Hur mycket tjat som bonusförälder?

Sluta spela vid 22 när man är 10 år??? En 10-åring behöver dels varva ner innan läggdags och dels sova minst 10 timmar. Visst kan jag förstå att det inte alltid blir så men som jämförelse kan jag säga att min 10-åring får lägga ifrån sig mobilen vid 19.30 och lägger sig vid 20. Nu stiger vi upp rätt tidigt men lägg på någon timme så har du nog en mer rimlig läggtid.

Så nej, du är inte för tuff på det sättet. Men som någon annan skriver, försök prata när ni är vänner om vad som gäller så att det blir ett positivt samtal. Tycker också pappan ska ta hand om sina barn själv i detta läge. Så din och bonusbarnens relation kan få växa fram.

Hur länge har ni bott tillsammans?

Jag har barn med autismspekturm, båda kan bete sig exakt så där och just att avbryta mitt i spel går nästan inte (det blir som ett "övergrepp" för dem, som att de måste göra våld på sig själva för att kunna sluta - och för er som tror det handlar om att vara spelberoende så handlar det inte om det). Att duscha eller bada/borsta tänder är heller inte prioriterade aktiviteter för de flesta med autism. Jag säger inte att barnet har autism men eftersom du noterat att det bara är det här barnet som har svårt följa reglerna så kanske ni bör fundera på hur hela vardagen för detta barn ser ut? (kan ju vara annat också, eller bara trots) 

Det jag lärt mig som förälder till dessa barn är att lågaffektivt bemötande fungerar bättre än tjat. Googla om du inte vet vad det är. 

Jag tycker inte du ska fostra dina bonusbarn, deras biologiska föräldrar får göra det. Rent allmänt är det oftast otacksamt att fostra andras barn, det kan leda till konflikt med föräldrarna. Tänk på att ni aldrig kommer att bli en familj, ni är två familjer under samma tak. Du får koncentrera dig på dina egna barn och sluta tjata på mannens barn. Du kan säga en gång, om det inte hjälper, får pappan ta tag i saken.

Vi har också en son som verkligen gillar att sitta vid datorn och spela. Det är på så sätt han umgås med sina kompisar, dom spelar spel gemensamt online.

Men när det bara blev tjat hela tiden när det var dags att göra läxor, äta mm, och sonen var snäsig och inte ville lämna datorn - då satt vi in skärmtidsbegränsningar på hans datorspelande. Detta gjorde vi för att vi kände att han var på väg in i ett datorspelsberoende, vilket vi även pratade med honom om så han förstod varför vi gjorde förändringar.

Nu får han spela två timmar när han kommer hem från skolan och sen går "låset" på och då kan han inte använda datorn. Sen blir det ingen mer datortid om inte läxorna är gjorda, duschen avklarad etc.

Fungerar mycket bättre än tidigare, även om det ibland blir tjat om att han vill ha mer speltid.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Vi bestämmer via en Microsoft-konto inställning hur många timmar och när han får ha speltid - du kan läsa mer om hur det fungerar här:

support.microsoft.com/sv-se/help/4028244

 

Detta är nog precis vad vi behöver! Tack för tipset!

Stänga av internet har vi försökt men alla drabbas ju och så kan vi inte ha det.

Jag har tänkt mycket på konsekvenser. Jag är för konsekvenser men som for min dotter med autism så funderar inte det på det viset jag vill. Och jag tror att 10 åringen inte heller klarar konsekvenser så bra.

Eller vad är en bra konsekvens?

Alltså ni är så kloka här och jag tycker ni kommer med jättebra förslag. Grejen är också när vi är med honom och inte spelar så förstör han för alla andra.

Spelar vi spel så ska han förstöra I det. Läser vi bok sitter han och gör konstiga ljud.

Gör vi en utflykt vägrar kan gå ur bilen, alternativt drar benen efter sig och bidrar till tråkig stämning. Han får välja, komma med förslag osv men inte hjälper det.

Mutor funkar inte.

Han är så himla välkommen I allt vi gör och igår ville jag verkligen att vi skulle göra något tillsammans när mina minsta gått och lagt sig. Jag behandlar alla barn lika och mina barn kryper gärna upp hos sin bonuspappa likadant som hans barn gör det hos mig. Utom killen. Jag har låtit det bero men är ändå inbjudande i samtal osv. Men det är mycket "när för jag spela". Sitter av tiden.

När han slutade äta sig mätt vid måltiderna och slängde i sig lite grann för att springa upp på rummet, så satte vi en regel att 30 min skulle en måltid ta. Så att han visste att så länge måste han ändå sitta med vid bordet så han fick i sig maten.

Då räknat han ner tiden och stör de andra.

Vi har gjort så många anpassningar för honom så att han ska trivas och nu ballar jag snart ur.

Har precis haft ett jättebråk med sambon om detta för han tycker att jag har alldeles för höga krav på dom. Att jag inte duger är dom.

