Min pappa har Alzheimers! Behöver få prata med andra!

Demenssjukdomar är förnedrande och orsakar ofantlig frustration. Främst hos dem vars symtom varierar från dag till dag och anhöriga till dem. Att som anhörig veta vad man ska svara för att hålla husfriden är en konst utan dess like.

Jag håller med om att det låter som att din far har, om inte hallucinationer, så vanföreställningar. Då lär inte lugnande medicin ge rätt effekt.

Kan också som tidigare nämnts rekommenderar anhöriggrupper vara bra där man kan stötta varandra och utbyta erfarenheter.

I vår kommun finns det iaf en demenssjuksköterska som har kontakt med patienter och närstående som bor hemma och har demenssjukdomar. Finns det någon sådan i er kommun som ni skulle kunna ha kontakt med?

Det är ingen läkare utan en sjuksköterska som bla gör hembesök och telefonbedömningar. Ring kommunen och fråga om det finns en sådan person i er kommun som kan hjälpa er.

Håller med dig i att din pappa på det du beskriver inte behöver ett boende i nuläget. Det han behöver är anpassat bemötande (ni behöver stöttning för att kunna bemöta honom på rätt sätt de dåliga dagarna), rätt mediciner (många av gästerna med demenssjukdomar på våra boenden mår bäst med så lite mediciner som möjligt om bemötandet är bra. Mediciner har biverkningar, det har inte ett bra bemötande) och vårdpersonal som ställer upp på honom utifrån hans situation.

Vi får in många boende med demenssjukdom som ofta har massor mediciner och nästan alla har lugnande regelbundet och/eller vid behov. Det är det första vi försöker trappa ut. Av våra ca 50 boende har numera bara 2 lugnande vid behov. Flera har inga mediciner alls. Enbart 1 har mer än 5 olika mediciner per dag. Mediciner är sista utvägen!

Åh, det är det som är det svåra som måste dels anpassas utifrån individen men också situationen. Det är precis det jag tror ni kan få mycket stöd av en demenssjuksköterska av.

Man kan generellt säga att personer som drabbats av demenssjukdom har en egen verklighet. Det mår som bäst av att få vara kvar i den då de ofta inte kan komma tillbaka till den "normala" verkligheten. Att rätta dem som de har fel är därför ofta bara dumt och leder inte sällan till ilska eller oro. Ex som i den situation du beskrev när din far letade efter sin fru och din mamma sa att det ju var hon. Varför skulle han fråga efter frun till frun?

Oftast fungerar det att avleda. Som du beskriver att din mor stoppade din far i dörren med ett glas när han var påväg. En kopp kaffe och samtal om annat så är det ofta lugnare igen. Hans hjärna finner ro i trygga familjära saker. Hade en herre som kunde bli hypernervös och personalen tyckte det var svårt att avleda. Då brukade jag komma in med något jag visste han kunde (var ofta hans gamla dragspel). Tryggheten från något välkänt gav lugn. Vet att det samma fungerat för andra patienter vi haft som alltid huggit ved, cyklat, stickat, stekt ägg etc.

Oftast funkar avledning bäst upplever jag om personen känner sig jagad. Annars kan man bemöta med frågor. Skulle sannolikt funka om han känner sig jagad eller inte hittar sin fru. Dock förstår jag om det kan upplevas svårt av din mamma... Ofta det vi använder när personen letar efter individer som dött (partner/mor/far). Har din fru varit borta förr? Vart var hon sist du letade? Tror du vi kan vänta ett tag och se om hen dyker upp? Den kanske är på jobbet? Man kan annars leta en stund och sedan avleda.

Vissa personer som inte är så svårt demenssjuka och även ter sig variera i sin kognitiva status kan man ibland rationellt diskutera med. Oftast känns denna version mest "ärlig" men fungerar inte alltid. Hade en närstående med demens som var jätteupprörd då hon ville hem till mamma och pappa (döda sedan länge). Vi tog en fika så hon blev lite lugnare och mer lättnådd. Sedan diskuterade vi oss fram till sanningen. Hur gammal är du? Hur mycket äldre än dig är dina föräldrar tror du ungefär? Hur gamla är de nu då i så fall? Då svaret på den första frågan var ett tal över 85 år sa hon tillslut själv nykter "oj så gamla kan de inte vara, då måste de vara döda sedan länge. Är de det?" Då var det bara att bekräfta. Hon skrattade lite skuldmedvetet och sa "så man får till det ibland". Sen hittade vi på massor skoj och pratade gamla minnen istället.

Kan även tipsa om Demens ABC som vårdpersonal brukar göra som en webutbildning. Ger handlingkraftiga tips och saker att fundera på.

Och tänk att även om det blir fel ibland så gör ni det bästa ni kan för er alla inblandade. Med kärlek klarar man det övermänskliga <3