Min pappa har Alzheimers! Behöver få prata med andra!

Tråkig situation ni är i, först och främst. Jag är inte i exakt samma situation men min mamma har en annan sorts demenssjukdom och dessutom jobbar jag ?inom området?.

Det är bra om dina föräldrar åker till vc idag så får man utreda och hjälpa honom med vad som låter som hallucinationer. Det låter som han fått lugnande tabletter men det hjälper ju inte helt mot hallucinationer, om jag tolkar ditt inlägg rätt.

Vad gäller både dig och din mamma så kan anhöriggrupper vara bra, om ni inte redan har kontakt! Finns även unganhörig.se som är för just unga anhöriga till demenssjuka. Vill också tipsa om demenspodden som har massa olika avsnitt om allt från information om sjukdomen till anhöriga som berättar och hur man kan stötta osv. Behöver man mer hjälp att hantera situationen så kan man såklart prata med en kurator.

Jag vet inte hur det ser ut vidare i just er kommun men ni borde ha kontakt med en demenssjuksköterska där man kan diskutera om vad som kan hjälpa/vilken hjälp som finns för just er familj.

Hoppas ni får hjälp på vårdcentralen!

Min mamma gick bort i höstas efter att ha haft Alzheimers flera år. Hennes sjukdom yttrade sig ganska likt din pappas, förutom de bra dagarna. Hon kände igen i stort sett alla i familjen (mina barn t ex, fast hon bara såg dem en gång i månaden). Däremot kände hon inte igen min pappa som hon levde med och varit ihop med sedan de var 13 år. Hon var aggressiv varje dag med hallucinationer, och pappa hade jättesvårt att ta det. Han var ju fysiskt starkare än henne också, så när han skulle hindra henne fick hon blåmärken och han rivsår/blåmärken överallt. Det var riktig mardröm innan jag fick honom att acceptera att hon var tvungen att bo på ett hem, jag fasade på riktigt för att få ett samtal från polisen att någon av dem skulle ha haft ihjäl den andra. Jag var där så mycket jag kunde på helgerna, så han skulle få sova, då hon sprang uppe hela nätterna, men det var svårt att vara där då jag har relativt små barn som också behövde mig. Pappa hade jättesvårt att acceptera att hon var sjuk och inte gjorde saker för att "djävlas" och så hade han dåligt samvete när han inte orkade längre. Jag kan bara säga att det är en överdjävlig sjukdom som man behöver stöd från början, både det att få prata med någon om hur sjukdomen fungerar och att inte ha dåligt samvete, samt praktiskt stöd. Pappa hade mamma hemma i två år, under de två åren kunde han aldrig koppla av ens på natten. Jag höll på att bli tokig de gångerna jag var där över helgerna, tänk att ha det så hela tiden.

Demenssjukdomar är förnedrande och orsakar ofantlig frustration. Främst hos dem vars symtom varierar från dag till dag och anhöriga till dem. Att som anhörig veta vad man ska svara för att hålla husfriden är en konst utan dess like.

Jag håller med om att det låter som att din far har, om inte hallucinationer, så vanföreställningar. Då lär inte lugnande medicin ge rätt effekt.

Kan också som tidigare nämnts rekommenderar anhöriggrupper vara bra där man kan stötta varandra och utbyta erfarenheter.

I vår kommun finns det iaf en demenssjuksköterska som har kontakt med patienter och närstående som bor hemma och har demenssjukdomar. Finns det någon sådan i er kommun som ni skulle kunna ha kontakt med?

Tack för att du skrev om dina erfarenheter. Ja min pappa är ju helt klar oftast förutom när han får de där utbrotten. Det går oftast bra om han har nåt att tänka på. Nåt han ska fixa som han behöver tänka på fundera en stund på. Det är värre om man lånar något av honom då blir han orolig. När min pappa blir arg så stänger han in sig. Han blir inte aggressiv mot någon person. Inte än i alla fall och det hopppas jag att vi slipper. Det är ju bra att han känner att han vill vara ensam men samtidigt så vill man ju inte lämna honom ensam heller då han ofta behöver tröst. Det är en fin balansgång. Pappa är inte heller uppe på natten ännu som tur är. Men jag förstår ju att den perioden kommer också. Ja det är ju betungande att ha det så här jämt. Det blir ju en ständig stress. Jag skulle nog vara stressad om han bodde på ett hem också.

Mamma ringde vårdcentralen idag och det blev lite som jag misstänkte. Det blev inget besök utan han fick mer tabletter utskrivna och nu får han ta 8 tabletter om dagen om det behövs. Han ska ta minst tre om dagen alla dagar (förut var det bara i nödfall) så de får glatt vänta i två veckor till innan de får någon mer hjälp. Det skulle tydligen finnas bättre mediciner...

Tack för svar! Han verkar tyvärr inte ha tillgång till någon sådan läkare. Vi får väl kolla upp det när alla semestrar är över sen.