Och jag vet inte vad som är vad längre.

Vi har känt varandra i 4 år. Bott ihop i två. Han har nog alltid varit så här mer eller mindre men han behandlar alla sämre nu och Sitter vid datorn 06 till 21 varje dag med undantag från skola och de ggr vi tvingat honom att göra annat.

Jag känner att det är ett stort misslyckande att det var blivit så här och har börjat fundera I banor som att flytta härifrån. Är det pga mig som det har blivit så här?

Jag tror inte att ni ska börja med konsekvenser i första hand utan fasta rutiner som ni faktiskt håller. Jag hade lätt stängt av dator och uppkoppling till exempel vid den tid då de ska sluta spela. Det är liksom inget tjafs utan handling som gäller. Lugnt och tydligt att nu är det dags att stänga av.

En viktig sak som du säkert känner till är att förbereda för avstängning en stund innan. Kanske tio minuter innan, att snart är det dags att stänga av. Då hinner barnet förbereda sig.

Oj ursäkta, jag såg inte att någon redan hade rekommenderat datorlås! Men då har du två som rekommenderar det iallfall 

Du har fått många bra råd här i tråden ,det är inte lätt att förhålla sig till bonusbarn alla gånger just för att man inte har den där självklara rollen ,man är inte förälder man är Bonusförälder.... Sedan kan jag säga att även om killen har en ev diagnos så behöver det inte vara hela förklaringen till hans beteende ..jag har själv flera barn ,äldsta har autism och add ,just att komma igång med vissa saker tex förstå att man behövde duscha regelbundet var avårt, att byta från en aktivitet till en annan etc.. Men jag har också en 11 -åring utan diagnoser ( och definitivt inga misstankar om diagnoser heller) som kan uppföra sig liknande din bonus..ber man om hjälp är det suck och stön och snäsiga svar."JAAA JAG SKA !!!!" I sur och grinig ton bara man ber honom att ta hand om sin gympapåse. Snäser och beter sig allmält illa åt både föräldrar och syskon - däremot i skolan och borta bland andra beter sig han på ett bra och väluppfostrat sätt mot dem ( dvs om någon utanför familjen tilltalar honom,ber honom hjälpa dem med något får de ett trevligt bemötande..) Eftersom detta är minstingen i en större barnaskara så gör vi inte så stor affär av det...han håller på att frigöra sig både från oss som föräldrar och från att vara i " skuggan" av sina äldre syskon och deras försök till " uppfostran" ( sedan ryker datatid,mobil och andra förmåner med jämna mellanrum när han går över gränsen här hemma ) Han är på väg in i tonåren och många hormoner börjar röra sig runt inom honom ,han är stor och liten samtidigt , livet är inte alltid så lätt och då är det mot dem han är trygg med som han "trotsar "mest Här hemma tänker vi som så att han just nu behöver extra tid och uppmärksamhet av oss vuxna - egen tid utan syskon men en eller båda föräldrarna Har ni testat att ge bonus egentid med sin pappa i första hand och dig i andra hand utan syskon? Om jag fattat det hela rätt har bonus varit yngst i sin " ursprungsfamilj" och så när ni flyttade ihop blev han " storebror" till dina barn som är yngre?? Detta kan isåfall också spela in i hans attityd ,om man varit van vid att vara " bebisen"/minstingen i 6 år och den som man " måste" anpassa efter eftersom han är minst och så helt plötsligt får man en annan roll med andra krav på sig ( ålders advekata men ovana )så kan det också förklara en del av beteendet Det gör det INTE ok..men det förklarar lite varför det kan bli så och ett sätt att bryta det kan vara att under en period ge honom lite mera uppmärksamhet och förstärka de positiva saker han faktiskt gör ,lytfta honom när han gör något bra

Så trist när en förälder inte vill inse (alltså pappan), det blir ju verkligen tokigt om en förälder inte vill ta reda på om de eventuellt finns en orsak bakom ett beteende. Kan du ta upp det med pojkens mamma? 

Eftersom du har ett eget barn med diagnos så bör ni ju kunna se om det finns något i det andra barnets beteende som är liknande? (nu är mina barn rätt olika sinsemellan trots "samma" diagnos så jag vet att det inte behöver vara så, men om det kan få pappan att öppna ögonen). Att du försöker bemöta pojken så som du bemöter ditt eget barn är nog en bra strategi, jobba på det själv om inte pappan fattar.

Dessutom är barnet 10 år. Det kan öka markant med problem ju äldre han blir om man inte tar detta på allvar nu (mina barn fick diagnoser under högstadietiden och jag kan säga att hade man förstått tidigare så hade de klarat skolan hundra gånger bättre än det nu blev, då skolan inte riktigt visste hur de skulle hantera - mina barn är supersmarta (särbegåvade) båda två men autismen satte käppar i hjulen).

Tycker pappan borde vilja det bästa för sitt barn och det bästa är inte att blunda och låtsas som ingenting.