Fler här som är sambo med stora barn som bor hemma?

Har en massa frågor. Hur väl kände du döttrarna när det bestämdes att ni skulle flytta ihop? Flyttade ni allihopa eller flyttade du och dina barn in hos dem? Hur långa har pausen varit? Har du pratat med tjejerna under den tiden om vad som inte fungerat? Bor de gratis även hos mamma?

Spontant så känns det som en dålig idé att bli sambos igen innan det skett en förändring.

Vi flyttade ihop allihopa tillsammans, när vi blev styvfamilj så sålde vi å köpte eget ihop. Tjejerna kände jag sedan 1,5 år tillbaka. Så flytten och sambolivet skapades i takt med alla våra barn, vi tänkte hela tiden för deras bästa.

Hans skilsmässa hade inte varit så kanon, min var och mina barn var väl tryggare på det sättet medan hans fick en mer skör relation till sina döttrar.

Pausen mellan han å mig var på 6 månader. Och det var även då de ändrade och blev otrevliga och började få en attityd mot mig. De slutade prata med mig, sedan började de säga till sin pappa att de aldrig mer ville träffa mig.

Hos mamman vet jag inte om de betalar hem. Jag vet att hon vägrar köra dem - ta bussen brukar hon säga. Under särbo tiden var det bara han och jag som träffades och ibland gjorde vi roliga aktiviteter med mina barn. Mina barn är under 10. Vi bjöd alltid med tjejerna men den ena lilla bitchen skulle alltid tycka något om att vi träffades. Över 19 år är hon, skriva barnsliga sms till sin pappa. ? hennes barn är viktigare än jag?

Men varsågod kom till lekplatsen och lek med oss i sandlådan!!!

Skulle vi åka å bada, skickade hans dotter. sms att hon kände sig bortvald av sin pappa. Så han åkte hem, och då var ingen där. Lilla fitt*#%bruden hade ju suttit å messat sin pappa när hon var hos sin pojkvän.

Och en annan gång när min toffel till man hade lagat mat o sms mig, ?ska ha middag med tjejerna och prata med dem om allt det här.?

Några timmar senare visade sig att han suttit ensam och ingen av tjejerna kommit hem. Han sov ensam, jag ensam på mitt håll.

Inombords skriker det av frustration - JAG HAR RÄTT TILL MITT KÄRLEKSLIV! Men de ser att jag varken har några skyldigheter eller rättigheter med att finnas till i hans liv.

Instämmer helt. Onödigt att utsätta er alla för detta. Dina barn kommer inte må bra av det heller. Av din beskrivning verkar det som att ni vuxna ger er in i en maktkamp mot hans barn. De låter ju inte trevliga, men ert sätt att genomföra den här flytten verkar inte ha föregåtts av någon konstruktiv och respektfull dialog med barnen heller utan ni sänker er till deras nivå. Självklart kommer de att se dig och dina barn som inkräktare. Omoget hanterat.

Har du tvingat dig tillbaka nu då? Eller hur gick det med planen att ställa dit dina saker och hoppas på att stämningen skulle bli positiv efter det tilltaget?

Och på vilket sätt tror du att ert liv blir bättre av att du flyttar in igen och då hävdar att detta är ditt hem också, upp ur soffan med er osv osv osv. Det kommer bara bli bråk. Och en man som har en så menlös och kraftlös attityd till sina barn så att de i princip har uppfostrats till att bli socialfall låter väldigt oattraktivt. Det verkar ju du också tycka. Låter som en annalkande katastrof.

Nej relationen mellan hans barn å mig blir ju inte bättre av att möta dem och vara en häxa och bete mig som en stvmorsa! Aldrig i livet att jag tänker gå städa efter dem och starta igång diskussioner om hur lata dem är. det blir bara värre.

Som tur så har jag kvar mitt andra boende, jag tänkte ha kvar den och planerar att delvis bo där. För min egen skull.