerar ej. De betalar inte hem de har det så himla bra hos oss. När mina barn kom varannan vecka åt hade jag veckohandlat inför min vecka, men de länsade både frys och kyl. Ja det blev inte hållbart för mig. Särbo livet har gett oss allihopa en paus. Nu ska vi ju prova igen och det gick ju åt h-e då den ena tjejen är som en dramaqueen. vi skulle ha flyttat in  igår och hon vägrade släppa in oss. Hans dotter hade andra planer och ville inte ha en massa "skit" i sitt hem. Så sa hon till sin pappa, min sambo som är en jävla mes som inte kan stå upp för sig själv. 

Hatar detta! Jag vill ha mitt liv med min sambo! Hur mycket ska man tåla?!