Det verkar som att det är jättevanligt att gå till grannen så fort man behöver socker, ägg eller andra liknande matvanor.
Själv tycker jag att det är skitskumt att gå till grannen och be om något när man lika gärna kan gå till affären och köpa.
Eller är det jag som är konstig? Brukar ni gå till era grannar och be dem om saker?
Nej, upptäckte det i en stor grupp på fb där frågan löd vad det konstigaste man lånat av en granne var.. upplevde av kommentarerna att det inte var ovanligt att låna.
Personligen kollar jag att jag har allt innan jag påbörjar någonting.. har jag inte det och inte kan gå till affären så skippar jag att göra det. Har jag redan påbörjat maten så utesluter jag saken bara.. aldrig att jag gått och lånat av en granne jag knappt har kontakt med. Tycker det känns gränslöst.
Ingen anledning? För att det är otroligt otrevligt att inte öppna dörren när någon vill dig något, det är som att inte svara när någon tilltalar dig. Det är inte normalt på något plan att vara så rädd för andra människor att man inte ens vågar öppna dörren när en granne ringer på. Vi pratar liksom inte om att bjuda in folk på fika i ditt hem, men är man en civiliserad vettig människa öppnar man dörren för att kolla vad personen vill. Du låter som någon crazy cat lady.
[quote=78880408][quote-nick]Anonym (Sthlm) skrev 2018-07-13 15:00:08 följande:[/quote-nick][/quote]
Nej, hon låter som en stadsbo och du låter som en lantis. Folk i stan bokar tid när de ska ses och öppnar inte åt kreti och pleti. Fullt normalt.
På 80-90-talet när jag växte upp hade mamma kontakt med grannarna i huset. Jag vet inte ens vem som bor där och skulle inte känt igen min granne på stan. Antar att det är annorlunda i brf.
[quote=78880408][quote-nick]Anonym (Sthlm) skrev 2018-07-13 15:00:08 följande:[/quote-nick][/quote]
Nej, hon låter som en stadsbo och du låter som en lantis. Folk i stan bokar tid när de ska ses och öppnar inte åt kreti och pleti. Fullt normalt.
På 80-90-talet när jag växte upp hade mamma kontakt med grannarna i huset. Jag vet inte ens vem som bor där och skulle inte känt igen min granne på stan. Antar att det är annorlunda i brf.
Nej vi i stockholm öppnar dörren när folk ringer på som vettiga civiliserade människor. Vi ringer inte våra grannar en meter bort och bokar tid för att fråga en granne något. Jag känner ingen människa som beter sig så anti socialt över huvud taget.
Ja det har hänt när jag upptäckt mitt i ett bak att sockret varit slut eller det fattas ett ägg. Då har jag ringt på hos en granne. Vi umgås inte direkt med grannarna men känner varandra lite och hjälper varann med att ställa ut soptunnor och ta post vid semester och så. Jag är uppväxt i ett litet samhälle på landet där det var helt normalt och bor nu i en radhusförort. Jag gör också som de vuxna gjorde när jag var barn- har jag lånat lite socker som fattades till bullarna så lämnar jag tillbaka sockerpåsen ihop med en liten påse nybakade bullar.
Jag tror att det har att göra med om man bor, eller är uppvuxen, i stan eller på landet och att hjälpas åt är en sak som jag tycker är bättre på landsbygden. En radhusförort är lite mittemellan, fördelarna från båda sidor skulle jag säja.
Bor på en liten ort i lägenhet. Här kan vi lätt fråga varandra om något saknas i skafferiet. Och vi gör mer än så. Vi håller koll på gamlingarna i trappuppgångarna. Varnar varandra om det är skumma typer i krokarna. Håller koll på gårdens barn tillsammans. Jag är ensamstående (inga barn) och jobbar hemifrån och det händer då och då att något av grannarnas barn hellre vill sitta inne hos mig och vänta tills föräldrarna kommer hem från jobbet. Det är bara trevligt att ha bra kontakt med grannarna. Väldigt gemytlig stämning här, utan att det känns påträngande.
Öppnar aldrig eller ringer på någon annans dörr om inte möte bestämts tidigare via telefon.